Krönika: ”Offensiv behövs – då som nu”

av Sigbritt Herbert // Krönika i Offensiv

Kontrasten mellan dagens politiska landskap och det vi hade i början av 1970-talet är enorm. Idag råder det i mångt och mycket politisk apati. Den politiska vänstern hukar medan högern tillåts sätta dagordningen. I början av 1970-talet var stämningen en helt annan.
Vietnamkriget hade fört med sig en känsla av internationell solidaritet. Det förekom Vietnamstudier runt om i Sverige. FNL-knappen bars av många. Dessutom väcktes många svenskars intresse för frågan om Israel-Palestina efter sexdagarskriget 1967. Lägg till det den stora gruvarbetarstrejken i Malmfälten runt årsskiftet 1969-70.
Inom socialdemokratin diskuterades det på fullt allvar om hur arbetarna skulle ta över den ekonomiska makten. En intervju i SSU:s tidning Frihet med den dåvarande finansministern Gunnar Sträng hade rubriken: ”Därför är jag marxist”.

I den stämningen flyttade jag till Umeå för att påbörja mina studier. Jag var med i SSU och det föll sig därför naturligt att gå med i Socialdemokratiska Studentföreningen. Medlemmar i den föreningen visade sig vara många av dem som några år senare låg bakom bildandet av Offensiv. Föreningen hade kontakt med andra radikala SSU-are runt om i landet.
År 1972 hade SSU kongress. Där deltog några från studentföreningen, men också internationella besökare. Bland dem fanns en delegation från LPYS, Labours ungdomsförbund i England. I LPYS hade anhängare till Militant, Offensivs dåvarande systertidning, majoritet. Kontakt etablerades och några från LPYS besökte senare Umeå.
För min del ledde det till att jag året därpå åkte till LPYS:s konferens med efterföljande läger. Det var en oförglömlig upplevelse. En stark opposition mot Edward Heaths konservativa regering präglade lägret.
Till riksdagsvalet 1973 kom det första numret av Offensiv ut. Det var en stencilerad tidning. Arbetet runt tidningen svetsade oss samman. Vi stod i studentkårens lokaler, stencilerade och häftade tidningen. Senare började tidningen tryckas, och då låg vi på golvet i vardagsrummet hos några kamrater och redigerade den.

Så småningom avslutade jag mina studier och flyttade från Umeå. Tidningen hade jag med mig och sålde. En kille som köpte tidningen regelbundet sade något i stil med att det inte finns någon tidning som har så bra internationella artiklar som Offensiv.
Våra internationella artiklar skrevs då som nu av våra internationella kontakter, de som stod i stridens mitt. De gav alltså en helt annan syn på händelserna än några utomstående betraktare. Samma sak gäller för övrigt reportagen från kampen i Sverige. På den punkten har Offensiv inte ändrat sig. Det är fortfarande de som står i kampens mitt som skriver artiklarna, vare sig de kommer från andra sidan jordklotet eller om det rör sig om lokförarna i Stockholms lokaltrafik.
Tiderna har ändrats. Vi lever nu i högerreaktionens tidevarv. Socialdemokraterna talar inte längre om att erövra den ekonomiska makten. Inte heller talar de om ökad jämlikhet, som de demonstrerade för i början av 1970-talet. Vänstern bidar sin tid. Offensiv ges fortfarande ut och vi hoppas att den lever och håller fast vid sin politiska linje om ytterligare 50 år.