Kuppen i Chile 1973 och dess lärdomar för kampen idag

av Danny Byrne och Marcus Kollbrunner, ISA // Artikel i Offensiv

Den 11 september är det ett halvt sekel sedan en brutal och kriminell statskupp i Chile krossade den begynnande proletära revolution som hade fört Salvador Allende och hans regering till makten. Det hopp som kampen för revolutionär förändring hade väckt följdes av diktatoriskt förtryck under general Augusto Pinochets och en lång, mörk tid av lidande och rädsla.
Den 11 september i Chile blev även en global vändpunkt. Den diktatoriska Pinochetregimens många attacker på arbetarnas rättigheter och levnadsvillkor blev till en modell för den globala kapitalismen och imperialismen. Chilemodellen spreds, likt en oljefläck, till världens alla hörn under namnet nyliberalism.
Men när vi minns denna årsdag är vår uppgift inte bara att sörja. Marxister studerar historien för att förstå nuet och förbereda för framtiden. Och när vi analyserar Chile för 50 år sedan står det klart att lärdomarna från den chilenska revolutionen och dess nederlag är ytterst värdefulla för alla som strävar efter att organisera en framgångsrik kamp mot kapitalism och imperialism i den nya tid av global oordning som har inletts under 2020-talet.

Både 1970-talet och vår egen tid kännetecknas av ”permakris” – av upprepade och samverkande kriser som har det gemensamt att de orsakats av kapitalismen (”Permakris” skrev in sig i ordlistan som en beskrivning av de ständiga kriser som skakade världen 2021-2022/ Offensivs anmärkning).
I slutet av 1960-talet stagnerade världskapitalismen som sedan, under 1970-talets första hälft, följdes av en global kris som tog sig uttryck i stagflation – sjunkande tillväxt och samtidig hög inflation. Stagflationskrisen innebar slutet på den ekonomiska politik, eller modell, som hade bedrivits sedan andra världskrigets slut.
Skenande inflation och brutalt ökande ojämlikhet ledde till nya uppsving i klasskampen med arbetar- och folkuppror i varje del av den kapitalistiska världen. Det gällde även Europa, som skakades av flera revolutionära och förrevolutionära kriser.

Latinamerika var inget undantag, tvärtom. Det var mot den bakgrunden som det chilenska folket, under ledning av arbetarklassen och dess starka organisationer, formerade sig till en revolutionär rörelse som förde Salvador Allende till makten.
Denna revolutionära rörelse fick till stånd ett förstatligande av en betydande del av ekonomin, drygt 40 procent, och möjligheten fanns till en seger som skulle ha öppnat dörren till en socialistisk revolution i hjärtat av Sydamerika.
De som sedan skulle stå i spetsen för kupper, och deras överbefälhavare USA-imperialismen (som idag försöker framstå som demokratins och frihetens förkämpe), levde i ständig fruktan för att den revolutionära rörelsens triumf. Idag ser vi många likheter med 1970-talets kapitalistiska kriser. Den nyliberala modell som har tjänat kapitalisterna så väl sedan 1973 har börjat ersättas av att regeringarna och den härskande klassen söker efter en ny ekonomisk politik som kan rädda systemet undan djupare kriser och krascher.
Till den ekonomiska krisen kan vi lägga till ett oändligt antal andra kriser som stadigt fördjupas samt krigsfaran. Imperialismen leder planeten och dess invånare mot blodiga krig, hunger, ökat förtryck och växande ojämlikhet ,samtidigt som klimat- och miljökrisen förvärras.
Svaret från arbetarklassen och de förtryckta har inte låtit vänta på sig. Under de senaste åren har en våg av sociala revolter svept över världen, dock ännu inte på den nivå av revolutionär kamp som föregick kuppen i Chile 1973. Men icke desto mindre anger dagens revolter att en ny och utdragen period av gigantiska strider mellan klasserna står för dörren.

Under 2023 har vi sett enorma strejkrörelser runt om i världen, från Sydkorea till Israel-Palestina, Frankrike och Sydafrika. Den revolutionära kamp som bröt ut i Iran hösten 2022 som svar på mordet på Jina (Mahsa) Amini och de reaktionära mullornas kvinnoförtryck utlöste en global våg av feministisk kamp som har utsikter att fortsätta. Vad som framför allt är tydligt är att arbetarklassen, dess kampmetoder (särskilt masstrejken) och organisationer kommit alltmer i förgrunden.
Under de senaste åren har de flesta länder i Latinamerika skakats av masskamp. Colombia och Ecuador har haft upprepade sociala explosioner med inslag av uppror. År 2020 slog massorna i Peru tillbaka högerns försök att ta makten via en parlamentarisk kupp och i år gick massorna åter ut på gatorna mot den reaktionära kupp som avsatte Pedro Castillo.
I Chile hemsökte revolutionens spöke åter den härskande klassen när upproret i oktober 2019 satte regeringen i gungning samt utmanade de arv från Pinochetdiktaturen som ännu lever kvar, trots övergången till demokrati (Transición).
2020-talet har dock också gett besked om att hotet från kupper och kuppförsök inte har försvunnit. Kort efter att Perus proimperialistiska oligarki störtade Castillo översvämmades Plaza de los Tres Poderes i Brasilia av gäng av våldsamma Bolsonaroanhängare som ville göra vad Trump försökte sig på men inte kunde göra 2020 – stjäla valet. I Colombia vakar högern som gamar över Gustavo Petros presidentskap.

Lärdomen från Chile 1973 och av kapitalismens hela historia är att systemet inte är demokratiskt och att den härskande klassen inte kommer att tveka över att angripa, undergräva eller till och med avskaffa de få demokratiska rättigheter vi har om de känner att deras styre är hotat.
Arbetarklassen och de fattiga kan inte sätta sin tillit till det kapitalistiska systemets stat och institutioner, utan bara lita till sin egen styrka, som blir till en överlägsen kraft när vi är fullt medvetna om den och har organisationer och ledarskap som har kapacitet och vilja att mobilisera den.
Om den styrka som arbetarklassen besitter organiseras och mobiliseras kan inte endast de kapitalistiska regeringarnas attacker slås tillbaka, utan den kan bli grunden till ett nytt, verkligt demokratiskt system som baserar sig på den socialistiska revolutionens seger och kapitalismens avskaffande.

Trots att reformismen – förhoppningen om att kapitalismen kan avskaffas stegvist och att den kapitalistiska staten kan bli ett redskap för arbetarna och de förtryckta – var en orsak till nederlaget i Chile har den fått en återkomst, även om uttrycken varierar.
I spåren på de senaste årens kampvågor har en rad regeringar som betecknat sig själva som progressiva och vänster kommit till makten. Kampen mot Macri resulterade i Kirchnerismens återkomst i Argentina. Kamprörelsen i Chile mot Piñera ledde till att Gabriel Boric, studentprotesternas ledare, valdes till president.
I Peru valdes Pedro Castillo, en av lärarfackets ledare, till ny president efter att ha besegrat högerns Keiko Fujimori (dotter till den förre diktatorn Alberto Fujimori). I Brasilien besegrades Bolsonaro och ”Arbetarpartiets” Lula kom tillbaka för en tredje mandatperiod. I Colombia säkrade kampen på gatorna och en generalstrejk att en vänsterkandidat, Gustavo Petro, för första gången kunde vinna ett presidentval.
Alla dessa regeringar har dock hamnat eller är på väg mot en kris på grund av deras oförmåga att gå utöver de gränser som kapitalismen sätter. Även de med ett mer djärvt program, som Pedro Castillo, tvingades till exempel snabbt att ta tillbaka löftet om att förstatliga mineraltillgångar, men den och andra reträtter kunde inte stoppa högerkongressens kupp.

I sin strävan att visa den härskande klassen att de är ”regeringsdugliga” har Lula och Petro gett ministerposter till den så kallade mitten och till högerpartier, samtidigt som de snabbt brutit sina vallöften. Petro inledde sin mandatperiod med att förklara att han skulle ”utveckla kapitalismen”, samma system som han tidigare beskrev ”vara på väg att kasta planeten ned i avgrunden”.
Denna reträttpolitk, som ursäktas med att ”vi måste vara pragmatiska och göra vad som är möjligt på grund av ogynnsamma styrkeförhållanden”, leder bara till ytterligare nederlag. De styrkeförhållande som verkar finnas inom de kapitalistiska institutionerna och parlamentariskt kan ändras på gatorna genom kamp.
Men ledarna för arbetarrörelsen och de viktigaste vänsterorganisationerna saknar just tilltron till kampen och förtroende för arbetarklassen och massornas förmåga att hävda sig. Genom att släcka förhoppningar och förväntningar om en verklig förändring skapar dessa regeringar i slutändan demoralisering och försvårar för rörelser och kamp.
Problemet förvärras när den reformistiska vänstern istället för att förbereda sig för en oundviklig och nödvändig brytning med systemet försvarar den kapitalistiska statens institutioner, vars uppgift just är att hålla detta orättvisa system intakt. Detta var ett av Allendes stora misstag. Han upprepade ständigt ”legaliteten” i sin politik och tog till slut in Pinochet själv i sin regering för att blidka militären, som han påstod hade en demokratisk tradition i Chile och som han inte trodde skulle vara beredd att gå emot grundlagen.
I Brasilien 50 år senare upprepas samma misstag, när samma högsta domstol som godkände den parlamentariska kuppen mot Dilma 2016 framställs som demokratins försvarare och ett bålverk mot extremhögerns attacker.

De regeringar som har kampen att tacka för att de kommit till makten låter svikna löften följas av att man försöker bli kapitalismens bästa förvaltare, istället för att störta systemet. I Argentina ledde den politiken till en svekfull uppgörelse med Internationella valutafonden (IMF), som inte har löst krisen, utan tvärtom förvärrat den.
Argentina har en inflationstakt på över 100 procent och två av fem lever i fattigdom, och i Brasilien finns det nyliberala budgettaket kvar i Lulas budget. Denna politik öppnar för extremhögern, samtidigt som vänstern sänker sig själv genom att bli systemets försvarare.
Det är bara genom att förlita sig på arbetarklassens självständiga organisering och kamp för att spränga systemets gränser som hotet från högern och extremhögern kan bekämpas.
I Chile 1973 såg vi en glimt av vad som var möjligt, med bildandet av ”cordones industriales” (industribälten), embryonala alternativa styrande organ – arbetarråd – för arbetarklassens makt.
Pinochets statskupp kunde ha stoppats genom en mobilisering av arbetarklassen och landsbygdens massor, om de hade haft en politisk kraft som kunde samla de förtryckta i en kamp för att avskaffa kapitalismen och dess stat. Det är en viktig lärdom för vår kamp idag.