foto: SocialJusticeSeeker812 / Flickr CC
Protester har hållits över hela USA mot polisens rasistiska dödskjutningar av unga afroamerikaner.
Den nya rörelsen mot polisens rasism, som föddes i Ferguson efter polismordet på afroamerikanen Mike Brown, har utvecklats till den folkligaste revolten sedan Occupy Wall Street. Tiotusentals söker efter ett sätt att ta rörelsen framåt. En potentiell strategi växte fram när aktionsveckan för ”15 dollar och en fackförening” sammanföll med den nationella vågen av protester mot uteblivet åtal mot polisen som dödade.
Det var för bara två år sedan, i december 2012, som parollen ”15 dollar och en fackförening” slog igenom med en snabbmatsarbetarstrejk i New York, organiserad av fackförbundet Service Employees International Union (SEIU). Parollen togs emot med entusiasm av arbetare och unga som hade radikaliserats av Occupy Wall Streets kritik av ojämlikhet och storföretagens korruption.
Politiker och massmedier förlöjligade idén om en höjning av minimilönen till 15 dollar (121 kronor) i timmen som totalt orealistisk. Även SEIU begränsade först parollen till snabbmatsbranschen istället för att föra upp kravet till riksnivå.
Mycket har förändrats sedan dess. 15 dollar har populariserats med segrarna i Seattle och senare i San Fransisco, i kombination med upptrappade strejkaktioner av lågavlönade arbetare. På ett sätt som liknar hur kravet på 8 timmars arbetsdag gav arbetarrörelsen kraft tidigare i historien, har kravet på 15 dollar i timmen också framträtt som en samlande stridsmaning för dagens omfattande mångetniska låglönearbetararmé.
Arbetarna gick mestadels organiserade av SEIU, tillsammans med OUR Wal-Mart och otaliga lokala koalitionspartner, ut på gatorna i nästan 200 städer under den nationella aktionsveckan från Black Friday (fredagen den 28 november förra året, en nationell lågpris- och rabattdag i USA, ö a) till den 4 december förra året. På Wal-Mart, McDonald’s, flygplatser och i regeringsbyggnader var dessa de största arbetaraktionerna dittills för ”15 dollar och en fackförening”.
De flesta av strejkerna drog bara med sig ett litet antal arbetare som anslöt sig till större möten med lokala anhängare. Potentialen för detta att utvecklas till en masskampanj har aldrig varit klarare och tydligare än nu, särskilt när de ungdomliga #BlackLivesMatter-protesterna (kampanj mot rasistiskt polisvåld) gick samman med låglönearbetarnas strejker.
Det finns en utbredd insikt om att rasism är strukturellt inbäddad i den amerikanska kapitalismens ekonomiska och politiska liv. För att en rörelse mot det rasistiska polisvåldet ska kunna härdas och byggas vidare måste kraven på lokalinvånarkontroll över polisen kombineras med ekonomiska krav som tar upp massarbetslösheten, de låga lönerna och den otillräckligt finansierade offentliga servicen. Kampen för en minimilön på 15 dollar i timmen erbjuder tillsammans med krav på full sysselsättning, billiga bostäder och tillgänglig högkvalitativ offentlig service en tydlig väg framåt, i synnerhet med tanke på koncentrationen av rasifierade i låglönesektorerna.
De fackliga ledarnas band till Demokraterna på nationell och lokal nivå – där Demokratiska partiets borgmästare har överseende med en rasistisk polis – undergräver deras förmåga att vinna de unga protesterandes förtroende.
I synnerhet under Fergusonprotesterna ingrep guvernören och de demokratiska politikerna huvudsakligen för att få ett slut på protesterna, antingen genom att stödja polisrepressionen eller genom uppmaningar till de protesterande att lämna gatorna i syfte att återställa ”lugnet”. Därför är det förståeligt att många unga #BlackLi-vesMatter-protesterande är rädda för att alliera sig med politiker och fackliga ledare eftersom det riskerar att avleda rörelsen.
Den nya rörelsen mot polisens rasism kommer dock, i likhet med Occupyrörelsen tidigare, att snabbt ställas inför tuffa val. Ändlösa protester och motorvägsblockader kommer till slut, om de inte kopplas ihop med en klar och tydlig strategi för att vinna påtagliga segrar, att trötta ut rörelsen. En del av aktivisterna kommer att dras in i andra organisationer som inte kommer att kunna leda kampen framåt.Att begränsa kraven till plåster på såren-reformer som poliskameror eller bromsandet av flödet av militära vapen till den lokala polisen kommer, även om de är positiva, inte att vara tillräckliga för att inspirera det slag av massrörelse som krävs.
Det finns en brinnande längtan efter grundläggande förändringar. Många liberala ledare gör inte desto mindre misstaget att begränsa kraven till vad de tror är ”realistiskt” inom det rådande systemet och vad den sittande regeringen kan leverera.
Detta så kallade ”realistiska” tillvägagångssätt misslyckas på två sätt. Det misslyckas därför att, som Malcolm X på sitt berömda sätt förklarade, ”Man kan inte ha kapitalism utan rasism”, vilket betyder att det inte finns något sätt att möta rörelsens förväntningar om grundläggande förändringar utan att utmana hela det ruttna systemet.
I kontrast till liberala ledare manar socialister rörelsen till att länka ihop krav på omedelbara småskaliga reformer till större systemutmanande krav som tillhandahåller en vision om en genomgripande, grundläggande förändring. De unga människor som kräver rättvisa och upprättelse för Mike Brown och Eric Garner har med all önskvärd tydlighet klargjort att de vill leva i ett samhälle fritt från rasism inom poliskåren, befriat från fattigdom, ojämlikhet i fråga om jobb, bostäder, utbildning med mera.
15 Now lanserades i början av 2014 för att skapa ett utrymme för en bred gräsrotsrörelse för kravet på 15 dollar i timmen att utvecklas oberoende av Demokraterna och de mer konservativa fackliga ledarna.
15 Now-kampanjen arbetar nu runt om i landet så nära SEIU och andra krafter som möjligt i kampen, samtidigt med det ständiga upprätthållandet av en självständig hållning baserad på perspektivet av att bygga en bred massförankrad gräsrotskampanj på arbetsplatserna för en höjd minimilön.
För att vinna en nationell minimilön på 15 dollar i timmen och andra systemutmanande och -omvandlande krav för de miljontals som lever i fattigdom, kommer det att krävas en verklig massrörelse impregnerad med samma motståndsvilja som vi har sett visas upp sedan Mike Brown och Eric Garner mördades. Det kommer att behövas nya självständiga gräsrotsorganisationer med djupa rötter i de rasifierade lokalsamhällena.
Sådan gräsrotsorganisering var i Seattle nyckeln till att striden för en minimilön på 15 dollar i timmen segrade.
Vi gick in i och kanaliserade den Occupyinspirerade indignationen över ojämlikheten och byggde en mångfaldig gräsrotskampanj som intog en kämpande och kompromisslös attityd till Seattles politiska etablissemang.
Starka 15 Now-kampanjer har också byggts i flera andra städer, från Philadelphia till Minneapolis, där vi har etablerat en imponerande bas av stöd bland arbetare, lokala aktivister och inom fackföreningsrörelsen. Låt oss gå framåt mot en masskampanj för en minimilön på 15 dollar i timmen under år 2015. ■
