L i kris kraschar in i de blåbruna

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Efter att stadigt ha placerat sig under 4-procentspärren har Liberalernas partistyrelse i oenighet beslutat att partiets mål ska vara att bli med i en M-ledd regering efter valet 2020. Därmed lämnar partiet januariavtalet nästa år och ansluter sig till det blåbruna blocket.

Nästan samtidigt öppnade Centerledaren Annie Lööf för att partiet kan gå med i en S-ledd regering efter nästa års val. Med mindre än ett och ett halvt år till valet 2022 är den politiska krisen på väg att ta en ny vändning.
Enligt färska opinionsundersökningar är tre partier – Liberalerna, Kristdemokraterna och Miljöpartiet – nu nära att åka ur riksdagen. Särskilt djup är Liberalernas kris och beslutet att bryta upp från januariavtalet är ett desperat försök att vända trenden. Med sitt beslut, som kan splittra det som finns kvar av partiet, hoppas L-topparna att partiet ska räddas av taktikröstande moderater, vilket räddade Kristdemokraterna i valet 2010 då en tredjedel av KD-väljarna var taktikröstande moderater.
Januariavtalets partier står svagare än på länge, men samtidigt är förtroendet för övriga riksdagspartier lågt. 

Januariavtalets politik markerade en ytterligare skärpning av högerpolitiken och den S-ledda regeringen som förband sig att genomföra en rad nyliberala försämringar. 
Flera av dem var försämringar som de tidigare Alliansregeringarna inte vågat genomföra eller inte slutfört, som inskränkt strejkrätt och anställningsskydd, marknadshyror och privatisering av Arbetsförmedlingen.
I enlighet med januariavtalets skrivningar lovade den S-ledda regeringen också att inga förslag som begränsade vinstuttagen i välfärden skulle läggas fram under mandatperioden.

Under pandemin har banden mellan M, KD och SD blivit allt tätare.

Den genomgång av januariavtalets 73 punkter som Dagens Nyheter gjorde den 19 januari 2019 visade ”att det är Liberalerna och Centerpartiet som fått igenom mest av sin politik”.
Januariavtalets politik grusade alla förhoppningar om att valet 2018 skulle bli startpunkten till något bättre. Ett år efter att avtalet skrivits var ”missnöjet särskilt stort bland LO-medlemmar. 57 procent anser att politiken är dålig och bara 8 procent att den är bra” (SVT den 30 januari 2020).
I avsaknad av en stark politisk vänsterkraft och mot bakgrund av låg kampnivå och medvetenhet kom dock missnöjet inte att ge avtryck i kraftiga vänstervindar och aktivt motstånd. Det i sin tur öppnade vägen för att de blåbruna partierna kunde börja formera sig till ett block och under pandemin har banden mellan M, KD och SD blivit allt tätare.

”Moderaterna och Kristdemokraterna har närmat sig SD i både invandrings- och kriminalpolitiken – till den milda grad att de flesta väljare torde ha svårt att skilja partierna åt sakpolitiskt”, skrev Göteborgs-Posten i en ledare den 19 oktober förra året. 
Detta har sedan följts av att M-ledaren Ulf Kristersson gjort klart att en ny borgerlig regering kommer att sluta avtal med Sverigedemokraterna och att SD ska få plats i regeringskansliet, men inte ministerposter.
Sverigedemokraterna behöver inte några ministerposter för att få sista ordet. C och L behövde inga ministerposter för att få bestämmanderätt över dagens regeringspolitik, det räckte med januariavtalet. Men Socialdemokraterna gör ingen hemlighet av att man gärna vill samregera med Centern och även Vänsterpartiet har sagt att de är beredda att delta i en sådan ”rödgrön” regering, vilket vore ett misstag och ett stort svek mot kampen för ett verkligt rött och grönt alternativ – en socialistisk vänster.