Libanon efter vapenvilan

2006-08-15 23:12:22




Israels regering och Bush har tvingats att gå med på ett eldupphör (resolution 1701 som antogs enhälligt av FN:s säkerhetsråd i helgen). Men Libanon ligger i ruiner och hundratusentals människor har inget hem att återvända till.

Vapenvilan är skör och än är det långt till fred i Libanon. Inte heller betyder avtalet att invånarna i Israel kan leva i säkerhet.
Innan vapenvilan hade fler än 1 000 människor i Libanon dödats, merparten civila. Städer och byar har bombats sönder. Av de 1 miljon som tvingats fly har 700 000 inget hem att återvända till.
Israels regering startade kriget för att som det hette ”skydda Israel från attacker”. Men i Israel har både israeliska judar och palestinier dödats och fler än 100 israeliska soldater har förlorat sina liv.
Krigets utgång är en stor missräkning för Israel och Bushadministrationen. I Libanon ses utgången som en seger och Hizbollahs ställning har stärkts.
De israeliska trupperna kommer att finnas kvar i Libanon ännu en tid, eftersom avtalet inte kräver att Israel omedelbart drar bort sina trupper. Istället säger avtalet att Israels soldater dras bort ”parallellt med” att Libanons armé och FN-styrkan Unifil, som ska utökas från 2 000 till 15 000 man, går in i södra Libanon. Trots vapenvilan har Israel ännu inte hävt förbudet för bilar att trafikera södra Libanons vägar utan israeliskt tillstånd.
Samma dag som avtalet trädde i kraft kom rapporter om nya dödsoffer i Libanon och nya angrepp genomfördes mot Gaza med tre döda palestinier som följd.
Enligt avtalet förbinder sig Israel endast att stoppa alla ”offensiva militära operationer”. Detta efter att avtalet föregåtts av en enorm israelisk offensiv långt in i Libanon.

”Julklapp till Israel”

Libanons armé tillsammans med Unifil ska enligt avtalet se till att södra Libanon blir en demilitariserad zon. Det innebär att man kommer avväpna Hizbollah och förhindra alla vapenleveranser, fordon, med mera som inte godkänts av Libanons regering. Det sistnämna är med tydlig adress till Syrien och Iran, som stött Hizbollah militärt och ekonomiskt. ”Dessa och flera andra punkter är förstås rena julklappslistan för Israel, som, för formens skull verkar det, räknas in bland dem som ska respektera Libanons suveränitet”; kommenterade Cordelia Edvardson i Svenska Dagbladet i måndags.
De trupper som ska ta över efter Israel i södra Libanon kommer att ses som en ny ockupationsmakt om man försöker genomföra vad som sägs i avtalet. Den demilitariserade zon man säger sig vilja skapa i södra Libanon, i området mellan Litanifloden och gränsen mot Israel, riskerar att bli det motsatta.

Fortsättning på kriget

Och eftersom avtalet i första hand syftar till att decimera Hizbollahs styrkor och inflytande riskerar det med rätta att uppfattas som ensidigt riktat mot shiamuslimerna och kan starkt bidra till nya inflammerade religiöst sekteristiska motsättningar i Libanon, när andra grupper försöker dra vinning av försöken att decimera Hizbollah.
Den israeliska regimen och Bushadminisrationen har tvingats att acceptera ett eldupphör efter att ha misslyckats med att uppnå de mål man satt upp vid krigets början; att tillfoga Hizbollah ett militärt och politiskt nederlag som i sin tur skulle bidra till att försvaga regimerna i Iran samt Syrien.
Terrorkriget mot Libanon, liksom Irakkriget, var enligt den amerikanske utrikesministern Condoleezza Rices cyniska kommentar att beteckna som ”födslovåndorna för det nya Mellanöstern”.
Aldrig tidigare hade USA så entydigt och utan förbehåll slutit upp bakom den israeliska krigföringen. Mitt under kriget levererade USA nya dödliga vapen till Israel, det var först när det stod klart att Israel inte kunde vinna en militär seger som Bushadministrationen började tala om behovet av ett vapenstillestånd.
Kriget mot Libanon har gett upphov till ett ännu större hat mot USA-imperialismen, inte minst bland massorna i Mellanöstern. Samtidigt som Hizbollah ses som hjältar bland många. Nyhetsbyrån Aljazeera rapporterade i söndags att affischer som porträtterar Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah säljer som aldrig förr. En försäljare i staden Ramallah på Västbanken hade ensam sålt 1 000 affischer den senaste veckan och melodin ”Örnen från Libanon” – en hyllning till Nasrallah – har blivit årets hit.

Ökat stöd till Hizbollah

Israels politiker och generaler hade kalkylerat med att kriget kraftigt skulle försvaga Hizbollah, men det motsatta skedde. Åtminstone för en tid kan Hizbollah rida på en våg av stöd och enorm respekt.
Libanons armé och FN-styrkorna kommer inte att kunna avväpna eller förstöra Hizbollahs ställningar, varje steg i den riktningen skulle betyda nya strider. Det är för övrigt också anledningen till varför den svenska regeringen nu tvekar att skicka svenska soldater till Libanon. Däremot kommer man att stå värd för en konferens för bistånd till det krigsdrabbade Libanon som ska hållas den 31 augusti. Detta efter att man svansat efter USA och hukat för Israel samt hela tiden applicerat dubbla måttstockar.
Den svenska regeringens linje har varit att Israels krig varit ”oproportionerligt”, det vill säga man har kritiserat graden av krigföring och inte kriget i sig. Dessutom har man fortsatt att köpa vapen från Israel.

Bakslag för USA

Krigets utgång är ett allvarligt bakslag för såväl Israels regim som USA:s. Efter att Syrien drog sig bort från Libanon våren 2005 har Bushadministrationen, ofta i nära samarbete med Frankrike, försökt vinna makt och inflytande i Libanon. Det maktvakuum som uppstod efter Syriens uttåg hoppades imperialismen kunna utnyttja för att nå tre mål: försvaga Syriens regim, om möjligt börja avväpna Hizbollah och installera en lydregim i Libanon.
Men det fanns ingen kraft i Libanon som kunde avväpna Hizbollah. Det fanns heller ingen möjlighet att mobilisera den internationella styrka som skulle krävas för att verkställa FN:s resolution 1559 från 2004, vilken kräver att alla miliser i Libanon (läs Hizbollah) ska avväpnas.
Israels krig blev medel för att nå detta mål. I dagarna har det dessutom avslöjats att USA deltog aktivt i krigsförberedelserna och gav grönt ljus för Israels terrorbombningar.
Hizbollahs attack och bortförande av två israeliska soldater gav den israeliska regimen den förevändning man behövde för att inleda kriget.
Hizbollah kunde emellertid stå emot den militära aggressionen och var förberedd. Stödet till Hizbollah och motståndet överraskade de israeliska politikerna och generalerna. ”Det här är ett förlorat krig”, sa en israelisk soldat till Dagens Nyheter 10 augusti.
Även Israels krigshökar måste ha börjat frukta denna utgång i takt med att antalet döda och skadade israeliska soldater ökade och raketangreppen mot städer och byar i Israel bara fortsatte.
144 israeler dödades, merparten soldater, och 300 000 i norra Israel lämnade sina hem för att söka skydd någon annanstans. För en regering som lovat att skydda israelers liv är detta ett misslyckande, som man försöker dölja genom att gå med på eldupphör. Det är frågan om den nuvarande israeliska regeringen kan sitta kvar vid makten efter detta historiska militära och politiska misslyckande.

Väg till fred

Det är de styrande i Israel och USA som ska betala för skövlingen av Libanon och landets återuppbyggnad.
Kapitalismen erbjuder ingen annan framtid än fortsatt fattigdom, terror och krig i Mellanöstern.
Det kan inte bli verklig fred i Mellanöstern utan att den israeliska kapitalistklassen störtas. För att detta ska bli möjligt måste en socialistisk rörelse byggas upp i Israel och Palestina.
Hizbollah har stöd, men saknar den socialistiska politik som är nödvändig för att ena alla förtryckta i kamp för att ta Libanon ur imperialismens, kapitalismens och sekterismens grepp.
Första steget mot fred är att de israeliska trupperna omedelbart dras bort från Libanon och de ockuperade områdena (Västbanken och Gaza). Inga utländska trupper till Libanon.
En verklig fred kräver att de förtryckta förenas i självständiga organisationer och driver en kamp för en frivillig demokratisk och socialistisk federation i Mellanöstern.
Per Olsson