Insatserna är nu extremt höga. Trump kommer att försöka åsamka svåra och demoraliserande nederlag genom att försöka slå särskilt hårt mot en grupp i taget.
Motståndet mot Trump måste därför från första stund vara enigt och beslutsamt.
Arbetarrörelsens gamla paroll – ”det som skadar en av oss skadar oss alla” – har aldrig varit mer relevant. De fackliga organisationerna har en nyckelroll att spela i denna situation. Fackföreningarna representerar fortfarande, trots deras långvariga nedgång, 16 miljoner arbetare och har kvar sin styrka inom flera branscher – framför allt inom den offentliga sektorn.
Arbetande människor som enas för att bygga en massrörelse måste ställas emot högerns institutionella makt. Massprotesterna den 20-21 januari är ett första steg.
Vi behöver även dra kritiska lärdomar från den tidigare kampen mot högern.
Flygledarfacket PATCO gick år 1981 ut i strejk för bättre arbetsvillkor. Den dåvarande presidenten Ronald Reagan besvarade denna konflikt med ett frontalangrepp mot hela arbetarrörelsen genom att sparka alla PATCO-medlemmar – trots att facket stödde honom i 1980 års val!
Det fanns en enorm vilja inom den då fortfarande starka arbetarrörelsen att slå tillbaka. På Första maj 1981 demonstrerade 250 000 arbetare, med PATCO-medlemmar i spetsen, i Washington DC. Men den fackliga ledningen vägrade på ett kriminellt sätt att utvidga strejken och PATCO krossades, vilket fick hela fackföreningsrörelsen att gå på defensiven.
Minnet av nederlaget finns kvar, men att Reagan kunde ha besegrats glöms ofta bort. En seger för PATCO skulle helt ha förändrat läget och uppmuntrat till en masskamp som kunde ha stoppat Reagans nyliberala agenda.
År 2006 klubbade kongressen, som då liksom nu dominerades av Republikanerna, igenom Sensenbrennerlagförslaget, som innebar hot om massdeportation av alla papperslösa arbetare i USA och kriminalisering av de som hjälpte dem.
Detta utlöste de största demonstrationerna i USA:s historia, inklusive ”Day without an Immigrant” på 1 maj, vilken hade inslag av en generalstrejk. Rörelsen slog tillbaka lagförslaget och tryckte också tillbaka invandrarfientliga stämningar och attityder under en period.
Även om många sympatiserade med de miljontals immigrantarbetarnas ställningstagande med krav på medborgerliga rättigheter och ”lika rättigheter för alla arbetare” så stod den infödda arbetarklassen till stor del vid sidan av.
Detta gjorde det till slut möjligt för Bushadministrationen att skoningslöst undertrycka rörelsen och då särskilt de immigrant-
arbetare som började organisera sig fackligt.
Under år 2011 började Wisconsins guvernör Scott Walker att genomföra omfattande nedskärningar på skolan samtidigt som han attackerade offentligfackens rätt att förhandla och sluta kollektivavtal. Detta var den allvarligaste frontalattacken på arbetarrörelsen sedan PATCO-strejken.
Tiotusentals demonstrerade i delstatshuvudstaden Madison i början av 2011. Regeringsbyggnaden var ockuperad under flera veckors tid.
Men för att besegra Walker skulle det ha krävts en upptrappning av rörelsen.
Socialist Alternative argumenterade för en endags generalstrejk inom den offentliga sektorn som ett första steg i denna riktning. Responsen från arbetarna blev enormt positiv ifråga om denna idé, men AFL-CIO:s ledning satte, liksom de gjorde 1981, klackarna i marken.
De trappade ner istället för att trappa upp och drev kampanj för att avsätta Walker och istället få en demokrat vald. Denna strategi misslyckades totalt och Walker sitter fortfarande än i denna dag kvar vid makten.
Högern kan, liksom under 1981, 2006 och 2011, besegras – men endast med hjälp av en effektiv strategi och och en ytterst beslutsam ledning. ■
USA:s unga vill ha socialism
En majoritet av USA:s ungdomar säger nej till kapitalismen. Enligt en opinionsundersökning i oktober i fjol var det mer än hälften av alla under 35 år som var missnöjda med dagens ekonomiska system. och ”föredrog socialism”. I samma undersökning sa 45 procent av de tillfrågade att de skulle kunna tänka sig att rösta på en socialistisk presidentkandidat. ■