Ju varmare planeten blir, desto mer extrema väderförhållanden kommer vi att se. De torraste områdena i världen kommer att lida av längre torkperioder, områden med kraftiga regnperioder kommer att drabbas av längre regnperioder och allt fler förödande översvämningar och tillgången till dricksvatten minskar för en stor del av världsbefolkningen när glaciärerna smälter bort. Att sälja Vattenkrafts kol blir i detta läget såväl absurt som katastrofalt.
Skogsbränder kommer att bli allt vanligare i områden där det tidigare har varit tempererade klimat. Stormar och den höjda havsnivån leder också till översvämningar och dessutom mindre ytor att bo på. De här förändringarna kommer med andra ord att innebära en social och ekologisk kris, gigantisk brist på resurser i form av mindre och färre skördar och större brist på sötvatten.
Det är många organisationer som ser på klimatförändringen som en rättvisefråga, till exempel Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, Greenpeace, Jordens vänner och Fältbiologerna. Det kol som det statliga Vattenfall äger i Tyskland beräknas stå för ungefär 1,2 miljarder ton utsläpp av koldioxid i atmosfären, vilket motsvarar Sveriges övriga koldioxidutsläpp i 24 år.
Riksdagspartierna har diskuterat om Sverige ska sälja kolverksamheten i Tyskland så att ansvaret hamnar i någon annans händer. Miljöorganisationer och miljöaktivister kräver istället att Sverige behåller kolet och struntar i att bränna det – då stannar kolet i marken i stället för att hamna i luften. Klimatforskning visar att 89 procent av det kol som vi vet finns i marken i Europa måste förbli orörd för att vi ska kunna hålla oss under målet på två graders uppvärmning av planeten.
Vad kan vi göra då? Självklart måste vi genom aktivism ryta till underifrån och kräva av politiker att inte sälja kolet, men det är avgörande att vi inser att det inte räcker med att bara skälla på partier och enstaka politiker som närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S). Om klimatet ska räddas måste vi även byta ut dem, deras agenda och vi måste byta ut det samhällssystem som dessa partier aldrig slutar att försvara. Det är det som Rättvisepartiet Socialisterna arbetar för.
De som vill sälja Vattenfalls kol i Tyskland ser på den globala uppvärmningen varken ur ett ekologiskt perspektiv eller ur ett rättviseperspektiv. Den liberala synen är att Sverige tar ansvar för klimatet genom att lämna ifrån sig brunkolsverksamheten och att Sveriges ansikte utåt efter försäljningen kommer att verka klimatneutralt (som varken ökar eller minskar koldioxidutsläpp), men det spelar ingen roll vilket land det är som bränner kolet – det går ändå från marken till atmosfären.
Vattenfall borde ha upphört med koldriften, vilket regeringspartiet Miljöpartiet lovade i valet. En försäljning skulle innebära att Sverige inte tog chansen att minska världens utsläpp med 1,2 miljarder ton koldioxid.
Vänsterpartiet vill inte sälja kolet. Allianspartierna och Socialdemokraterna är fast beslutna att sälja – vinsten framför människor. Miljöpartiet har varit mycket oklara med vad de vill, vilket troligtvis är en anledning till nedgången i väljarstödet (MP-väljare kanske börjar förstå att det inte bara räcker med ett miljönamn och en kolbit i valkampanjen, även själva miljöpolitiken är viktig).
Lars G Nordström som är ordförande i Vattenfalls styrelse slog mycket tydligt fast att ”regeringen äger bolaget. Om den inte vill sälja kan den säga det” i Dagens Industri den 10 maj.
Det kapitalistiska samhället består av klasser och bygger på exploatering av människor och naturen och drivs av kortsiktiga och själviska vinstintressen. För att rädda klimatet behöver klimat- och miljörörelsen därför koppla miljökampen med kampen mot det kapitalistiska systemet. ■
