Kurdernas långa kamp för nationell frigörelse

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

Erdoğans krig mot Rojava, västra Kurdistan i Syrien, har åter ställt kurdernas kamp i världens fokus.
De senaste 100 åren har präglats av nästan ständigt pågående strider, uppror och väpnade revolter för det kurdiska folkets rätt till nationellt självbestämmande.

Kurdistan, med omkring 30 miljoner kurder, är en nation som aldrig har kunnat bilda en egen stat. Deras språk och kultur har brutalt förtryckts och förnekats. Deras ledare har fängslats och avrättats.
Vid ett flertal tillfällen har kurdernas kamp för rätten till nationellt självbestämmande krossats i blod av regionens regimer, ofta diktaturer, i samarbete med imperialistiska stormakter. 
Det beräknas att över en miljon kurder dödades av turkisk militär under upproren 1925-38. Precis som nu har många gånger över 100 000 människor tvingats på flykt, medan modiga kurdiska soldater har stått för försvaret av det självbestämmande som uppnåtts.
Imperialismen – i början av 1900-talet främst Storbritannien och Frankrike, efter andra världskriget i första hand USA – bär huvudansvaret för förtrycket av kurderna. Västmakterna har strävat efter kontroll över de rika oljetillgångarna, samtidigt som de understött auktoritära regimer som har slagit ner alla former av revolter. Dessa regimer – i Turkiet, Irak, Iran och Syrien – har under långa perioder varit nära allierade med USA och andra västmakter.

Under 1800-talet gjorde flera kurdiska furstar uppror mot sultanen, som styrde det allt mer krisfyllda Osmanska riket. Redan då ingrep England på sultanens sida, både med vapen och för att övertala upprorsledarna att av religiösa skäl sluta upp bakom sultanen.
Den första ryska revolutionen 1905 ledde till omvälvningar även i Mellanöstern. Hoppet tändes om förändring i Persien (Iran), där de revolter som följde slogs ner gemensamt av England och Ryssland.
I det Osmanska rikets kärnområde – det som skulle bli Turkiet – störtades sultanen 1908 av ungturkarna. Dessa utlovade ursprungligen självständighet för kurderna, löften som snabbt sveks. Istället förbjöds alla icke-turkiska organisationer, tidningar och så vidare.
Ett århundrade av extremt förtryck av kurderna inleddes. Med den extrema turkiska nationalismen följde också massakern på en miljon armenier 1915, samt massakrer på och stora folkomflyttningar av kurder.
Under det första världskriget lockades kurdiska och arabiska ledare att från 1916 delta i kriget på Storbritanniens och Frankrikes sida, mot utfästelser om självständighet om det Osmanska riket besegrades. I själva verket hade den brittisk-franska imperialismen inga planer på att infria sina löften.
Det hemliga Sykes-Picot-avtalet, döpt efter ländernas utrikesministrar, innehöll en detaljerad karta om hur Mellanöstern skulle delas. Avtalet offentliggjordes när bolsjevikerna tog makten i Ryssland (som dittills varit allierat med England och Frankrike).

Londons verkliga avsikter visades när 600 000 brittiska soldater intog Bagdad i mars 1917. Sykes-Picot-avtalet bekräftades under förhandlingar i San Remo i april 1920, med segrarmakterna Storbritannien, Frankrike, USA och Italien. Nya stater/kolonier ritades upp: Irak, Transjordanien, Libanon, Syrien och Palestina. Strax därefter utsåg imperialismen också kungar för Transjordanien och Irak.
Trots Sykes-Picot fanns det stora förhoppningar om ett självständigt Kurdistan efter första världskriget. Fredsavtalet i i Sévres i Frankrike i augusti 1920 uttalade också att kurder och armenier hade rätt till självständiga stater.
Men för imperialismen var oljan av överordnad betydelse. Storbritannien ville få kontroll över Mosul och Kirkuk (Irak), och för detta behövdes en överenskommelse med Atatürk och de nya herrarna i Turkiet. Regeringen i London och oljebolagen fick ett avtal som gav dem över hälften av oljan (resten fick USA) i utbyte mot ett löfte att inte stödja kurderna. Den engelska armén var samtidigt upptagen i ett krig mot upproriska kurdiska trupper i södra Kurdistan (norra Irak).
Avtalet från Sévres följdes av fredsförhandlingar i Lausanne år 1922, sedan Turkiet besegrat Grekland i ett nytt krig. I avtalet från Lausanne fanns inget om kurdernas rätt till självstyre.

Den nya republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923. Detta följdes av avrättningar av kurdiska shejker och att det kurdiska språket förbjöds. Ett drygt år senare, i februari 1925, reste sig hela Kurdistan i det nya Turkiet i ett väpnat uppror. De höll stånd i en månad, men krossades när Frankrike gav turkiska trupper fri lejd för att attackera kurderna i ryggen.
Parallellt pågick ett befrielsekrig i det brittiskt kontrollerade Kurdi­stan i norra Irak. De kurdiska rebellerna besegrades först efter intensiva flygbombningar, inklusive med giftgas. Befolkningen tvingades fly upp i bergen. På ett år, fram till maj 1924, minskade befolkningen i Suleymania från 80 000 till 700.
Det är slående hur det nationella förtrycket mot kurderna, liksom deras långvariga kamp, hör samman med arbetarrörelsens kamp. I Turkiet förbjöds 1 maj-demonstrationer 1924. Två år senare blev både socialistiska och kurdiska aktiviteter olagliga.

Högerregimerna, med starka band till USA, har med stora ockupationsstyrkor upprätthållit förtrycket mot kurderna. Samtidigt har kurdernas kamp haft en stark social grund ovanpå det nationella förtrycket. Kurdistan i Turkiet blev ett område i extrem underutveckling, utan vare sig sjukvård, mediciner, utbildning eller vägar.
Det kurdiska språket förbjöds i undervisningen och litteraturen av alla de berörda staterna: Iran, Irak, Turkiet och Syrien. Under hela perioden fanns också starka band över de konstgjorda nationsgränserna, till exempel genom att kurder i Turkiet flydde till Syrien och Irak.

Mellankrigstiden präglades av fortsatta uppror. En ny kurdisk regering, som utropades i Ararat 1929, krossades av flygbomber som brände byarna. 100 000 kurder dödades. 1932, när Irak formellt blev självständigt – men England behöll makten över oljan – inleddes nya revolter i södra Kurdistan. Dessa krossades, men i andra världskrigets slutskede var kurderna nära att besegra den irakiska armén, som räddades av det brittiska flygvapnet. Brittiska trupper hade redan 1941 invaderat Bagdad.
Några år tidigare hade sovjetiska och brittiska trupper störtat shahen av Iran för att förhindra dennes stöd till Tyskland. Kurderna i Iran utnyttjade de nya styrkeförhållandena till att upprätta en egen republik i Mahabad, med en miljon invånare. Den kurdiska flagga som idag används på demonstrationer är den som användes i Mahabad. Den nya republiken var dock beroende av Sovjets stöd, som drogs tillbaka efter ett avtal mellan Stalin och västmakterna.
Efterkrigstiden understryker än mer imperialismens roll. Regimerna i Turkiet och Iran ville till varje pris tillfredsställa de multinationella bolagens investeringar (det vill säga utsugning). Att stoppa alla försök till uppror var en avgörande del.

1950-talet blev länge en period av återhämtning för kurderna efter de många nederlagen. Men 1958 ökade kampen igen, då den irakiska kungen störtades i en kupp och revolutionära stämningar gjorde att Iraks kommunistparti med många kurdiska medlemmar växte snabbt. De nya herrarna i Bagdad gjorde som alla tidigare regimer och svek sina löften till kurderna, som 1961 inledde ett nytt väpnat uppror.
De nya stämningarna i södra Kurdistan (Irak) spreds till Turkiet. Kurderna i Turkiet lyssnade på kurdiska radiosändningar från Irak, och nya tidningar och tidskrifter gavs ut.
Militärkuppen i Turkiet 1960 var riktad mot både kurder och mot arbetarrörelsen. Men en effekt när civilt styre tillträdde två år senare blev ett uppvaknande för både arbetarkampen och kurdernas kamp. Det nya socialdemokratiska arbetarparti (TIP) som bildades blev det första som erkände kurdernas rättigheter, om än bara formellt.

Ingen socialistisk eller arbetarorganisation i Turkiet kan nå framgång utan att också ta upp kurdernas rättigheter. Och motsvarande: kurdernas kamp handlar också om kapitalisternas och militärens makt i hela Turkiet. De två följande militärkupperna, 1971 och 1980, var också riktade både mot den revolutionära potential som visades av arbetarklassen, socialister och kurderna. I Irak ledde upproret från 1961 till förhandlingar och ett avtal där kurdernas existens erkändes. Men i verkligheten hände inget och kriget återupptogs flera gånger, till sist efter att den nye härskaren Saddam Hussein tagit makten 1969.
Kurdernas ledare i norra Irak, Mustafa Barzani från partiet KDP, sökte i början av 1970-talet stöd från Iraks ärkefiende Iran. Detta sedan ytterligare ett avtal om rätt till autonomi hade svikits av Bagdad, som i sin tur närmade sig Sovjet (vilket också innebar att det Moskva-trogna kommunistpartiet underordnade sig Saddam). Som mest mönstrade kurderna 150 000 beväpnade peshmergas.
Samarbetet med shahen av Iran var i praktiken ett samarbete med USA, som fick stort inflytande över Barzanis agerande. Denne ledde sin rörelse mycket auktoritärt och hade inga sociala ambitioner, till exempel att dela upp jorden till fattiga bönder.
När USA senare förhandlade fram ett avtal mellan Iran och Irak upphörde allt stöd till kurderna. Henry Kissinger medgav senare att USA aldrig hade tänkt ge kurderna självständighet. 350 000 kurder dödades när Saddam Hussein tog hämnd. Ett brett område vid gränsen till Turkiet militariserades och kurdiska namn byttes till arabiska.

Efterkrigstiden understryker än mer imperialismens roll. Regimerna i Turkiet och Iran ville till varje pris tillfredsställa de multinationella bolagens investeringar.

Men Saddam skulle komma att begå ännu värre brott mot kurderna. Under militärangreppet Anfal 1987-88 dödades 182 000 kurder, varav minst 5 000 i den fruktansvärda gasattacken mot Halabja. Denna gång, liksom så många gånger tidigare och senare, var Västmakterna tysta eftersom de stödde Irak i kriget mot Iran.
I Turkiet fortsatte den massiva militära ockupationen av Kurdi­stan, med 400 000 soldater. 1984 ledde det fram till att PKK inledde sin väpnade kamp. PKK fick snabbt ett masstöd för vad som uppfattades som en kompromisslös kamp, något som tidigare kurdiska ledare inte hade stått för. Den turkiska statens hårda repression – krigslagar, försvinnanden, massarresteringar och förstörda byar – ökade stödet för PKK.
Masstödet för PKK tvingade fram förändringar. Ett år efter massdemonstrationerna 1990 ändrades språklagen till att kurdiska inte längre var förbjudet, men ”separatism” var fortfarande ett brott. 
PKK:s framgångar begränsades dock av dess politik, inklusive dåd som drabbade civila, avsaknad av demokratiska diskussioner och en stadieteori som innebär att socialismen sköts till bakgrunden.
PKK har i omgångar upprättat baser över gränsen i Irak, vilket flera gånger – till exempel 1994 och 1997 – utnyttjats av den turkiska armén för storskaliga invasioner.

1999 greps PKK:s ledare Abdullah Öcalan och sattes i turkiskt fängelse. Olika initiativ till förhandlingar har följt i hopp om att få till stånd en varaktig fred med ökade rättigheter för kurderna. Men det som ibland såg ut som en  ”förhandlings­öppning och dialog” har följts av stegrat förtryck.
I det första Gulfkriget 1991 var USA:s syfte att bestraffa men inte störta Saddam Hussein. Barzani stödde USA:s krig och kurdiska styrkor utnyttjade tillfället att gripa makten i norr. Men när kriget var över för USA:s del släpptes Saddams artilleri, stridsvagnar och helikoptrar fram för att attackera kurderna, inklusive med gas, fosfor och napalm. Först när två miljoner kurder flydde i april 1991 ingrep USA på nytt med soldater – men enbart för att ”flyktingströmmarna utgör ett hot mot stabiliteten i regionen”, enligt USA:s FN-ambassadör Thomas Pickering.
Massoud Barzani, som hade tagit över KDP efter sin far, och ledaren för den konkurrerande organisationen PUK, Jalal Talabani, upplöste de arbetarråd som hade bildats under kriget och tvingades till förnedrande fredssamtal med Saddam. När KDP och PUK senare på 1990-talet stred militärt mot varandra inbjöd Barzani den irakiska armén att delta på hans sida.
USA:s båda krig och ockupationen följdes av ökad självstyre för kurderna norra Irak. Men samtidigt med större självständighet gentemot Bagdad för södra Kurdistan (norra Irak) kom det allt mer korrupta och odemokratiska KDP-dominerade styret att knyta både ekonomiska och politiska band till Turkiet. 
Barzanis regim mötte också i början av 2011 liknande protester som i andra delar av Mellanöstern, mot arbetslösheten och den sociala nöden. Men när sedan KRG (det kurdiska regionstyret) år 2017 utlyste en folkomröstning för självständighet förenades alla imperialistiska makter mot kurderna och regimen i Bagdad tilläts ta över oljestaden Kirkuk och andra områden som tidigare varit under KRG:s kontroll. 

Historien om kurdernas heroiska kamp för nationell befrielse och social rättvisa innehåller många lärdomar. Den visar hur de kurdiska massorna gång på gång, under de värsta förhållandena, har varit beredda till kamp, även med vapen, men också att kampen har förlorats och begränsats av allianser med regimer och imperialistmakter som egentligen aldrig har brytt sig om kurdernas rättigheter. Historien visar hur ekonomiska och nationella intressen sammanfaller. Marknader, råvaror, särskilt olja, och militärmakt går före alla fina ord om demokrati.
Revolutionär kamp kan inte stanna halvvägs. Massorna i Egypten, där arbetarklassens tyngd var avgörande, fällde Mubarak 2011. Men den ekonomiska makten och militärens styrka lämnades orörd. På motsvarande sätt som kurderna har Egyptens arbetare och unga fått betala ett högt pris för detta.
Kurdernas långa kamp för rätten till nationellt självbestämmande har alltid fått socialisters fulla stöd. 
Som socialister menar vi också att den kurdiska befrielsekampen endast har en pålitlig allierade och det är arbetarnas och fattigas kamp i regionen och internationellt. Stöd till de förtryckta folkens kamp för nationellt självbestämmande är en förutsättning för en enad kamp mot både lokala och imperialistiska förtryckare och mot det globala kapitalistiska system som skapar nationellt förtryck och krig – för massornas befrielse från alla former av förtryck.

Denna artikel är uppdaterad version av en artikel skriven av Per-Åke Westerlund och som först publicerades i Offensiv #1 121, den 15 oktober 2014.