Labourhögerns rätta ansikte

av Per Olsson

Sju av den prokapitalistiska Labourhögerns många parlamentsledamöter beslöt sig i måndags för att lämna partiet, som under Jeremy Corbyns ledning tagit steg till vänster och blivit Europas största politiska parti.

Högerutbrytningen var inte oväntad. Under lång tid har högern hotat att splittra partiet och bara två dagar innan de sju hoppade av partiet rapporterade The Guardian att: 

”Allt starkare rykten hörs om att ett nytt mittenparti är på väg att formas av en utbrytargrupp från Labour runt Chuka Umunna (en av de sju), parlamentsledamöter från Tories som är pro-EU och Liberaldemokraterna, och att det nya partiet kan räkna med stora donationer från exempelvis Lord Sainsbury”.

Utbrytarna förnekar att så är fallet och hävdar att man ämnar vara ”oberoende”.  Men det är sannolikt i väntan på att fler – både från Labour och styrande Tories – ska bli med i bildandet av ett nytt borgerligt parti vars främsta mål blir att förhindra Corbyns Labour från att vinna nästa val.

Sedan Jeremy Corbyn överraskande vann en förkrossande seger i partiledarvalet 2015 har Labour varit två partier: högern har haft majoritet i parlamentsgruppen, medan Corbyn har haft stöd från medlemmarna.

Från första stund har högern hetsat och konspirerat för att få bort Corbyn och återta kontrollen över partiet, men misslyckats. Trots hets- och förtalskampanjen, ivrigt uppbackad av borgarpressen, har Corbyn tvekat att ta den nödvändiga striden med partihögern, vilket medfört att partiets förträdare kunnat fortsätta företräda sig själva istället för Labour. Det har också betytt att Labour, som har lovat att stoppa nedskärningar, till stor del företräds av nedskärningspolitiker.

Labours höger hade hoppats och räknat med att valet 2017 skulle sluta i ett katastrofval för Labour och att Corbyn skulle tvingas avgå. Men valet blev en stor framgång för Labour som var ytterst nära att besegra Tories. Att Labours krav på återförstatligande av privatiserad verksamhet, gratis utbildning, höjda pensioner, beskattning av de rika och ett stopp för sms-anställningar dessutom är populärt har ytterligare försvagat högern. Opinionsundersökningar visar exempelvis att tre av fyra stödjer kravet på ett återförstatligande av järnvägen, gas och vatten. 

Utbrytarna påstår att det är Labours “antisemitism” och hållning till Brexit som har tvingat dem att lämna partiet. Anklagelsen om ”antisemitism” är grundlös och vad gäller Brexit är högern för EU och dess arbetarfientliga politik och mot Corbyns krav på nyval.

Med utbrytningen har partihögern visat hur långt man är beredd att gå i sin strävan att sabotera Labours möjligheter att vinna nästa val. 

Nu behöver Corbyn svara och mobilisera medlemmarna samt öppna partiet för kämpande socialister som exempelvis medlemmar i Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i England och Wales). Labours höger måste ersättas av företrädare som väljs av medlemmarna och står för partiets politik. Samtidigt behöver partiets program ta ytterligare steg till vänster och bli uttalat socialistiskt.

Om Labours löften ska bli verklighet krävs en beslutsam kamp för att avskaffa kapitalismen.