Det nya nedskärningspaketet på 500 miljoner lats (7,9 miljarder kronor) motsvarande 4 procent av landets BNP, innebär bland annat att från den 1 juli ska:
- De redan låga ålderspensionerna sänkas med 10 procent, vilket betyder en sänkning av pensionerna för förvärvsarbetande med närmare 70 procent.
- Inga barnbidrag betalas ut under barnets första år.
- Statsanställdas löner sänkas med ytterligare 20 procent.
Men som om det inte vore nog ska statsutgifterna bantas ytterligare 500 miljoner lats nästa år och 2011. Det handlar om en svältkur till döds som redan fått arbetslösheten att öka från drygt 4 procent till över 17 procent på ett år och som halverat många arbetares löner. Dessutom förblir budgetunderskottet högt till följd av krisens kostnader och minskade skatteinkomster.
De hittills genomförda och planerade nedskärningarna inom sjuk- och hälsovården är så stora – antalet sjukhus som erbjuder akutvård och sjukhusbäddar ska t ex minska från 59 till 16 under de kommande åren – att till och med den borgerliga hälsoministern Ivars Eglitis såg sig tvingad att avgå i förra veckan.
– Från och med juli kommer jag att tjäna endast 130 lats (2 060 kronor) i månaden och bara lånen på bostaden kostar mig 100 lats (1 600 kronor) per månad. Jag arbetar i tre olika skolor, jag jobbar sju dagar i veckan. Jag kan bara inte jobba mer. Det som händer är vansinnigt. Hur ska jag överleva? frågar en lärare som nyhetsbyrån Reuters träffade den 17 juni.
Nedskärningarna genomförs på order av Internationella valutafonden (IMF), EU och den svenska regeringen, ”som mest tycks oroa sig för SEB:s och Swedbanks väl och ve” (Veckans Affärer den 10 januari).
Vid midsommarhelgens EU-toppmöte uttalade de församlade regeringscheferna sitt stöd till det nya lettiska nedskärningspaketet och en fortsatt intern devalvering.
Att EU uttalar stöd till ett enskilt medlemslands politik och krisåtgärder är ovanligt och uttrycker EU-pamparnas rädsla för spridnings- effekterna av den lettiska krisen. Den interndelvalvering som IMF och EU kräver att Lettland ska genomföra – med stora nedskärningar och lönesänkningar – ger en bild av vilka åtgärder som regeringarna i eurozonen kan tvingas till när man inte längre kan försöka övervinna krisen med hjälp av en devalvering – skriva ned valutan (lats) värde.
Lettlands valuta är kopplad till euron med sikte mot att landet ska bli med i eurozonen om några år. Försvaret av den fasta växelpolitiken mot euron har kostat enorma belopp och tömt valutareserven. EU:s och inte minst den svenska regeringens maning till Lettland att fortsätta denna koppling har fört landet till randen av en statsbankrutt.
Skulle Lettland ändå tvingas devalvera i höst, vilket är troligt, kommer de två andra baltiska staterna – Estland och Litauen – snabbt att följa efter och hela europrojektet kan kom- ma i gungning.
Även om Lettland beviljas nya lån är det ekonomiskt, politiskt och socialt omöjligt att fortsätta den nuvarande kursen. Det erkänner även allt fler kapitalistiska kommentatorer och liknar situationen i Lettland med Argentina i början av 2000-talet.
I Argentina försökte regeringen länge att upprätthålla den fasta växelkursen mot dollarn, men det slutade i en revolutionär utveckling som störtade flera regeringar och till sist deval-verades den argentinska valutan 2002.
Varken en devalvering eller en interndevalvering löser krisen. I båda fallen får arbetarna betala.
Bara en socialistisk masskamp och politik kan ge en lösning på krisen. Fackföreningarna tillsammans med student- och pensionärsorganisationer måste låta dagens protester mot nedskärningar bli avstamp för en massiv kampanj för ett stopp på nedskärningarna, jobbslakten, lönesänkningar, IMF:s och EU:s utpressning och för ett statligt övertagande av alla storföretags och bankers tillgångar, skuldavskrivning och en demokratisk planerad ekonomi.
Per Olsson