Krönika: ”Västsahara – Afrikas sista koloni”

av Alexander Markianos // Krönika i Offensiv

Marockos illegala ockupation av Västsahara är nu inne på sitt 45:e år. Och situationen för folket i Afrikas sista koloni förvärras för varje år då befolkningen fortsatt utsätts för brutalt förtryck där våld, sexuellt våld, försvinnanden och godtyckliga fängslanden är vardag.
I de algeriska flyktinglägren i Saharaöknen bor det idag över 170 000 människor mot sin vilja. Där har det i fem flyktingläger skapats ett eget samhälle som är helt beroende av humanitärt bistånd för sin överlevnad. Samtidigt gör ockupationsmakten Marocko stora profiter genom att mjölka det ockuperade Västsahara på dess naturresurser, allt medan EU med sitt handelsavtal står och hejar på. 

En grundläggande orsak till ockupationen av Västsahara är just landets rika tillgång på naturresurser, som fosfat och fisk. Med det som bakgrund är det dubbelmoral när EU säger sig värna om den FN-ledda processen gällande Västsaharas självbestämmande och frihet, då man samtidigt ger grönt ljus för ockupationsmaktens fortsatta plundring av landet och förtryck av folket.
I januari 2019 röstade EU igenom ett handelsavtal mellan EU och Marocko, för att sedan även rösta igenom ett fiskeavtal. Detta trots att avtalen strider mot EU-domstolens beslut, där det har fastslagits att EU:s avtal med Marocko inte får inkludera västsahariska varor om man inte har fått godkänt av den västsahariska befolkningen. Detta är något som aldrig kommer att ske då västsaharierna ännu väntar på att folkomröstningen som beslutades av FN 1992 ska äga rum.
Inget land i världen anser att Marocko har rätt till Västsahara. Västsahara är enligt FN ett av 16 territorier som ännu inte är formellt avkoloniserat. Trots det är det bara 84 länder som har röstat igenom ett erkännande av Västsahara som stat, varav inget av dessa länder är medlem i EU.

I Sverige beslutade riksdagen redan i december 2012 att Sverige bör erkänna Västsahara som en fri och självständig stat. Trots det har detta beslut ännu inte genomförts av regeringen, även om Socialdemokraterna så sent som i valrörelsen 2014 lovade att genomföra beslutet om de vann regeringsmakten.
I januari 2016 meddelade istället regeringen att de inte kommer att erkänna Västsahara som en egen stat. Mycket talar för att påtryckningar från Marocko ligger bakom den svenska tvärvändningen. Exempelvis har situationen kring de marockanska gatubarnen som befann sig i Sverige använts för att pressa beslutet till Marockos favör. Att det även föreligger kapitalistiska intressen länder emellan är inte heller något att hymla om. Sveriges vändning är på det stora hela ett mycket hårt slag för västsaharierna som känner sig förrådda och svikna.

Den 22 februari åkte jag själv ner till flyktinglägren för att under en veckas tid besöka organisationer, politiker och familjer som verkar och bor i lägren. Men även för att springa solidaritetsloppet Sahara Marathon, som är ett marathon på 42 km som går genom Saharaöknen och genom flyktinglägren. Som socialist är det viktigt för mig att samla ihop en egen bild av situationen i lägren, att möta de som bor där och att dokumentera den verklighet som västsaharierna tvingas leva i under ockupationen. Att väcka kritik mot det förtryck och den profitjakt som Marockos handelsavtal med EU medför. 
Vi måste mobilisera oss tillsammans med det västsahariska folket för att kräva att Sverige följer riksdagens beslut om att erkänna Västsahara som stat och att Sverige ställer sig bakom FN:s beslut om att Marocko skall bryta ockupationen och lämna tillbaka Västsahara till Västsahara.