Lärarna i Iran: en regimkritisk kraft

av Katja Hildén // Artikel i Offensiv

Tiotusentals lärare har sedan förra året samlats till massiva protester i flera städer i Iran, bland annat i Teheran, Isfahan och Qom. Även i mindre städer och byar har lärare öppet protesterat. Flera andra yrkesgrupper visar öppet sin solidaritet med lärarna.

Bakgrunden är regimens sedan länge ohållbara ekonomiska och sociala politik som har gjort det allt svårare för lärarna både att försörja sig själva och bedriva undervisning. Pandemins konsekvenser har spätt på den ohållbara situationen som har drabbat barn och elever oerhört hårt. Miljontals elever har tvingats avsluta sina studier, och mängden gatubarn har ökat markant.
En kombination av dramatiskt ökad inflation och regimens totala ointresse att investera i allmän välfärd har under lång tid ökat fattigdomen i Iran. Lönerna följer inte inflationen och regimens i det närmaste obefintliga sociala fördelningspolitik, privatiseringshets och militära satsningar har urholkat samhällsekonomin.
Redan fattig arbetarklass och fattiga bönder har fått det ännu mycket svårare, och utbildad medelklass har halkat ner under fattigdomsstrecket. Samtidigt lever Irans överklass livets glada dagar i lyx och överflöd.

Det finns omkring en miljon grundskole- och gymnasielärare i Iran. Dessa har fått se sina löner minska drastiskt i värde på grund av den snabba inflationen som har ökat med 40 procent sedan bland annat USA:s dåvarande president Trump 2018 återinförde de ekonomiska sanktionerna mot Iran. Lönerna är nu så låga att lärarna ofta tvingas ha tre jobb för att kunna försörja sig.
Via lärarstrejkerna fick de igenom sitt lönekrav på ca 267 dollar i månaden – ungefär 80 procent av vad en universitetslektor tjänar i Iran – men när regimen inte infriade löftet intensifierades lärarprotesterna igen. Lärarna är en av de mest aktivistiska yrkeskårerna i kampen mot regimen sedan många år tillbaka. Deras organisation Coordination Council når lärare både i stora städer runtom i hela landet liksom mindre städer och byar.

Lärarna har under lång tid med smärtsam tydlighet sett hur regimens politik drabbar barnen hårt och skoningslöst. De har också sett de grymma konsekvenserna av regimens undermåliga pandemibekämpning.
Miljontals elever är alldeles för fattiga för att ha tillgång till den teknik som krävs för att studera hemma, och deras föräldrar har ofta blivit arbetslösa, vilket i många fall har lett till svält. Många barn är helt enkelt för hungriga för att orka studera och måste försöka bidra till familjens försörjning.
Ökad dödlighet i samband med pandemin har också påverkat barnens familjesituationer. Regimen har heller inte bidragit till studiematerial eller ett internet anpassat för pandemiförhållandena.

Hemlösheten har ökat. Fattigdomen är mycket stor i Iran; 60 miljoner invånare definieras som fattiga. Över 50 miljoner beräknas sakna en trygg bostad, samtidigt som minst 2,5 miljoner lägenheter står tomma eftersom hyrorna är alldeles för höga. Mitt i allt detta har lärarna klivit fram som en enande regimkritisk kraft. Och många av dessa lärare är kvinnor som är drivande aktivister i kampen.
Men det är långt ifrån riskfritt. Flera lärare har misshandlats, avskedats och/eller fängslats under protesterna samt förlorat sina arbeten. Förhållandena i Irans fängelser är svåra. Och under pandemin har överfulla fängelser blivit en dödsfälla – regimen har inget intresse av att erbjuda sjukvård till politiska fångar.
Enligt iransk lag är kostnadsfri grundskola en rättighet för alla barn, men lagen följs inte. Iran är ett av de länder som privatiserar offentlig verksamhet i mycket snabb takt och detta gäller även skolorna, vilket skapar stora skillnader på undervisningskvaliteten.
Många byar saknar helt skola. Detta försvårar skolgången särskilt för flickor, eftersom föräldrar inte vågar ta risken av att släppa iväg dem långt från hemmet. De gravt orättvisa utbildningsvillkoren förstärker de redan enorma klassklyftorna.

Iran är ett rikt land. Enligt nyhetsbyrån Reuters kontrollerar Irans högste ledare Ali Khamenei ett finansimperium värt omkring 95 miljarder dollar.
Den iranska regimen fokuserar helt på överklassens egenintressen. De investerar sina oljemiljarder i vapenmakt istället för i allmän välfärd. De bekämpar alla demokratirörelser och de litar inte ens på sin egen militär, utan anlitar folk utifrån som legosoldater, bland annat från Pakistan för att övervaka den iranska befolkningen.
Regimen kombinerar religion och misogynt kvinnoförtryck med hänsynslös nyliberal ekonomisk politik med privatiseringar och avsaknad av offentliga trygghetsnät. Över 90 procent inom arbetarklassen saknar fast anställning.

Iran är en krutdurk som bara väntar på den tändande gnistan. Men en demokratiutveckling i Iran skrämmer inte bara den iranska regimen. Mäktiga stater med imperialistiska intressen vill inte se demokrati i Iran – det skulle vara en ”farlig” inspirationskälla för flera andra länder med antidemokratiska regimer.
Lärarna är fast beslutna att inte ge upp kampen för rimliga livsvillkor. Flera yrkesgrupper har visat sitt stöd för lärarna, vilket så småningom skulle kunna leda till en generalstrejk där flera olika sektorer deltar. När Irans folk en dag reser sig kommer hela världen att påverkas.