Krönika: ”Mitten av 90-talet var mitt 1968”

av Tobias Johansson, före detta medlem i Rättvisepartiet Socialisterna

Arbetslösa föräldrar, sänkt barn- och studiebidrag, 500 procents ränta, sänkt a-kassa, massiva nedskärningar inom vård, skola och omsorg. Vårdnadsbidrag, marknadsskola och privatiseringar av offentlig egendom. Det var en del av 90-talet för oss som då var tonåringar. Men 90-talet var också EU-motstånd, en ny punkvåg, massiva kampanjer mot Bildt och Perssons systemskifte samt en nyväckt vänsterrörelse som kunde rekrytera en radikal ungdomsgeneration.
Under mina barndomsår på 80-talet i Örnsköldsvik var arbetslöshet något jag knappt kände till. De flesta vuxna i min omgivning var knegare, men nästan ingen var arbetslös. Nedskärningar var inget man märkte av och alla vi barn trodde att vi skulle få det minst lika bra som våra föräldrar när vi blev vuxna.
Sedan kom 90-talskrisen som ett hårt slag i magen på oss. Plötsligt öppnades våra ögon, plötsligt var vi en del av världen, plötsligt tog vår rosaskimrande barndom slut. Väldigt många i bruksorten Örnsköldsvik blev arbetslösa. De flesta unga vuxna som jag då kände var beroende av socialbidrag.

När knegarfamiljerna 1995 behövde vända på varje krona ville den nytillträdda sosseregeringen sänka barn- och studiebidraget. I en tid där många ungdomar hade blivit varse om hur klasskillnader stärktes både socialt och ekonomiskt blev detta droppen som fick bägaren att rinna över.
Ilskan över orättvisorna gjorde att jag och mina punkiga kamrater i Örnsköldsvik tillsammans med dito i Luleå, Sveg, Sundsvall, Stockholm, Malmö, Borås, Göteborg med flera kunde skapa en nationell rörelse mot sosseregeringens orättvisa nedskärningar. Bara i Örnsköldsvik lyckades vi anordna flera stora demonstrationer mot nedskärningarna. Det faktum att ingen etablerad organisation tog några initiativ gjorde att vi ungdomar som då var knutna till Offensiv och Elevkampanjen blev ledning för demonstrationsvågen. Jag minns än idag talkörerna:
”Ingvar, Mona, Görans gäng − snuvar oss på varje peng.”
”Göran Persson, in med magen – vi ska rädda barnbidragen.”
”Studiebidrag, allas rätt − skära ned ett jävla sätt.”
”Vad ska vi göra – stoppa Persson.”

Åren då i mitten av 90-talet var lärorika, skitjobbiga och glädjefyllda. De gav mig en politisk medvetenhet, organisatorisk förmåga och vänskapsband som jag fortfarande har kvar. Idag är jag minst en nyans mindre illröd. Jag kvalar inte längre in som ung och arg, utan snarare som medelålders och väldigt upprörd på dagens orättvisor.
Barn- och studiebidraget sänktes i och för sig. Men jag är väldigt stolt över vad vi ändå åstadkom. Utan denna protestvåg hade vi inte inspirerat andra till att protestera mot sossarnas högerpolitik. Sammantaget lyckades vi ändå hindra sossarna från att genomföra ett än mer omfattande systemskifte. Protester stoppade exempelvis förslaget om a-kassa i högst tre år. Denna ”bortre parentes” hade tvingat horder av långtidsarbetslösa industriarbetare och offentliganställda till socialkontoren.
Många pensionärer som var med 1968 menar att den tiden har präglat dem för resten av livet. Få kallar sig kommunister, men många menar att de har kvar samma grundvärderingar, musiksmak och en avsky mot de gamla traditioner som då rådde i samhället.
För mig blev mitten av 90-talet mitt 1968.