Latinamerika: Utbrett missnöje och fortsatt kamp

av Marcus Kollbrunner, ISA Brasilien // Artikel i Offensiv

Förra året utmanades Latinamerikas högerregeringar och dess nyliberala politik av en våg av protester och folkresningar. Arbetare, ungdomar, kvinnor, ursprungsbefolkningen och fattigbönder reste sig mot fattigdom, klyftor, nedskärningar, korruption och auktoritära regeringar, som i Chile, Ecuador och Puerto Rico.

Även i år har Latinamerika skakats av protester och kampen har också vunnit betydelsefulla segrar. Men utbrottet av coronapandemin ledde i flera länder till en paus i protesterna samtidigt som hälsokrisen och det ekonomiska raset spädde på motsättningarna och den sociala krisen.
Kapitalismens kris och orättvisor blir allt tydligare för en stor del av befolkningen, speciellt bland ungdomar. Men även om stödet för vänstern växer på flera håll saknas ännu ett socialistiskt alternativ på masskala, som kan matcha kampviljan från massorna med ett program som bryter igenom detta ruttna systems skrankor. Denna avsaknad av alternativ visades i de viktigaste massrörelserna från ifjol.

I Ecuador valdes år 2017 Lenin Moreno till president som efterträdare för Rafael Correa och hans ”medborgarrevolution”. Moreno bröt dock med Correa och sökte ett närmande med USA med nyliberala reformer.
När han ifjol försökte få igenom ett paket som skulle leda till prishöjningar på bränsle och transporter utbröt massprotester. Den folkliga revolten mellan den 3 och 13 oktober tvingade Moreno att fly från huvudstaden Quito, som togs över av den folkliga revolten bestående av ungdomar, kvinnor och arbetare, där CONAIE (som samlar organisationer som representerar ursprungsbefolkningarna) spelade en viktig roll. Moreno drog tillbaka paketet och öppnade förhandlingar med representanter för protesterna, som gick med på att förhandla och att regeringen skulle få sitta kvar.

I Chile bröt protester ut den 18 oktober ifjol mot Piñeras högerregering efter höjda kollektivtrafikspriser. Protesterna började bland ungdomen, men spreds och antog en mer allmän karaktär.
”Det handlar inte om 30 pesos, utan om 30 år”, som demonstranterna uttryckte det; om årtionden av nyliberalism, klyftor och auktoritärt styre. Demonstrationerna möttes av extrem polisbrutalitet. Tiotals dödades och hundratals förlorade synen på minst ett öga då poliserna medvetet siktade mot ansiktet med gummikulor. Men förtrycket bara piskade upp motståndet, som inkluderade en generalstrejk.

Till slut tvingades Piñera att backa. Han bad om ursäkt, drog tillbaka prishöjningen på kollektivtrafiken, sparkade ministrar och utlovade reformer som höjda pensioner och sänkta medicinpriser. Han lovade dessutom att utlysa en folkomröstning för att inleda en omskrivning av grundlagen. Det har länge varit en viktig fråga, då den nuvarande grundlagen är från Pinochetdiktaturens tid.
Många inom rörelsen såg det hela som en manöver från Piñera för att sitta kvar och ville att han skulle bort; att han borde ställas till svars för våldet mot demonstranterna. Men oppositionspartierna räddade regeringen och slöt ett avtal om att hålla en folkomröstning om hur grundlagsändringen skulle gå till.

Regeringen vann tid och fick i avtalet igenom att grundlagsändringar måste ha två tredjedels majoritet. Det gör att en minoritet kan blockera förslag som att införa ett offentligt pensionssystem, istället för dagens helt privatiserade system som dömer den stora majoriteten av befolkningen till att bli fattigpensionärer.
Men även innan folkomröstningen återupptogs massprotesterna, med hundratusentals på gatorna. Detta hjälpte till att säkra en stor seger för förändring i omröstningen. Med ett rekordhögt valdeltagande röstade 78 procent för att ändra grundlagen och 79 procent för att det ska göras genom val till en speciellt folkvald församling (motförslaget var att hälften av den konstituerande församlingen skulle utgöras av nuvarande senatorer).

Colombia skakades också av massprotester mot Ivan Duques högerregering, med flera generalstrejker i slutet av förra året. Det följdes av svidande nederlag i lokalvalen för Ivan Duques och den förre presidenten Álvaro Uribes parti, Demokratisk Center, inklusive i de två största städerna Bogotá och Medellín.
Protesterna återupptogs efter att en ung demonstrant greps och dödades av polis den 8 september i år. Ytterligare 13 dödades när poliserna sköt skarpt mot protesterna emot polisvåldet dagen efter.
Det ledde till nya nationella strejkdagar i oktober och november med tiotusentals fackligt aktiva, lärare, studenter, urinvånare och andra på gatorna för att protestera mot polisvåldet, morden på människorättsaktivister och regeringens nedskärningspolitik.

I Peru fortsätter den politiska krisen efter avslöjanden om hur landets presidenter har varit inblandade i korruptionsskandaler med brasilianska byggjättar.
Alla presidenter valda sedan år 2000 sitter i fängelse för korruption, förutom Alan Garcia som begick självmord. Den senast valda presidenten, Pedro Pablo Kuczynski, valdes 2016 och avgick 2018 för att senare fängslas.
Hans vice, Martín Vízcarra, tog då över presidentposten, men fälldes genom en parlamentarisk kupp i november. Parlamentets talman Manuel Merino, som ledde riksrätten, tog då över, men tvingades avgå efter fem dagars massprotester.

Ett annat land som har skakats av massprotester nyligen är Guatemala. Protester bröt ut mot den konservative presidenten Alejandro Giammatteis budget, då regeringen prioriterade stora byggprojekt som gynnar storföretag istället för fattigdomsbekämpning, vård och utbildning. Protesterna i november ledde till att delar av kongressbyggnaden sattes i brand och talmannen drog då tillbaka budgeten.

Alla dessa massprotester har en motsida. Det återspeglar en växande polarisering i samhället och en kris för det politiska systemet som också har krattat manegen för en motreaktion och framväxt av en mer reaktionär höger. Figurer som Trump, Orbán och Erdoğan har sina motsvarigheter i Latinamerika, som Bolsonaro i Brasilien.
I flera länder på kontinenten satt redan högerregeringar med starka auktoritära drag vid makten, som i Colombia och Chile. Vi har även sett flera fall av statskupper från högern den senaste perioden. Även om det inte har lett till militärdiktaturer som på 1960-80-talen utgör de ett hot och ökar förtrycket mot aktivister.
Sedan kuppen mot Zelaya i Honduras 2009 såg vi kupperna i Paraguay 2012, i Brasilien 2016, flera försök i Venezuela och kuppen ifjol mot Evo Morales i Bolivia. Det kom efter presidentvalet den 20 oktober ifjol, då Evo Morales försökte vinna ett fjärde mandat, trots att han förlorade en folkomröstning som skulle tillåta ytterligare ett omval.
En från början förvirrad rapportering av valresultaten togs som bevis för valfusk (vilket senare undersökningar tillbakavisade) och kuppen tog form av en polisrevolt och attacker från fascistiska grupper som följdes av en uppmaning från militärledningen om att Evo Morales borde avgå.

Bolivia visar begränsningarna i att försöka genomföra sociala förändringar utan att bryta med det kapitalistiska systemet och dess maktstrukturer

Kuppen möttes av folkligt motstånd, där drygt 30 dödades av repressionen. Morales avgick och lämnade landet och hans parti skulle senare försöka göra upp med Jeanine Áñez, som tog över presidentposten, om datum för nya val.
Men valdatumen sköts upp tre gånger, med coronapandemin som argument. Det ledde till nya massprotester i augusti, med 10 dagar av strejker och vägblockader från den fackliga centralorganisationen COB, samt bonderörelser och rörelser som representerar ursprungsbefolkningen. Även dessa protester möttes av repression och attacker från fascistiska grupper, med brandattentat mot COB:s kvinnobondeorganisations kontor.

Precis som i Chile var protesterna viktiga för att mobilisera det folkliga motståndet och säkra valresultatet. Luis Arce, kandidat för Morales parti MAS, vann valet redan i första valomgången med 55 procent av rösterna, ett bättre resultat än vad Morales hade haft ett år innan. Den yttersta högerns kandidat Camacho fick 14 procent av rösterna och fortsätter att vara ett hot.
Bolivia visar begränsningarna i att försöka genomföra sociala förändringar utan att bryta med det kapitalistiska systemet och dess maktstrukturer. De sociala reformerna kommer att vara otillräckliga för att i grunden förbättra situationen för de fattigaste. Så länge det kapitalistiska systemet är intakt kommer högern att försöka slå tillbaka.
Det var även fallet med andra regeringar som hade en mer radikal profil, som Rafael Correa i Ecuador och Hugo Chávez i Venezuela.

Venezuela har i flera år varit i en extrem ekonomisk och social kris. De sociala projekten saknar medel och inflationen är skyhög. Trots den radikala retoriken försöker Maduro, Chávez efterföljare, göra upp med en del av den mer moderata högern och företagsledare, medan en mer reaktionär höger försöker störta honom med stöd av regeringarna i USA, Brasilien och Colombia.
Men inte heller den mer moderata vänstern, de gamla arbetarpartierna som är mer integrerade i systemet, kommer undan. Det sågs i Brasiliens fall, där PT blev en del av det korrupta partisystemet, men sveptes undan av en parlamentarisk kupp som sedan beredde vägen för den reaktionäre Bolsonaro.
Där är en varningssignal för vad som kan hända med nyligen valda vänsterregeringar, som Arce i Bolivia, Lopes Obrador i Mexiko och Fernándes/Kirchner i Argentina.

Lopes Obradors seger i Mexicos presidentval 2017 var ett viktigt steg, men hans reformer är alldeles otillräckliga för att i grunden förändra situationen. Det är upp till facken och de sociala rörelserna att bygga en ny socialistiskt vänster genom den kamp som nu äger rum, som kan dra lärdomar av försöken att styra inom systemets ramar.
Valet i Argentina ifjol var ett uttryck för missnöjet med nyliberalismen och president Macri, som sågs som en modell för en ny höger, likt Macron i Frankrike, som skulle leda till stabilitet istället för extremhögerns turbulens.
Macri kunde varken undvika ekonomisk kris eller folklig vrede mot hans nyliberala attacker. Efter fem generalstrejker kom nederlaget i valet den 27 oktober ifjol. Cristina Kirchner, som var president under 2007-15, kom nu tillbaka som vice till Alberto Fernández.

I många av de fattigare länderna kommer vaccineringen inte att komma igång på riktigt ens under 2021

Men landet är i fortsatt kris, vilket förvärras av pandemin. Ekonomin är inne på tredje året i rad av recession, med ökad arbetslöshet, hunger och en olöst skuldkris.
I början av december röstades en lag igenom, på förslag från regeringen, som inför en engångsskatt på de 12 000 rikaste för att bekosta bekämpningen av corona och ge bidrag till fattiga och småföretag. Det är ett välkommet steg, men kommer inte att räcka långt.
En viktig seger för de senaste årens massiva kvinnorörelse, symboliserad av gröna dukar, var att underhuset den 11 december röstade för den lag som tillåter abort fram till och med den 14 veckan. Idag är abort bara lagligt om kvinnans liv är i fara eller i våldtäktsfall. Förslaget måste röstas i senaten, där en legalisering av abort förlorade år 2018. Men det folkliga trycket har stärkts sedan dess.

Latinamerika har varit ett av de mest drabbade områdena av coronaviruset. En otillräcklig sjukvård, försvagad av årtionden av nyliberal politik, tillsammans med tiotals miljoner som lever i fattiga områden i trånga bostäder och ofta utan rinnande vatten, utgjorde en dödlig mix. Att stanna hemma från jobbet var inte ett alternativ för många. Inte heller att jobba hemifrån, med undermåligt internet om ens det.

Brasilien har världens näst största antal dödade av viruset efter USA, med Mexiko på fjärde plats. Peru ligger på andra plats vad gäller antalet döda som andel av den totala befolkningen. Men mörkertalet är stort, som i fallet med Ecuador, där begravningstjänsten kollapsade i Guayaquil, landets största stad. Liken som lämnades på gatorna kom sällan med i statistiken.
Nu när vaccinet har börjat komma de rikaste länderna till del kommer på nytt orättvisorna att göra sig gällande. I många av de fattigare länderna kommer vaccineringen inte att komma igång på riktigt ens under 2021.
Tedros Adhanom, WHO:s generaldirektör, varnar för ”vaccinnationalism”, där de rika länderna lägger beslag på nästan allt tillgänglig vaccin. För att säkra vaccin och vård åt alla krävs kamp för att förstatliga läkemedelsindustrin och stoppa privatiseringen av vården, för ett offentligt sjukvårdssystem åt alla.

Kontinenten har även sett antalet miljökatastrofer öka den senaste tiden. Det återspeglar den ökade rovdriften på miljön och klimatförändringarna. Flera delar av kontinenten drabbas av ökad torka på grund av minskat regn, samtidigt som storföretag lägger beslag på allt större delar av vattentillgången till gruvdrift och storjordbruk.
Det senaste året har vi sett ett rekordstort antal orkaner som har drabbat Centralamerika och Karibien. I år drabbades Argentina och Paraguay av jättelika gräshoppssvärmar som har hotat skördar.

Bolsonaros politik för att uppmuntra skövlingen av Amazonas, med minskad budget för de myndigheter som bekämpar miljöförstöring, har lett till en ökning av skogsskövling och rekordmånga bränder i Amazonas och världens största våtmarksområden, Pantanal. Allt som oftast är det ursprungsbefolkningen som står i spetsen för att stoppa miljöförstöringen.

Allt pekar på att 2021 kommer att bli ett nytt stormigt år. Alla faktorer som har präglat det senaste året är kvar. Pandemin kommer inte att lösas på kort sikt. Inte heller den ekonomiska krisen eller krisen för miljön. Det innebär fortsatt politisk och social kris. Men det innebär också ett fortsatt folkligt motstånd.
Utmaningen är att samla detta motstånd bakom ett politiskt alternativ, som kan ge svar till alla dessa kriser och det system som ligger till grund för dessa. Mot kapitalismens växande barbari måste vi bygga ett socialistiskt alternativ. ■