Krönika: ”Skolknaset blev mitt liv”

av Britta Brus // Artikel i Offensiv

Vi är många, vi finns över hela landet men är mer eller mindre osynliga. Vi lever mellan stolarna och i väntrummen och längst bak i telefonköerna. Så här års kan det vara ganska lugnt och fridfullt, som på alla lov och på helger.
Tiotusentals, kanske hundratusentals (ingen vet riktigt hur många vi är), alla vi föräldrar till elever med ofrivillig skolfrånvaro, så kallade hemmasittare. Det är inte många som ser oss för det vi är, för om de väljer att se oss blir de tvungna att erkänna att det finns ett stort systemfel. Då är det lättare att kasta tillbaka skulden på oss.
Vi som inte kan sätta gränser, vi som vältrar över vår egen oro på vårt barn, vi som smittar dem med vår egen negativa inställning till skolan. För alla inblandade parter är det mycket lättare att ge föräldrarna hela skulden än att erkänna och ta tag i den komplexa härva av orsak och verkan som jag brukar kalla skolknaset och vårdknaset.

I tio år har det pågått för vår del. Det började redan de första veckorna i första klass. Det var det året som den nya läroplanen kom och satte allt på ända.
Jag önskar att jag kunde peka på en enda enkel lösning, såsom att friskolorna är syndabocken som borde slaktas, men så enkelt är det inte tyvärr. Självklart bär de en stor del av skulden, då vinstuttag av skattepengar dränerar den kommunala skolan. Friskolor plockar alltid russinen ur kakan, det fria skolvalet innebär numera mest skolors rätt att välja elever, att välja bort de elever som kostar för mycket på grund av särskilda behov.

Barn och ungdomar med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom ADHD, autism och så vidare) är överrepresenterade bland elever med ofrivillig skolfrånvaro. Trots att kunskap finns fortsätter kommunerna år efter år att betrakta varje nytt fall som om det vore helt unikt, och man slösar oerhörda summor pengar och resurser varje år på projekt som rinner ut i sanden.
En bieffekt av det vi har varit med om i vår egen familj och andra familjer jag hjälpt är att jag har blivit mer eller mindre expert. Ofrivillig månskensjurist brukar jag kalla mig.
Orosanmälan till socialtjänsten görs ofta av skolor för familjer som kräver adekvat stöd för sina barn. Denna oro för eleven brukar förutom vid Skolinspektionsanmälan blossa upp vid terminsslut, varpå den anmälda familjen får se fram emot att ägna hela jullovet eller sommarlovet till att gå på möten med socialtjänsten.
För det mesta läggs utredningen ner eftersom problemet är i skolmiljön och inte i hemmet, men det tar mycket tid och resurser från en redan överbelastad socialtjänst.

Eftersom barnen i princip inte kan sjukskrivas går det inte att ta ut vård av sjukt barn när man har ett barn med ofrivillig skolfrånvaro, det finns ingen ”hemmasittarpeng”, och vårdbidragsreformen och övergången till det nya omvårdnadsbidraget skapade kaos för många familjer. Vi hade tur att ha en sommarstuga som vi kunde sälja, så den har vi snart ätit upp, kan man säga.
Som en följdsjukdom av hemmasittandet utvecklade vår ena dotter dessutom en svår ätstörning som gjort att vi varit tvungna att åka in och ut på sjukhus under mer än fyra år. Då ätstörningsvården är kraftigt eftersatt i Västra Götalandsregionen och på de flesta orter i landet har det varit svårt att få adekvat vård och därmed intyg för vård av svårt sjukt barn.
Som en direkt följd av intygsbrist petades hon ut från sin gymnasieskola och jag från min fasta pedagogtjänst. Så lätt går det att bli av med evighetsvabbande funkismorsor i dagens kalhuggna LAS-landskap.
Britta Brus, socialist, pedagog, mamma till två tonåringar med ofrivillig skolfrånvaro och NPF