Kvinnor och barn kunde ha räddats

Av LIV SHANGE MOYO // Artikel i Offensiv

Socialstyrelsens senaste rapport över dödligt våld mot barn samt i nära relationer kartlägger ett 30-tal brister där samhället har misslyckats med att se och agera för att stoppa våldet. Det är en skärrande läsning om hur våldsutsatta kvinnor och barn har fått falla igenom skyddsnät på skyddsnät och utelämnats till närstående förövare som till slut har lyckats, eller varit nära att lyckas, med att döda dem.

Sedan 2008 publicerar Socialstyrelsen vartannat år en rapport över de utredningar som myndigheten gör dels när vuxna utsätts för mord eller mordförsök av närstående, dels när barn dödas eller överlever dödligt våld, eller misshandlas grovt av närstående. Sammanställningarna syftar till att identifiera brister i samhällets skyddsnät för att regeringen ska kunna agera på dem.
I januari 2024 släpptes den senaste rapporten, som täcker perioden från juni 2021 till och med maj 2023. Den analyserar fall som rör 69 brottsoffer – 26 barn, varav tolv som mördades, och 43 vuxna varav 35 mördades. De allra flesta vuxna är kvinnor som har mördats av män, oftast av en partner eller före detta partner. Den stora majoriteten av alla gärningspersoner är män.
När barn dödas är det ofta en förälder som är mördaren, men omkring en tredjedel av barnen i studien var äldre barn som hade dödats av jämnåriga. Majoriteten av barnen hade varit i kontakt med socialtjänsten, men det fanns stora brister och när insatser beslutades var de otillräckliga. Samverkan med andra aktörer (som vården eller polisen) inleddes inte i något av fallen. Socialsekreterare vittnar om att ”ambitionen är hög, men tid och resurser saknas”.

Även vården brister – i de utredda fallen handlar det framför allt om att psykiskt sjuka föräldrar inte har fått den hjälp de behövde, och att deras barn och farorna de utsattes för inte hade uppmärksammats tillräckligt.
Polisen, åklagarmyndigheten och skolan uppvisar liknande brister. Genomgående framgår det att barnen inte blir sedda och lyssnade på – och att både förståelse för våldet och resurser att förebygga och bekämpa det fattas. Avsaknaden av samverkan och helhetssyn är skriande.
En nyckelslutsats för Socialstyrelsen är att ”det är avgörande att hela kedjan av insatser fungerar”, och att det innebär tidskrävande arbete. Rapporten konstaterar att ”verksamheterna måste ges förutsättningar att utföra arbete av god kvalitet”, och här ingår behov av fördjupade kunskaper, men framför allt ökade resurser för att kunna implementera redan existerande riktlinjer och kunskaper.

Närståendes mord eller mordförsök på vuxna handlar till allra största del om mäns våld mot kvinnor. Av 43 brottsoffer är 34 kvinnor, 35 av de 43 avled av våldet.
Rapporten är en utdömande studie i brustna skyddsnät; en kartläggning av hur socialtjänsten, vården, polisen, åklagarmyndigheten och samhället i stort inte har sett våldet i tid, och när det synliggjorts ändå inte har agerat för att stoppa det.
En majoritet av offren hade varit i kontakt med vården, många också med socialtjänsten och polisen, innan de utsattes för det dödliga våldet. Gång på gång återkommer konstaterandet ”att våldet inte upptäcktes”.
Även när offren berättade om sin utsatthet fick de ingen eller otillräcklig hjälp. Särskilt tydligt är att mäns psykiska våld mot kvinnor inte togs på tillräckligt stort allvar.

Som rapporten påpekar visar forskning ”att våld mot kvinnor i nära relationer inte alltid tas på allvar av socialtjänsten, utan osynliggörs eller omformuleras till bråk eller jämbördiga konflikter”. Som rapporten fortsätter ”förminskades och normaliserades” våldet. Med andra ord: sexism dödar, på många sätt.
En bristande förståelse av allvaret i mäns våld mot kvinnor innebar, förstås, också brister i hur det bemöttes. Bland annat gjordes det alltför sällan riskbedömningar eller säkerhetsplaner i de utredda fallen – med följden att flera förövare kunde utsätta ”brottsoffret för våld i samband med möten med socialtjänsten”.
Även andra aktörer uppvisade en sanslöst svag förståelse för riskerna, bland annat har Kriminalvården slussat ut förövaren som bedömts ha stor återfallsrisk i frivården utan att informera polis eller socialtjänst (i ett av de utredda fallen innebar det att mannen kunde mörda kvinnan). Polisens förundersökningar om våld i nära relation blev liggande under lång tid utan att något gjordes.
Bristen på ”praktisk hjälp, som stöd i att hitta eller byta bostad, att få ekonomin att fungera eller ansöka om skilsmässa” lyfts särskilt fram.

En annan nyutkommen rapport – en sammanställning från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) av sitt tvååriga projekt Kvinnofrid – är en intressant parallell läsning. Här analyseras, för första gången, en systematisk uppföljning av över 3 000 individer, i 34 kommuner, som sökt socialtjänstens hjälp undan våld i nära relation.
Det handlar till 94 procent om kvinnor som utsätts för mäns våld. Här handlar det enligt författarna om den grupp våldsutsatta ”som det går bäst för”, i kontrast till Socialstyrelsens överblick på haverierna.
En av de mest skakande uppgifterna i SKR:s rapport är att: ”en av fem är utsatta för mycket grovt våld (potentiellt dödligt våld och våld som kräver medicinsk vård)”. Svenska mäns årliga ungefär 15 genomförda mord på kvinnor de har stått nära bekräftas alltså som toppen på ett isberg.
Projekt Kvinnofrid läggs nu ned efter två år, efter att regeringen har skurit bort finansieringen – ett av många tecken på att utvecklingen går tvärt emot båda rapporternas starka slutsatser om behovet av fortsatta satsningar och ökade resurser till främst socialtjänst, vård och skola.
Det är en av många antifeministiska attacker från den blåbruna regeringen, som bland annat vill ersätta målet att förebygga och bekämpa ”mäns våld mot kvinnor” med något mer ”könsneutralt”. Det är en del av kampen att fortsätta sätta ord på och synliggöra verkligheten som den är – det vill säga våld som är könat, som är ett vapen i själva konstruktionen av könsmaktsordningen.

De enorma nedskärningarna i vården, och de ofta till bristningsgränsen pressade systemen i kommunerna, undergräver kvinnors ställning i samhället på många sätt – Socialstyrelsens rapport tydliggör att det inkluderar dödliga sätt – som står i skriande behov av att länkas samman i en kämpande rörelse mot mäns våld mot kvinnor och barn, för en välfärd som skyddar och för rimliga förutsättningar att utföra det (kvinnodominerade) arbetet.

• Kvinnors och barns rätt att leva fria från våld!

• Demonstrera på den internationella kvinnodagen 8 mars. ■