Lärarna demonstrerade: ”Det är allvar nu”

av Elin Gauffin // Offensivs veckotidning

Den 20 november samlade Lärarförbundet till en demonstration utanför Stockholms stadshus samtidigt som de blågrönas budget debatterades inne på kommunfullmäktige. ”Det är allvar nu”, var budskapet. Lärarna är riktigt oroade för vad den här nedskärningspolitiken kommer att leda till.

Pengarna som i budgeten är avsatta till skola och förskola kommer inte att räcka. Enligt oppositionen har det aldrig under 20 års tid varit så lite pengar som har delats ut till skolan. 110 miljoner kronor försvinner från skolbudgeten. Orsaken är att pris- och löneökningar inte kompenseras fullt ut, att skolorna får stå för kostnaden för ett misslyckat byte av IT- och datasystem samt även för bygget av nya skolbyggnader.
Tidigare gick 27 procent av pengarna till skolbyggande och 73 procent till skolverksamheten. Nu ska 28 procent gå till skolbyggande och 72 procent till verksamheten.

Tanja Jokitalo, ordförande för Lärarförbundet Stockholm, inledde demonstrationen. Hon poängterade att underfinansierade budgetar har varit ett problem länge och att de demonstrerade för tre år sedan mot en annan politisk majoritet. Att Lärarförbundet inte är partipolitiska, men inte alls opolitiska, och att de kräver att partierna sätter sig ner och diskuterar över partigränserna.
Det här var ingen demonstration med talkörer och eldande appelltal, utan snarare paneler med resonemang. I dessa resonemang framkom saker som att polisen i Stockholm själv säger att fungerande skolor är viktigare insatser mot gängproblematik än polisinsatser, att ordet ”effektivt” finns med 482 gånger i budgeten, vilket är dubbelt så många gånger som ordet ”kvalité”, samt att 92 procent av de som svarade i Lärarförbundets undersökning förra året sa att de jobbar trots att de är sjuka.
I Lärarförbundets informationsskrift förklaras att budgeten kommer att leda till att det blir större barngrupper och elevgrupper, ökade sjukskrivningar, ökad ohälsa bland personalen, ökad ohälsa bland barnen och minskade resurser till barn med behov.
Stockholm ligger redan på en dålig plats i Lärarförbundets ranking Bästa Skolkommun; i kategorin lärartäthet ligger Stockholm exempelvis på plats 193 av 290.

Jag passade på att intervjua några av lärarna på demonstrationen om situationen som den redan är.
Marielle Castenbäck jobbar på en högstadieskola på Sickla udde och berättar:
– Jag har 30 elever i min klass. Jag har aldrig varit så här trött. Alla rektorer får gå utbildningar där de lär sig att det viktigaste för lärande är att det är bra relationer mellan läraren och eleven. Hur ska jag kunna ha bra relationer med så många som 30 elever?
– Ett annat jätteproblem är inkluderingsstrategin från 2002; att alla elever oavsett behov ska inkluderas i de vanliga klasserna. En bra tanke om det fanns en viktig förutsättning – att de får resurser med sig. Vi har inga speciallärare i matte. Hur ska jag kunna lära eleverna matte om det inte finns extra resurser till de som inte alls kan räkna?

Det spelar ingen roll hur mycket pengar vår skola skulle bli tilldelad så länge som det fria skolvalet tillåts fortsätta.

En annan lärare som vill vara anonym jobbar i mellanstadiet i en av Stockholms förorter:
– Av mina 24 elever har hälften speciella behov. Det kan vara att de är helt nyanlända. En grupp har autism, andra har grov dyslexi, och det finns andra diagnoser. Hälften har icke godkänt i svenska. Men vi har ingen extraresurspersonal. Det här gör att jag varje dag måste ha flera timmars telefonsamtal med elevernas föräldrar på min fritid.
– Det spelar ingen roll hur mycket pengar vår skola skulle bli tilldelad så länge som det fria skolvalet tillåts fortsätta. I stadsdelen finns det gott om elever som inte har större svårigheter, men de söker sig konsekvent till andra skolor vilket innebär den här oproportionella andelen svårigheter, diagnoser och speciella behov.
– Ett annat problem är att de flesta av barnen som börjar i ettan i vår skola inte har gått på förskola. Förskolan är jätteviktig för där lär sig barnen hur grupper fungerar och där lär de sig att leka. Om de inte kan leka kommer de ha väldigt mycket svårare att lära sig i skola sen.

Demonstrationen, som samlade några hundra lärare, var en viktig startpunkt. Men kampen behöver gå vidare. Av de jag frågade verkade det ha saknats utåtriktad mobilisering på många skolor, så många lärare och nästan inga föräldrar kände till demonstrationen. Lärarförbundet borde gå samman med andra fackföreningar inom skola och förskola, ta kontakt med uppror utanför facken så som Skolmarschen, samt med föräldraföreningar och nätverk, elever och allmänheten med mål att bygga upp för en mycket större demonstration. Vi måste sätta oss på tvären och se till att den här budgeten inte går att genomföras.