Latinamerika: Ökat dödligt våld mot miljökämpar

Som vi ser håller klimatkriserna på att intensifieras. Skogsbränder av aldrig tidigare skådad omfattning härjar i Kanada, det råder historisk torka i Argentina och allt kraftigare stormar orsakar översvämningar och jordskred i hela Latin­amerika. I frontlinjen för motståndet mot miljöförstörelsen står aktivister, miljöaktivister, ursprungsbefolkningar och hela samhällen som konfronterar systemets brutala våld genom att försvara sina hem och sin miljö, ofta med livet som insats.

Pedro Meade & Ana Vitoria
Liberdade, Socialismo e Revolução (ISA i Brasilien)

Det har gått mer än ett år sedan den brasilianska ursprungsfolksaktivisten Bruno Pereira och den brittiska journalisten Dom Philips avrättades i Vale do Javari-regionen i delstaten Amazonas i Brasilien. De utredde olagligt fiske i landets näst största ursprungsbefolkningsområde när de sköts i ryggen, styckades, brändes och begravdes.
Deras död påminde om fallen med gummitapparen Chico Mendes, som mördades på bakgården till sitt hem 1988, och Dorothy Stang, en nunna och försvarare av Amazonas som mördades 2005, vilket fick internationella återverkningar. Men tyvärr är dessa fall inte undantag.

Latinamerika är den farligaste regionen för miljöaktivister. Detta enligt Global Witness rapport från 2021 som visar att av de tio mest dödliga länderna ligger sju på kontinenten och tre av fyra attacker inträffar i regionen. Under de senaste åren har Mexiko, Colombia och Brasilien, tillsammans med Filippinerna, tävlat om titeln som det land där flest markförsvarare har dödats.
Dessa siffror är en underrapportering, då våldet i sig hindrar oss från att få mer exakta siffror på grund av censur och hot.

Marknaden för råvaror som timmerexport och mineralprospektering – oavsett om den är hemlig eller laglig – är enormt lukrativ. Sedan koloniseringen har Latinamerika setts som en kontinent som ska exploateras på alla sina naturresurser och mänskliga resurser för kapitalistisk berikning.
Idag genererar denna praxis miljarder dollar för företag som vill rensa allt i dess väg mot vinsten.
Väpnade grupper, kriminella organisationer och statliga styrkor använder dödligt våld för att tysta allt motstånd. Ofta räcker det med hot om våld för att få miljöaktivister att tiga, och då hotas deras familjer eller till och med hela samhällen. Sexuellt våld används mot kvinnor. Detta underlättas av regeringar som ignorerar dessa fall, som ofta ses som avlägsna och isolerade, eller som aktivt använder statligt våld mot aktivister och samhällen.
Upp till 95 procent av alla mord leder inte till åtal. Och i de fall det blir fällande domar är det oftast bara de som tryckte på avtryckaren som fälls, men nästan aldrig hjärnorna bakom eller sponsorerna av brottet.

Ett oproportionerligt stort antal av dessa attacker riktas mot ursprungsbefolkningar – en tredjedel – trots att de bara utgör 5 procent av världens befolkning.
Det mest symboliska exemplet nyligen var när Yanomamifolkets marker invaderades av en armé av gruvexploatörer på jakt efter guld, uppmuntrade av det höga guldpriset och med stöd av Brasiliens dåvarande president Bolsonaro. Verksamheten var kraftigt finansierad – bulldozrar, flygplan och pråmar användes för utvinningen. Utöver det fysiska våldet mot invånarna orsakade det kvicksilver som användes i processen föroreningar av floder, humanitära kriser i de närliggande samhällena, utrotade fiskbestånd och en ökning av malariautbrott samt undernäring. Finansieringen och guldets färdväg avslöjade att såväl storföretag som politiker och organiserad brottslighet låg bakom.
Avskogning och markrofferi, ofta med skogsbränder som följd, används för att skapa utrymme för jordbruksindustrin. Betesmarker för boskapsuppfödning eller enorma ”gröna öknar” med monokulturer som sojabönor, majs och eukalyptus, utplånar områdets biologiska mångfald och driver bort hela samhällen.

I Chile gör mapuchefolket fortfarande motstånd i södra delen av landet och kämpar för sina förfäders marker, som nu används av ”skogsbolag” för eukalyptusplantager och andra monokulturer. I konflikterna har väpnade grupper av mapuchefolket använt sabotagetaktik som att bränna plantager i ett försök att avhysa dessa företag. Gabriel Borics regering har återigen förlängt undantagstillståndet i regionen, som är den fattigaste i landet, och använder de väpnade styrkorna för att hålla tillbaka mapuchefolket.
Trots regeringens löften om att vara mer inkluderande, särskilt i frågan om ursprungsbefolkningen, fortsätter samhällsledare att godtyckligt arresteras och politiska fångar har ännu inte släppts.

I Colombia klassades våldet av FN år 2020 som inhemskt med paramilitära och organiserade kriminella grupper som konkurrerar om kontrollen över områden och deras naturresurser.
Ursprungsbefolkningars territorier är särskilt sårbara, eftersom ursprungsbefolkningar och ickevita personer är måltavlor för en tredjedel av attackerna. Dessutom förorenar företagen ekosystemen och utplånar hela samhällen, som i fallet med det franska företaget Veolia, vilka äger en gigantisk soptipp i San Silvestre-regionen som förorenar floder och mark.

Paramilitära grupper användes för att hota dem som försöker kritisera företaget.
Fall som dessa är utbredda i hela regionen och är en del av den dagliga verkligheten i många samhällen. Under högerregeringar som Bolsonaros i Brasilien ökade detta våld samtidigt som skyddet avvecklades. Men de nya ”progressiva” regeringarna i regionen är oförmögna att få ett slut på våldet. Dessa regeringar har snabbt hamnat i kris och har kompromissat med de borgare som har ett direkt intresse av detta våld.
Det tog inte ens ett halvår innan Lulas regering i Brasilien gav efter för trycket från jordbruksföretagens intressen i att tömma ministerierna på miljö- och ursprungsfolk. I andra fall, som Obrador-regeringen i Mexiko, används statligt våld för att stoppa motståndet mot företag som tar vatten från hela samhällen.

Vi kan inte förlita oss på att institutionerna ska lösa denna cykel av förstörelse och våld. De mest stridbara delarna av ursprungsfolksrörelsen som tar ut kampen på gatorna såväl som Nationalförsamlingarna för Vatten och Liv i Mexiko – som försöker föra samman samhällen och samordna kampen – visar vägen.
Men så länge kamperna ses som landsbygds- eller miljöfrågor, isolerade från en bredare arbetarkamp mot det system som upprätthåller detta barbari, kommer dessa kamper att vara begränsade.

Vi måste ställa krav på att alla fall av våld utreds grundligt med insyn och involvering av familjer, samhällen och sociala rörelser; att alla de som beordrat brotten döms och att företag med någon form av inblandning hålls ansvariga.
Men vi kommer bara att kunna sätta stopp för barbariet när de företag som föder denna förödelse ställs under demokratisk arbetarkontroll och blir en del av en ekonomi som inte baseras på vinst, utan på planering baserad på majoritetens intressen i syfte att hitta en väg ut ur krisen.

Kampen för att försvara miljön är en kamp för hela arbetarklassen eftersom – som Chico Mendes sade – ”ekologi utan klasskamp är bara trädgårdsarbete”. ■