Lärdomar av den thailändska demokratikampen 2020

av Qiu Qing, Socialist Action (ISA) // Artikel i Offensiv

Massdemonstrationerna i Thailand år 2020 har för alltid förändrat landets politiska landskap. De många återkommande mobiliseringarna trotsade regeringens repression och censur, och nyligen genomfördes nya demonstrationer. Får att gå vidare behöver dock upproret organiseras, inkludera strejker och resa uppgiften att bilda ett nytt kampbaserat vänsterparti som kan ge de förtryckta en politisk röst. 

I demonstrationerna har tre huvudkrav rests: upplösning av parlamentet, stopp för förtrycket av folket och en ny konstitution. Enligt en opinionsundersökning som genomfördes i augusti förra året stöddes kraven av en majoritet av befolkningen.
Regimen har dock inte visat sig vara beredd att backa och den 18 november förkastade man även ett förslag till en symbolisk begränsning av kungens makt i Thailand.
De thailändska studenterna har sedan i februari förra året genomfört demonstrationer på sina universitetsområden. I juli ifjol utbröt massprotester efter att folket hade fått nog av förtrycket och regimens misslyckade smittbekämpning. Den härskande klicken svarade protesterna med våld och utegångsförbud, vilket ignorerades av massorna som fortsatte att gå ut på gatorna. 
I augusti demonstrerade över 100 000 människor i huvudstaden Bangkok och lika många gick ut på gatorna den 19 september (årsdagen av militärkuppen 2006).

Ryggraden i protesterna var ungdomarna och det var första gången på årtionden som massrörelsen hade självförtroende nog att kritisera kungafamiljen offentligt (kritik mot Thailands kungahus är ett lagbrott) – en del av de mer progressiva ungdomarna förespråkar även en thailändsk republik.
Thailands arbetarklass deltog emellertid inte som en självständig kraft i denna, utan istället bara som anhängare till studentgrupper och demonstrationerna. Oppositionsrörelsen använde sig därför inte av det kraftfullaste vapnet – arbetarstrejker.
Det i sin tur gjorde det svårt att ta kampen till en ny och högre nivå, vilket tillsammans med myndigheternas hårdnackade motstånd och väpnade repression medförde att kampen gick in i en återvändsgränd i december förra året.

Det är viljan att få bort den militärdiktatur som har styrt Thailand sedan 2014 som fick massorna att gå ut på gatorna. 
År 2019 sågs en öppning när parlamentsval skulle hållas efter fem år av militärdiktatur. Resultatet av valet blev dock att den tidigare kuppledaren Prayut kom till makten genom valfusk. 
Det nya partiet Framtidspartiet (Future Kadima), de ungas parti som deltog i valet för första gången någonsin, fick bara ett år efter partiets grundande 6,27 miljoner röster (18 procent av rösterna). De vann 81 av nationalförsamlingens totalt 500 mandat, vilket gjorde partiet till det tredje största.
Framtidspartiet drog snabbt till sig ett stort antal anhängare på grund av dess ungdomliga anti­etablissemangsframtoning, i likhet med nya framväxande partier i olika länder på senare år. Partiet lyckades till skillnad från andra oppositionspartier få ett genomslag och vann röster från tidigare konservativa väljare i många stadsområden.

Det har ägt rum 17 militärkupper i Thailand mellan åren 1947-2014. Den thailändska kungafamiljen har direkt eller indirekt deltagit i de tidigare kupperna, mestadels för att störta de civila regeringar som har hotat kungafamiljens eller militärens intressen. 
De mest välkända de senaste åren är de som har ägt rum mot Thaksinfamiljen (den förre premiärministern Thaksin Shinawatra och hans släktingar) och politiska grupper i samband med kupperna 2006 och 2014. Den thailändska armén och kungafamiljen har uppenbarligen täta band av gemensamma intressen, men den verkliga maktrelationen finns mellan militären och deras omfattande kapitalinnehav. 
Den thailändska kungafamiljen har själv en extremt lyxig och dekadent livsstil, vars samlade rikedomar uppgår till 43 miljarder USA-dollar. Det gör den till världens rikaste kungafamilj. Den brittiska kungafamiljen har jämförelsevis bara 520 miljoner USA-dollar i sin ägo. Den saudiska kungafamiljen äger endast 18 miljarder USA-dollar, vilket är mindre än hälften av den thailändska kungafamiljens rikedomar. 
Samtidigt är den thailändska arméns korruption precis lika hemsk. Thailands armé är en av världens största grupper för människohandel och för ”sexuella tjänster”. Enligt Human Trafficking Report publicerad av USA:s utrikesdepartement år 2014 är Thailand det land i världen med den mest omfattande männi­sko­handeln. Rapporten visar att en vuxen person i Thailand kan säljas för omkring 2 000 USA-dollar, och att människohandlarna själva tjänar 320 USA-dollar på affären. Resten lägger den kungliga thailändska flottan och kustbevakningen beslag på.

Den kungliga auktoriteten har sedan trontillträdet för Thailands nuvarande kung Maha Vajiralongkorn rasat till följd hans absurda privatliv och politiska inkompetens. Särskilt efter det att Vajiralongkorn efter covid-19-utbrottet 2020 flydde till München i Tyskland tillsammans med tjugo konkubiner och lämnade rikets angelägenheter bakom sig. Dessa nyheter har fullständigt skakat om den kungliga familjens status och ytterligare retat upp det thailändska folkets ilska.
Massornas medvetenhet har genomgått enorma förändringar och det är nu nödvändigt att ytterligare föra fram ett klart och tydligt klass­orienterat program. Framför allt har Thailands storstäder upplevt en ekonomisk depression under pandemins inverkan, ett stort antal inhemska små- och medelstora företag har gått omkull och många har mist sina jobb. 
De inhemska industriarbetarna står inför en kris med sjunkande löner, försämrade levnadsvillkor och omfattande uppsägningar. Dessa problem kan inte lösas inom kapitalismens ramar eller av elitens olika partier.

Vänsterkrafterna i Thailand hade ett avsevärt inflytande på 1950- och 1970-talen och blev därför brutalt undertryckta av den thailändska kungafamiljen och armén, med USA-imperialismens aktiva stöd. Thailands arbetare borde nu ta tillvara på detta tillfälle till att återuppbygga sin styrka. 
Fackföreningarnas politiska vänsterkrafter och arbetarklassen kan vinna segrar mot det enväldiga etablissemanget och säkra att det inhemska storkapitalet inte punkterar de framgångar som kampen vinner, samtidigt som de befrämjar kampen för demokratiska rättigheter och omedelbara sociala förbättringar.
De ungdomliga resningarna i Thailand kräver en organiserad demokratisk struktur och förbindelser med de arbetande för att kunna gå framåt. Detta innebär också övervinnandet av skepticismen mot politiska partier och arbete tillsammans med arbetarna för bygget av ett nytt kampbaserat vänsterparti för att förändra samhället.