Lenin skrämmer fortfarande hundra år efter sin död

av PER OLSSON // Artikel i Offensiv

Den 21 januari är det 100 år sedan den revolutionära socialisten Lenins (Vladimir Iljitj Uljanov) död. Lenin, som föddes 1870, stod tillsammans med Leo Trotskij i spetsen för den kamp som ledde fram till att arbetarna och fattigbönderna i oktober 1917 kunde störta kapital- och godsägarväldet i Ryssland. Det är den hittills enda segerrika socialistiska revolutionen. Det är därför som Lenin har blivit så hatad och förtalad av makteliten.

Hundra år efter sin död fortsätter Lenin att skrämma kapitalismens alla försvarare. Måltavlan är också dagens kamp för socialism samt den röda tråd som Marx och Engels knöt och som fördes vidare till nya generationer genom Lenins många bidrag till marxismens teori och praktik.
Lenins politiska aktivitet inleddes på allvar när han som 23-åring gick med i en nybildad socialdemokratisk förening i Sankt Petersburg. På den tiden var socialdemokrati liktydigt med socialism.
”Utan en revolutionär teori kan det inte finnas en revolutionär rörelse”, skrev Lenin i sin bok Vad bör göras?, som kom ut 1902.
Boken var en del i kampen för att bygga ett verkligt socialistiskt arbetarparti i Ryssland, med aktiva medlemmar som förenades i en gemensam förståelse av politik och uppgifter istället för ett lösligt parti. Det var alltså inget ”elitparti” som Lenin vill bygga eller ett parti för ”intelligentsian”, som det lögnaktigt hävdades redan när boken kom ut.

Att politiken var avgörande visades också när den ryska socialdemokratin delades i bolsjeviker (majoriteten) med Lenin som förgrundsgestalt, och mensjeviker (minoriteten) som var en reformistisk flygel. Det var på partikongressen 1903 som splittringen skedde, men dess politiska orsaker blev tydliga först året därpå. Det gällde vilken klass skulle leda den framtida revolutionen som skulle vara borgerlig till sin karaktär, om det var alla överens. Men vilken var socialisters uppgift, och hur skulle man förhålla sig till de kapitalistiska, liberala partierna?
Bolsjevikerna menade att den inhemska borgarklassen var för svag för att kunna genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter och därmed kontrarevolutionär. Det var därför upp till arbetarna och fattigbönderna att leda den framtida revolutionen och ta makten.
Mensjevikerna ansåg tvärtom att det var borgarklassen som skulle stå i spetsen för den framtida revolutionen och att partiets uppgift var att ge kapitalistklassen kraft och mod att genomföra den borgerliga revolutionens uppgifter; störta tsarismen och riva ned alla hinder som stod i vägen för att göra Ryssland till en modern kapitalistisk stat.
Men 1905 års revolution visade hur fel mensjevikerna hade. Den ryska kapitalistklassen var oförmögen att genomföra sin historiska uppgift och arbetarklassen måste sträva efter att gripa makten. Men revolutionen kunde inte stanna där, utan behövde gå vidare mot socialism med stöd av arbetarrevolutioner i Väst, vilket var kärnan i den permanenta revolutionens teori som Trotskij var först med att formulera, som Lenin anslöt sig till och som manifesterades i oktoberrevolutionen.
Skillnaden var alltså principiell, och resulterade i att den ryska socialdemokratin blev två partier 1912. Bolsjevikerna var det största och främst de unga arbetarnas parti.

”Ryssland är nationernas fängelse”, skrev Lenin och förenade kampen för socialism och arbetarklassens enhet med kampen för nationellt, folkens, rätt till självbestämmande. Lenins skrifter och bolsjevikernas praktik i den nationella frågan berikade marxismen och möjliggjorde oktoberrevolutionen.
Oktoberrevolutionen gav Finland och Ukraina nationell självständighet. I ett tv-tal innan den ryska imperialismens invasion av Ukraina i februari 2022 gick Putin till våldsamt angrepp mot bolsjevikerna och oktoberrevolutionen för att ha gett Ukraina frihet. ”Efter oktoberkuppen”, som Putin i likhet med andra borgare kallade massornas revolution 1917, ”uppfyllde Lenin alla krav och önskemål från nationalisterna i landet (Ukraina)”.
Det är tsarens Storryssland som Putin vill återskapa, och han har heller inte dolt sin beundran för Stalin och dennes storryska chauvinism som Lenin tog strid mot.

Vid första världskrigets utbrott 1914 svek den internationella socialdemokratin alla de löften som hade getts att med alla medel, inkluderat generalstrejk och revolution, bekämpa kriget. Bara den ryska och serbiska socialdemokratin vägrade sluta borgfred med den härskande klassen och ge sitt stöd till det krig man förde. Det betydde den andra socialistiska internationalens kollaps och att en ny socialistisk international måste byggas. Det var en uppgift som Lenin tog sig an tillsammans med andra revolutionära socialister.
Kriget avslöjade tsarismens ruttenhet och bidrog till att miljoner fattiga i den ryska armén, som på papperet var världens största, vanns för socialismen.
Under kriget växte bolsjevikerna snabbt och blev ett massparti. Det var dock först när Lenin kunde lämna exilen och återkomma till Ryssland i april 1917 som bolsjevikernas antog ett program som svarade upp mot revolutionens krav.
Vid sin återkomst lade Lenin fram ett djärvt, långtgående program (Aprilteserna), som summerades i parollen ”Inget stöd till den provisoriska (kapitalistiska) regeringen – all makt åt sovjeterna (arbetar-, soldat- och bonderåden)”. Det var ett program som Stalin och andra i partiledningen, vilka hade intagit en mensjevikisk hållning, motsatte sig. Men Lenins revolutionära program blev snabbt bolsjevikernas, eftersom det hade medlemmarnas stöd. Därmed möjliggjordes oktoberrevolutionens seger. Det var också 1917 som Lenin skrev sitt kanske viktigaste verk: Staten och revolutionen.

Oktoberrevolutionen följdes av revolutionära uppror runt om i Europa, vilket gjorde det omöjligt för de härskande klasserna att fortsätta det första världskriget. Men revolutionerna led nederlag, vilket man inte kan lasta Lenin och bolsjevikerna för. Det var sveket från socialdemokratin, inte minst i Tyskland, som bar ansvaret för nederlagen som betydde oktoberrevolutionens isolering till ett extremt fattigt Ryssland där arbetarklassen hade försvagats under det kontrarevolutionära krig som imperialismen bedrev mot revolutionen 1918-22.
Men stödet till revolutionen omintetgjorde imperialismens försök att krossa den i blod och upprätta en terrorregim, som i Finland 1918. Revolutionens isolering ledde emellertid till dess urartning och stalinismens framväxt.

”Lenins sista strid var mot den byråkratiska urartningen som började ta form under hans sista år i livet”

Lenins sista strid var mot den byråkratiska urartningen som började ta form under hans sista år i livet. Den byråkratiska urartningen hade materiella orsaker. Utan stödet från segerrika socialistiska revolutioner i Väst var den ryska dömd att duka under. Det var något som varje bolsjevik hade skrivit under på, men efter Lenins död ersattes internationalismen av ”socialism i ett land”, vilket var en utopi i den framväxande konservativa byråkratins tjänst – mot oktoberrevolutionens ideal och alla inslag av socialistisk demokrati.
”Socialism i ett land” blev inte bara ett uttryck för oktoberrevolutionens urartning. I dess spår följde en urartning av hela den internationella kommunistiska rörelsen urartning och 1943 lade Stalin ner den nya kommunistiska international som Lenin hade varit med om att grunda 1919.
Till partikongressen 1923 planerade Lenin ”en politisk bomb”, men han förhindrades att delta på grund av ett slaganfall. Det var Trotskij och vänsteroppositionen som fortsatte den sista striden – för internationell socialism och arbetardemokrati – som Lenin hade påbörjat.
Därmed räddades marxismen från att falla offer för revolutionens urartning, och det politiska arvet från den verkliga Lenin kunde föras vidare till dagens generation. ■