Krönika: ”På rätt sida”

av Ann-Christine Holmström // Artikel i Offensiv

Det sägs att man ska ta en dag i taget och inte tänka så mycket på framtiden. Jag åt istället en massa choklad och skrev ner mina tankar en lördag kväll.
Vi kan inte agera som att det finns hur mycket resurser som helst. Varför måste det finnas en massa belysning överallt? Varför måste det huggas ner en massa skog för att utöka vindkraften? Det går inte längre att förstöra älvar för att utöka vattenkraft. Det går inte längre att kräva allt av jorden. Naturkatastroferna avlöser varandra och många tror fortfarande inte att det kan bero på att det här systemet förbrukar och förstör jorden. Storföretagen vill bara tjäna pengar oavsett vilka konsekvenserna blir – aktieutdelningen betyder mer. De kan köpa sig fria från miljöansvaret. 
För att hålla den kapitalistiska vinstmaskinen igång itutas vi att vi måste konsumera, konsumera, konsumera. Men: vi måste inte ha nya kläder hela tiden, nya möbler, nya saker. Vi kan köpa hållbart och vi kan handla second hand, vi kan lämna bilen hemma ibland och vi kan köpa ekologiskt om lönen räcker. Vi kan göra mycket, men det som är helt avgörande är att kräva av företagen insatser som är bra för miljön och människan. Men det krävs att vi säger ifrån, eftersom de inte frivilligt kommer att överge vinstjakten och lämna över makten för människans och jordens bästa. 
Stora dyra bilar som kräver stora batterier, som i sin tur kräver enorma mängder ädelmetaller – och nej, det är inte okej att spränga upp mer gruvor för att Mr vd ska kunna köpa sig ännu en Audi och spotta ut sin skit!

Men Mr vd tänker på sin position, sina pengar som kommit från att sälja lite aktier som bränner ner regnskogen lite till. Han gnider sina händer och tar sig en konjak när han parkerat Audin i det dubbelstora garaget. Det är de här herrarna som måste komma ner på jorden och tänka på vad som är bäst för planeten och inte vad som ger mest vinst på aktiemarknaden. Men han kommer inte frivilligt att gå med på att tjäna mindre pengar, utan det måste vi, det arbetande folket, kräva och arbeta för.   
Samtidigt går en kvinna hemåt efter att ha jobbat kvällen på restaurangen. Hemma väntar barnen på sin mamma som kommer hem trött och sliten. Hon jobbar extra vissa kvällar då hennes lön inte räcker. Hon går från tunnelbanan och sen hoppar hon på bussen. Nästa skift är imorgon kl 07 och hon är trött. Någon bil har hon inte som hon kan parkera i ett dubbelgarage. Ändå hamnar skulden ofta på henne, som inte har råd att handla ekologiskt, eller grannen som tar sin gamla Opel till bussgaraget varje morgon kl 04.
Flickan sitter tyst längst bak i klassrummet. Hon är trött, trött på att inte förstå, trött på att inte få hjälp – men hon vet inte vad hon ska fråga om, eller vad var det nu läraren pratade om… Eller jo det var ju om miljön… ”Shit – fråga inte mig”, tänker hon. Det är svårt att hänga med när läraren berättar något, det är så mycket ljud här, en blinkande lampa, en som visslar, en som skrattar… Någon som drog ut en stol… Varför hör jag allt och ser allt? Jag blir så trött. Men på rasten kan jag vila mig, jag går till en lugn vrå där jag är ensam.

Vi lever i samhälle där bara vissa får hjälp, där vissa kan leva i överflöd och förbrukar jordens resurser, medan andra knappt får ihop det. Där undersköterskan och läraren knappt har löner som går att leva på medan Mr vd kan få aktieutdelning på ett par miljoner. Mer arbetsuppgifter och mindre resurser och på en kortare tid ska allt utföras. Kontrasterna är stora från förorten till innerstaden. 
”Det gäller att födas på rätt sida av samhället”, sa en vän för längesen. Jag hoppas hen känner att hen är på rätt sida av samhället – jag är då på rätt sida. Jag kämpar varje dag för att alla ska ha samma förutsättningar, samma rätt till utbildning, samma chanser, samma makt över hur jordens resurser används. Ingen står över någon annan och vi kan alla påverka samhället vi lever i.  Så en dag i taget i rätt riktning – för ett socialistiskt hållbart samhälle för alla, inte bara de rika.