Långt kvar till jämställdhet

av Liv Shange Moyo

LO:s årliga jämställdhetsbarometer visar att lönegapet skapat av klass och kön fortfarande är massivt: den faktiska snittlönen för arbetarkvinnor är inte ens hälften av den faktiska snittlönen för tjänstemän.

Kvinnor i arbetaryrken är också de som i störst utsträckning arbetar deltid, som jobbar kvällar, helger och nätter, som inte kan styra över sin arbetstid och som oftast riskerar att bli sjuka av sina jobb. Barometern konstaterar också att regeringens januariavtal innebär attacker på främst arbetarkvinnor och efterlyser vassare fackliga strategier kopplade till ”konkret handling”. 
2019 års jämställdhetsbarometer publicerades av LO i förra veckan. Ett viktigt fokus för årets barometer är den ekonomiska jämställdheten, med avstamp i löne-, anställnings- och arbetsvillkor.
Rapporten konstaterar att ”lönetrappan är sig lik”, med arbetarkvinnor i botten och tjänstemän i toppen – den faktiska snittlönen för kvinnor i arbetaryrken var
21 000 kronor medan motsvarande för män i tjänstepersonsyrken var 42 100 kronor. Arbetarmän låg på 26 800 kronor och kvinnor i tjänstepersonsyrken på 33 000 kronor. Före skatt ligger alltså kvinnor i arbetaryrken på mindre än hälften av manliga tjänstepersoners lön.

En jämförelse av nettolöner, efter skatt, visar bara något mindre skillnader – nettosnittet i faktisk månadslön för arbetarkvinnor är 16 428 kronor, medan män i tjänstepersonsyrken landar 1,83 gånger högre på 33 227 kronor.
Barometern går också igenom en rad andra aspekter av det ojämställda arbetslivet: Kvinnor i arbetaryrken har kortare lönearbetstid – 80 procent jämfört med 93, 91 respektive 96 procent för arbetarmän, kvinnor respektive män i tjänstepersons­yrken. Det handlar dels om mer deltid, men även om studietid och sjukfrånvaro. Kvinnor, både i arbetar- och tjänstepersonsyrken (35 respektive 33 procent), har oftare jobb ”med hög anspänning” – stora krav i kombination med liten kontroll över arbetssituationen – vilket forskning har visat spelar stor roll för ökad ohälsa.

Kvinnor har i högre utsträckning deltids- och osäkra anställningar – bara fyra av tio arbetarkvinnor har jobb som är både fasta och på heltid (sju av tio kvinnor i tjänstepersonsyrken). Det främsta skälet till deltidsarbete är, för kvinnor i arbetaryrken, att det inte har gått att hitta heltidsarbete. Att arbetet är för tungt, studier, ohälsa, vård av barn med mera bidrar också.
Kvinnor i arbetaryrken arbetar mycket oftare på obekväma tider än de andra löntagargrupperna. Bara 43 procent av arbetarkvinnor arbetar enbart dagtid på vardagar, jämfört med 58 procent av arbetarmän respektive kring 80 procent för tjänstepersoner av båda könen.
Kvinnor i arbetaryrken är den grupp som minst kan påverka sina arbetstider, 65 procent ”kan i allmänhet inte påverka arbetstiden”.
Kvinnor, i både arbetar- och tjänstepersonsyrken, riskerar sin hälsa genom arbetet i större utsträckning än män. En av tre kvinnliga löntagare har en hälsofarlig arbetssituation.

Barometerns andra fokusområde är det nya politiska landskap som formats av valet 2018. Glappet mellan den stora vikt som svenska folket lägger vid jämställdhetsfrågan och politikernas ointresse synliggörs: i VALU 2018 var jämställdhet tredje viktigaste frågan för väljarna, utan att det märktes överhuvudtaget i partidebatten som fokuserade på ”hårdare tag”. Barometern understryker att det, tvärtemot myten om jämställdhet som en fråga för akademiska medelklasskvinnor, är bland gruppen ”arbetare” som allra flest ser jämställdhet som viktigt.
Januariavtalet gås igenom ur jämställdhetsperspektiv vad gäller familje- och arbetsliv. Trots att familjeveckan och ”ökade statsbidrag” något tillkämpat lyfts fram som positiva steg blir domen över den S-ledda regeringens politik förödande: På punkt efter punkt konstateras att den planerade politiken – till exempel skattesänkningar, skatteavdrag, marknadslösningar, vinstuttag, en privatiserad arbetsmarknadspolitik för låglönejobb istället för utbildning och kollektivavtal – undergräver såväl välfärd som jämställdhet.

Slutsatsen blir en lista på användbara krav för familjeliv, arbetsliv och lönebildning. Barometern nämner att ”de fackliga strategierna för ökad jämställdhet och jämlikhet måste (…) gå hand i hand, vässas och kopplas till konkret handling.” Ändå undviks nästan helt frågan om hur kraven kan förverkligas – trots att de tunga vapnen som krävs för att vinna dem ligger i just LO:s händer.