Kvinnor i Afghanistan i protester trots brutalt förtryck

Kvinnor i Afghanistan fortsätter sina protester mot talibanernas extrema kvinnoförtryck, med inspiration av och stöd för upproret i grannlandet Iran.
Nu rapporteras det att talibanregimen trappar upp övergreppen mot kvinnor och flickor av rädsla för att kvinnokampen ska sätta igång en revolution även i Afghanistan.
Även i Iran hotar regimen med ökat våld mot de intensifierade protesterna.

LIV SHANGE MOYO

När talibanerna återkom till makten i augusti 2021 gick kvinnor i Kabul och andra städer omedelbart ut i protester med krav på att få gå i skola, arbeta, röra sig utomhus, delta i samhällslivet och politiken. Demonstrationerna slogs ned brutalt. Human Rights Watch har till exempel lyft fram vittnesmål från gripna kvinnliga demonstranter som har lyckats fly – de togs till fånga tillsammans med sina män och barn; kvinnor och barn hölls ihopklämda utan mat, vatten och hygienmöjligheter, männen utsattes för våldsam tortyr i form av slag, sparkar och elchocker.
Våldet lyckades dock inte stoppa motståndet, utan bara tillfälligt trycka ned det under jord. De flesta protester har ägt rum i hemmen, i små grupper eller enskilt, filmats och lagt ut som flyktiga ”händelser” och liknande på sociala medier. Men i samband med årsdagen för talibanernas maktövertagande ökade gatuprotesterna igen. Huvudslagordet ”bröd, arbete, frihet” knyter ihop politiska och ekonomiska krav och sammanfattar vad som saknas i ett Afghanistan som har trasats sönder av över 40 år av krig, oroligheter, svält och katastrofer.
Så kom upproret i Iran efter moralpolisens mord på Jina Amini, som inspirerade till protester – unga kvinnor demonstrerade utanför Irans ambassad i Kabul med banderoller som sa ”från Kabul till Iran – säg nej till diktatur”. De skingrades snabbt av talibanstyrkor som sköt i luften. Men demonstrationerna har fortsatt. Efter ännu ett av många terrordåd riktade mot hazarer och kvinnor, självmordsdådet mot Kaajskolan i Kabul den 30 september, organiserade kvinnor demonstrationer i Kabul, Mazar-e-Sharif, Herat, Bamiyan, Ghazni, Nangarhar och Panhshir. Demonstranterna besköts i flera fall med skarpa skott eller misshandlades. Kollektiva bestraffningar har följt – till exempel kastades den 11 oktober 60 kvinnliga studenter, nästan alla hazarer, som antogs ha deltagit i protesterna, ut från sitt studentboende i Kabul.
Skärrade av den nya vågen av protester och av upproret i Iran, har talibanerna de senaste veckorna trappat upp förtrycket av kvinnor och flickor. Kvinnor runt om i Afghanistan uppger att det nu inte längre bara är regimens direkta styrkor, som tjänstemän från ministeriet ”för dygd och mot lastbarhet”, som upprätthåller den långa raden av tvång för kvinnor. Talibanerna har istället beordrat butiksföreståndare, lärare, män i allmänhet att ta på sig rollen som patriarkal moralpolis.
Beväpnade före detta talibankrigare agerar också våldsamma genomtvingare av de ständigt åtstramade reglerna, inklusive i skolornas klassrum. Kvinnliga rektorer utsedda av talibanerna ska på vissa skolor kontrollera kropparna på flickor i tioårsåldern – upptäcker de tecken på att puberteten har börjat skickas flickorna hem.

De afghanska kvinnornas nu över 14 månader långa okuvliga kamp spelade en roll i att inspirera till protesterna i Iran och nu ger den mäktiga rörelse som har rullat igång i Iran mod och hopp till förtryckta över hela regionen och världen.
Den senaste veckan har rörelsen i Iran intensifierats. Stora demonstrationer hölls landet runt den 26 oktober för att markera de 40 dagarna av sorg för Jina Amini, med en massiv demonstration vid hennes grav i kurdiska Saqqez. Lärarna, oljearbetare och lastbilschaufförer strejkade. Studentprotester fortsätter att driva på. Regimens ”revolutionära vaktstyrka” IRGC hävdade i helgen att det nu skulle bli slut på att tolerera rörelsen, hotade med att börja halshugga demonstranter, och sätta in militär som man gjorde i det blodiga undertryckandet av protesterna 2019.
Ökande arbetarkamp, krympande lojalitetsreserver och eventuellt ännu blodigare repression skulle kunna driva upproret i Iran ännu lite närmare en verklig revolution som kan fälla regimen och ställa frågan om ett annat system. Fortsatta och upptrappade arbetarstrejker är avgörande både för att fälla den ”islamiska republiken” men också för att lägga grunden för ett verkligt alternativ – utan vare sig mullor, shah eller imperialism – styrt demokratiskt utifrån människors behov, ett genuint socialistiskt samhälle där sexism och rasism med mera kan utrotas. Redan nu står det klart att den massiva rörelsen i Iran skakar hela regionen.

Afghanistans avsaknad av en lika mäktig arbetarkamptradition som finns i Iran, och den bokstavligt talat förkrossande situationen med enorm rädsla, massiv hunger, svält och arbetslöshet försvårar för den revolution som behövs även i Afghanistan. Hoten om ökad repression kan trycka ned, men också piska fram ett starkare motstånd. Vore det bara upp till modet och kampviljan hos den generation unga kvinnor som nu tar strid i såväl Iran som Afghanistan hade det räckt många gånger om. ■