Latinamerika åter i stormens öga

av Marcus Kollbrunner, LSR (CWI Brasilien) / Artikel i Offensiv

Latinamerika har åter hamnat i fokus under detta dramatiska år som har gått. Protester mot den nyliberala politiken har i Ecuador och Chile lett till sociala explosioner med revolutionära förtecken och ställt regeringar mot väggen, men också mötts av en hård repression.

I Argentina har missnöjet tillsammans med kampen mot presidenten Macri, med fem generalstrejker och kvinnornas masskamp för rätten till abort, lett till ett valnederlag för högern. 
I andra länder har tidigare center-vänsterregeringar, som inte har brutit med det kapitalistiska systemet och därmed burit sin del av ansvaret för nyliberala attacker och korruption, öppnat för högersegrar i Brasilien ifjol och nyligen i Uruguay. 
Det mest dramatiska exemplet är Bolivia, där högern har genomfört en statskupp mot Evo Morales.

År 2019 började med protester i  Haiti och Puerto Rico. I båda fallen har naturkatastrofer – jordbävning i Haitis fall och orkaner i Puerto Ricos – drabbat befolkningarna hårt, vilket förvärrats av korrupta regeringar och USA:s ruttna roll i området. I Haiti bröt protester ut i februari: det har sedan dess fortsatt, och i Puerto Rico tvingade en massrevolt guvernören Ricardo Rosselló att avgå i juli.

I Brasilien gick miljoner ut på gatorna i maj mot den reaktionära regeringen Bolsonaros nedskärningar på utbildningen och i juni deltog återigen miljoner i en generalstrejk mot en kontrareform av pensionssystemet. 
Under det andra halvåret gick dock kampen tillbaka, då regeringen lyckades få igenom stora delar av pensionsreformen och andra attacker. Det saknas ett trovärdigt kampalternativ som skulle kunna rucka på regeringen.
Bolsonaro agerar för att destabilisera så mycket som möjligt, med ständiga attacker mot de som han ser som fiender, vare sig det är miljöaktivister, fackföreningar, kvinnorörelsen eller vänstern i allmänhet. Hans regering har radat upp attacker på arbetsrätten och miljöinspektioner, och han förbereder storskaliga privatiseringar.
Det vore dock felaktigt att tro att Brasilien nu har blivit en stabil ö i ett stormigt Latinamerika. De ständiga attackerna bygger upp sociala spänningar, som förstärks av den höga bestående arbetslösheten.
Frågan är vad som blir gnistan som kommer att antända kampen igen under nästa år. Den härskande klassen, som stödjer Bolsonaros ekonomiska nyliberala agenda, är nervös över utsikten att en provokation för mycket kan få allt att explodera. Det är talande att delstatsregeringarna i de större städerna planerar att inte höja priserna på kollektivtrafiken som brukligt i början av nästa år. Detta i rädsla över att det blir en återupprepning av masskampen från 2013 över en mindre höjning av bussbiljetterna, vilket också var utlösande för protesterna i Chile i år.

Behovet av nytt politiskt alternativ, som kan ge ett socialistiskt alternativ till de välorganiserade sociala rörelserna, är akut.

Chiles president sa strax innan protesterna bröt ut i oktober efter höjningen av tunnelbanans biljettpriser i huvudstaden Santiago att landet var en ”oas av stabilitet”.
Men i oktober kom årtionden av ilska mot den nyliberala politiken som har lett till stora sociala skillnader och ökad fattigdom till utlopp. Protesterna hade föregåtts av tidigare ungdomsrörelser och de senaste årens massprotester mot det helt privatiserade pensionssystemet, som dömer en majoritet av pensionärerna till misär.
Försöken från högerpresidenten Piñera att kväsa protesterna med repression bara ökade på ilskan. Undantagstillstånd utlystes och polisen agerade med extrem brutalitet. 
Minst 19 har dödats, över 200 har mist synen på ett öga efter skott av gummikulor och människorättsorganisationer rapporterar om många fall av tortyr och våldtäkter utförda av poliser. Då protesterna bara fortsatte, och stärktes genom en stark generalstrejk, tvingades regeringen på reträtt. Flera eftergifter annonserades och ministrar fick gå.
I november ingick nästan alla partier, inklusive vänstern, ett avtal om att utlysa en folkomröstning om en ändring av konstitutionen, för att försöka få ett slut på protesterna. I Chile råder det fortfarande en grundlag som antogs under Pinochets diktatur, så det har varit ett viktigt krav. Men det är ett misstag att se det som en stor seger. 
För det första för att Piñera, som var på fallrepet, tillåts sitta kvar trots sitt ansvar för repressionen. För det andra för att processen kommer att vara utdragen och fylld av fällor. 
Folkomröstningen om hur konstitutionen ska ändras (en konstituerande församling eller det nuvarande parlamentet) kommer att äga rum i april. Enligt avtalet kommer ändringar i grundlagen att kräva tre femtedels majoritet, vilket ger ett veto åt högern mot mer långtgående förslag. Många som deltar i massprotesterna ser därför avtalet som ett svek och fortsätter protesterna.

I Ecuador var det en regering som valdes med en ”progressiv” retorik, baserad på en fortsättning av den förre presidenten Rafael Correas ”medborgarrevolution”, som försökte genomföra IMF:s och imperialismens agenda av attacker. 
President Lenín Morenos nyliberala paket, speciellt förslaget att höja priserna på bränsle, transporter och kollektivtrafik, möttes av protester i början av oktober som snabbt förvandlades till en folklig revolt, där arbetare, ungdomar, kvinnor och speciellt ursprungsbefolkningen och dess organisation CONAIE gick ut på gatorna. 
Repressionen kunde dock inte hindra rörelsen från att ta kontroll över huvudstaden Quito och Lenín Moreno tvingades fly till Guayaquil och dra tillbaka det impopulära paketet. 
Det var en viktig seger för rörelsen. Samtidigt inleddes förhandlingar, med FN och den katolska kyrkan som medlare, mellan regeringen och rörelsen. Målet för regeringen var att tömma gatorna och hindra att den folkliga rörelsen förvandlades till en revolution som skulle ställa frågan om den politiska makten och systemet. För tillfället verkar regeringen lyckas med sin taktik, men har tappat i auktoritet. Samtidigt har rörelsen på gatorna känt sin makt och kommer inte att acceptera nya attacker. 
Som i andra latinamerikanska länder är det nödvändigt att dra lärdomar ur dessa rörelser, speciellt om behovet av en konsekvent revolutionär strategi och ett politiskt alternativ, baserade på ett antikapitalistiskt och socialistiskt program som kan ersätta dessa regeringar och det ruttna kapitalistiska system de representerar.

Händelseutvecklingen i Bolivia är den andra sidan av den explosiva och polariserade situationen i Latinamerika med den reaktionära och proimperialistiska statskuppen som genomfördes i Bolivia i början av november. 
Sedan 2009 har vi sett kupper, alla med sina specifika förtecken, i Honduras, Paraguay, Brasilien och nu Bolivia, förutom kuppförsöken i Venezuela, som är i en djup ekonomisk och social kris.
I Bolivia drog högern nytta av den minskade populariteten för Evo Morales i flera skikt av befolkningen efter 13 år vid makten. Delar av de befolkningsskikt som varit hans främsta stödjepunkter, bland arbetare, bönder och ursprungsbefolkningen, har vid flera tillfällen hamnat i konflikt med hans regering. Ett viktigt exempel var protesterna 2011 mot motorvägsbygget som skulle gå rakt igenom ett viktigt område för ursprungsbefolkningen.
Men valet den 20 oktober blev den utlösande faktorn för en öppen konflikt.
Evo Morales försökte att väljas till en fjärde mandatperiod, trots att han förlorade folkomröstningen om detta. Den lilla marginal som skulle säkra en seger redan i den första valomgången, tillsammans med ändringen av hur valresultatet rapporterades efter ett dygns uppehåll, öppnade för en offensiv från den reaktionära högern som ifrågasatte resultatet. Den reaktionära, auktoritära, rasistiska och proimperialistiska karaktären av kuppen var tydlig.

Evo Morales avgick och flydde landet i en situation då högern attackerade flera av hans släktingars hem och polisen började revoltera efter att militären hade gått ut med en direkt uppmaning om hans avgång.
Kuppen möttes av folkliga protester och sammandrabbningar, där arbetar- och ursprungsbefolkningen i El Alto var en viktig förtrupp och blockerade huvudstaden La Paz. Mobiliseringen spreds också till Chapare, Evos hemtrakter och andra områden. Åtminstone 30 personer miste livet i motståndet.
Den självutnämnda presidenten Jeanine Áñez, en rasist som helt saknar social bas, har agerat för att få till ett nyval. Evo Morales parti, MAS, har varit delat i frågan, men en majoritet drev igenom att acceptera ett avtal om nyval nästa år. Avtalet annullerar resultatet från den 20 oktober och utesluter Evo Morales från att ställa upp igen.
Det visar de stora begränsningar som Evo Morales och hans parti har, som aldrig har velat bryta med det kapitalistiska systemet. 
Behovet av nytt politiskt alternativ, som kan ge ett socialistiskt alternativ till de välorganiserade sociala rörelserna, är akut.

I Argentina besegrades den nyliberala skyltdockan Macri redan i den första valomgången den 27 oktober. Det är uttryck för ett missnöje bland stora delar av befolkningen mot en regering vars åtstramningspolitik har lett till en ekonomisk och social kollaps. Hunger, hög inflation, arbetslöshet och en offentlig sektor i förfall hör till vardagen i ett land som är i djup recession och har varit på randen till att ställa in betalningarna på statsskulden.
Macri sågs som en ”modern” nyliberal politiker som svar på kontinentens ”populistiska” center-­vänsterregeringar. Men Macri blev istället ett nytt exempel på nyliberalismens misslyckande.
Den nya peronistiska regeringen med Alberto Fernández som president och före detta presidenten Cristina Kirchner som vice kommer att försöka få till stånd en ny social pakt, med vissa sociala reformer, för att undgå samma öde. 
Samtidigt kommer den nya regeringen att hålla sig till avtalet med den Internationella Valutafonden (IMF) och behålla många av de åtgärder som redan har drivits igenom av den förra regeringen, vilket lämnar lite utrymme för att förbättra situationen för befolkningen.
De sociala förhållanden som ledde till de stora folkliga protesterna 2001, som svepte bort fem presidenter på kort tid, samma förhållanden som har lett till rörelserna i Chile och Ecuador, fortsätter att vara närvarande i Argentina och nya explosioner är möjliga.

Valresultaten i andra länder ger ytterligare exempel på den polariserade situationen. I Mexiko vann vänsterkandidaten López Obrador presidentvalet 2018, efter årtionden av högerdominans. Tiotusentals arbetare gick ut i strejk i januari i de industrier som finns nära USA:s gräns och vann viktiga förbättringar, vilket visar på ett ökat självförtroende hos arbetarklassen.
I Colombia vann högern presidentvalet med Iván Duque i augusti ifjol. Men han har snabbt tappat i popularitet och stöds bara av 26 procent av befolkningen. I de regionala valen i oktober led hans parti viktiga nederlag i regionalvalen i bland annat Bogotá och Medellín. Tre generalstrejker genomfördes under två veckor efter valet mot hans förslag till skattereform.
Å andra sidan vann högern med liten marginal valet i Uruguay, efter fyra mandatperioder med center-vänsterkoalitionen Breda Fronten.

Den latinamerikanska ”progressiva” vänsterns begränsningar, då den försöker att administrera kapitalismen och dess kriser, öppnade för högerns återkomst, även en extrem höger. Nu är det högern som är i kris i flera länder, vilket leder till viktiga möjligheter för masskampen.
Men det är inte den gamla center-vänstern som kommer att visa en väg ut i en situation som är långt mer komplicerad än under tillväxtåren under första halvan av 2000-talet.
Bygget av ett verkligt socialistiskt alternativ, som visar vägen för en brytning med imperialismen och kapitalismen, tillsammans med behovet av en socialistisk federation i Latinamerika, är en akut uppgift, då kontinenten står inför en kapplöpning mellan revolution och kontrarevolution.