– Uppgifterna på torget (Tharir) delades upp, vi var väldigt organiserade. Någonting förändrades i dynamiken mellan män och kvinnor på torget. När män såg att kvinnor stred i första ledet ändrades deras syn på oss och vi var alla enade, berättar Salma El Tarzi i en intervju med al-Jazira den 19 februari 2011.
Det var kvinnorna som stod på barrikaderna när protesterna mot Mubarak bröt ut i Egypten i början av förra året. Rollen de spelade och fortfarande spelar i revolutionen lämnade inte mycket utrymme till sexismen som länge präglat landet – åtminstone inte i Kairo och på Tharirtorget.
Historien lär oss att det i tider av klasskamp är kvinnorna som vinner de flesta rättigheterna. Många gånger är också kvinnorna de första att gå ut på gatorna och ta striden mot förtryckarna – ta ryska revolutionen 1917 som exempel. Det var textilarberarna som var de första att gå ut i strejk och utlysa demonstrationer. I slutändan vann de också viktiga, grundläggande rättigheter, som t ex självbestämmanderätt över sina egna kroppar.
Det styrande militärrådet i Egypten har slagit ner hårt mot kvinnor, framförallt de som har varit med i de protesterna under de senaste månaderna, sedan de fick makten i landet.
Vid ett flertal tillfällen har militär slitit av kläder på demonstrerande kvinnor innan de har misshandlat dem, något som har fått stor uppmärksamhet i internationella media. Fotot på tre militärer som medan de sliter av tröjan på en kvinna, till dess att hon bara har sin blåa behå kvar på överkroppen, misshandlar henne med slag och sparkar har kommit att bli en symbol för militärrådets inställning till kvinnor i Egypten.
Fotot spred sig som en löpeld i sociala medier som Facebook och twitter och nådde även stora internationella dagstidningar. Som en omedelbar reaktion på bilden samlades över 3 000 kvinnor i en demonstration medan ett internationellt ramaskri riktades mot det styrande militärrådets generaler. Militärrådet har även med hjälp av lagstiftning och propaganda försökt trycka tillbaka och skrämma de kvinnor som kämpar för sina rättigheter. Bland annat finns uppgifter om att militären utsatt oppositionella kvinnor för s k ”oskuldstest” där de ser om kvinnorna fortfarande har kvar mödomshinnan. Detta används som en markering till andra kvinnor att sluta demonstrera, även fast testen förbjöds den 27 december 2011 tack vare protester från bland annat Amnesty Internationall. Amnesty beskrev testen som ”inget mindre än tortyr”.
En annan faktor som tydligt väger emot kvinnor är stödet som Muslimska brödrarskapet och de ultrakonservativa Salafisterna fått. De sitter nu på 70 procent av platserna i parlamentet (L.A Times den 14 februari), något som oroar många av de kvinnor som hoppades uppnå sociala rättigheter som rätt till skilsmässa, utbildning etc på en parlamentarisk nivå. Endast fem av 508 valda platser i parlamentet hålls idag av kvinnor och fortfarande är den ekonomiska ojämlikheten mellan män och kvinnor astronomisk.
Faktum är att så länge som gamla ordningar får styra och samhället vilar på godsägarvälde och kapitalism kommer demokratiska rättigheter, ekonomisk jämlikhet, social rättvisa och så vidare inte att vara garanterade.
Kvinnokampen måste fortsatt vara en del av klass- och arbetarkampen i Egypten och de andra länderna i Nordafrika och Mellanöstern, där arbetare och unga reser sig, för att det strukturella förtrycket mot kvinnor på allvar ska kunna utmanas och förintas. Att kvinnokampen måste vara integrerad och framstående inom arbetarkampen är extra viktigt när konservativa krafter försöker splittra arbetarklassen.
Socialistiska krav och ett revolutionärt program är inte bara nödvändigt utan även helt avgörande för att kunna bygga upp en kvinnorörelse som på allvar kan utmana de kvinnofientliga krafterna, den strukturella sexismen och det sexistiska våldet i Egypten idag.
Anna Löfgren