Kulturkanon – likriktning kompletterar nedskärningar

av Karin Erixon // Artikel i Offensiv

På eftermiddagen den 21 december höll regeringen en presskonferens för att presentera det kommande arbetet med kulturkanon. Syftet med kulturkanon, enligt kulturminister Parisa Liljestrand, är att göra kulturen mer tillgänglig för att nå en bredare befolkning, ett mål som uppenbart är falskt eftersom regeringen samtidigt gör historiskt stora nedskärningar på kulturen. Den kultur hon refererar till är naturligtvis den ”Svenska Kulturen”, och vad det är ska definieras av en kommitté ledd av historikern Lars Trägårdh.

Sverigedemokraterna har länge argumenterat för att ett mångkulturellt samhälle skapar ”splittring och rotlöshet”, vilket ses som ett ”hot mot nationen”. Regeringen försöker nu även här, som på många områden, att tillmötesgå SD.
– Vi ser det som ett tomt slag i luften att påstå att syftet är att nå ut med kultur till fler. Det är svårt att förstå vilken verklighetsbild de har om de tror att det inte redan finns ett levande kulturutbud som både vuxna, barn och unga kan ta del av, för att forma sig åsikter, insikter om sig själva och världen omkring dem. Detta utbud förmedlas redan av lärare, pedagoger och konstnärer av alla de slag och kunniga inom sina områden, förklarar Sara Edström, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation (KRO), som företräder 3 500 yrkesverksamma bildkonstnärer, konsthantverkare och formgivare i Sverige, de svenska konstnärernas fackliga organisation.

Konstnärernas Riksorganisation anser bestämt att en kulturkanon inte bör införas. De har tillsammans med åtta andra konstnärsorganisationer skrivit ett upprop som beskriver att det är ”skolans uppgift att hålla både kulturellt arv och konstnärlig samtid levande hos barn och unga. Eftersom skolan ska fungera kunskapsutjämnande bör läroplanen även fortsättningsvis sätta ramarna för vilken litteratur, film, konst, musik etc som ska finnas med i undervisningen”.
De beskriver också att ”Kulturpolitikens främsta fokus bör vara att främja och lyfta fram yrkesverksamma kulturskapare, vars verk och prestationer kommer att utgöra vårt framtida kulturarv”.
Samtidigt nedprioriteras folkbildningen, kulturinstitutioner och fria kulturaktörer. Detta har en direkt påverkan på kulturutövare och är en omvandling av hela kulturlivet. Medan statens propagandaapparat och hårda kärna rustas upp (till exempel militär och polis) minskas mediastöd drastiskt (presstödet avskaffas). Det förminskar markant de plattformar som förespråkar oliktänkande och fria yttring i det offentliga rummet. Edström beskriver:
– Det är mycket viktigare och effektivare för kultursektorn att stärka kulturbudgeten, bildningsförbunden, kulturskolan och skolan överlag. På så sätt ser man till att skolelever får ta del av en så bred kultur som möjligt.

Skulle man mena allvar med att vilja nå ut med kultur till fler är detta en extremt konstig och malplacerad satsning.

När beslut tas är det enligt Edström tydligt att:
– Regeringen och kulturministern har en syn på kulturarbetare som bidragsberoende, som hennes uttalanden att vi ”måste lära oss att stå på andra ben än bidragsbenet”. Det är helt orimligt att vi fortfarande år 2024 utmålas som denna anomali på arbetsmarknaden. Konstnärer utför en mängd olika uppdrag med en mängd olika uppdragsgivare.
Det är både en förenklad och föråldrad syn. Det är just därför professionella kulturutövare har svårt att finna tillit till de kulturåtgärder som presenteras av sittande regering:
– En stor del av Sveriges professionella kulturliv motsätter sig en kanon. Vi har svårt att se hur detta arbete rent praktiskt ska genomföras. Skulle man mena allvar med att vilja nå ut med kultur till fler är detta en extremt konstig och malplacerad satsning, förklarar Edström.

Vad som blir kanons specifika innebörd och framtida påverkan är givetvis beroende av vilka andra som sitter i Trägårdhs kommitté. Med tanke på vilken regering som styr och det nationalistiska samhällsklimat högern har piskat upp är det i princip omöjligt att tänka sig att kommittén skulle synliggöra hela den svenska kulturen oberoende av geografisk tillhörighet, minoriteter och urbefolkning.