Libanon: Stoppa det katastrofala blodbadet!

av Uri Bar-Shalom Agmon och Yasha Marmer, Socialistiska Kamprörelsen (ISA:s sektion i Israel-Palestina)
Ursprungligen publicerad på hebreiska den 28 september.

Den massiva bombningen i Beirut och mordet på Hizbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah innebär en ny vändpunkt i riktning mot ett fullskaligt krig mot Libanon, på randen till ett regionalt krig.

Israels ”dödskabinett” gav Netanyahu och Gallant tillstånd att inleda en markinvasion. Mobilisering och kamp behövs för att stoppa fler katastrofer av historisk omfattning.

Den historiska blodiga krisen, som började för snart ett år sedan, går nu in i en ny fas – närmare ett regionalt krig än någonsin. Attacken mot Hizbollahs centrala högkvarter i Dahieh i Beirut – som omfattade förstörelsen av minst 6 bostadshus och en fruktansvärd massaker med hundratals döda – är kulmen på det chockkrig som den israeliska regimen inledde för cirka 10 dagar sedan på libanesisk mark i syfte att förändra styrkebalansen i hela Mellanöstern, riktat mot den iranska regimen och dess allierade.
Den omfattande statliga terrorkampanjen, som under de senaste dagarna dödat mer än 700 människor, gör att miljontals människor i Libanon hamnar till måltavlor.  Den bidrar inte heller till att de israeliska invånarna i norr kan återvända till sina hem – den skapar en verklighet där ytterligare miljontals människor på den israeliska sidan av gränsen hamnar inom Hizbollahs skotthåll, i kombination med att miliser från Irak och Jemen ökar sin eldgivning.
”Det här är ett fullskaligt krig. Det som Israel har gjort under de senaste två veckorna och igår är tillräckligt för att ’stänga dörren’ till någon form av uppgörelse. Libanon och hela regionen har gått in i en ny fas av konflikt som kommer att leda till en förändring av regionens ansikte”, skrev den libanesiska tidningen ’Al-Akhbar’, som identifieras med Hizbollah,den 28 september.

Under de senaste dagarna har hundratusentals människor i Libanon fördrivits från sina hem

Målet för attacken i Beirut på fredagskvällen, då flera bostadshus jämnades med marken med invånarna inuti, med mer än 80 bomber med en genomsnittlig vikt på ett ton, var mordet på Hassan Nasrallah – den militära och politiska ledaren för Hizbollah och de facto-ledaren för den proiranska ”motståndsaxeln” i regionen. Nasrallah var både ”axelns” ansikte utåt och dess strateg och konsekvenserna av mordet på honom kommer också att skilja sig från de provokativmorden på Fuad Shukr (Haj Mohsein) och Ismail Haniya i slutet av juli.
New York Times citerade på lördagen en israelisk högre tjänsteman som sade att attacken i Dahieh syftade till att ”knäcka Hizbollah” genom att mörda höga befälhavare i organisationen. Den israeliska regimen försöker bryta ner Hizbollahmilisen, den starkaste länken i kedjan av miliser i ”Motståndsaxeln”, för att bryta ner hela axeln. Detta kan inte ske utan en omfattande regional konflikt, som är långvarig och destruktiv. Symboliskt nog valde den israeliska militären att kalla mordattacken på Nasrallah för ”New Order”.
Morden 1992 på Abbas al-Musawi, Hizbollahs tidigare generalsekreterare, och 2008 på Imad Mughniyeh, tidigare chef för organisationens militära gren, hindrade inte Hizbollah och ”Motståndsaxeln” från att fortsätta att stärkas militärt under årens lopp. På samma sätt kommer mordet på Nasrallah i sig inte att forma regionen i enlighet med Netanyahus, Gallants och generalerna i den israeliska arméns önskemål.

Före mordet, på onsdagskvällen, bemyndigade dödskabinettet Netanyahu och Gallant godkännandet av en markinvasion i Libanon. Detta innebär att de när som helst kan ge en laglig order om att inleda en sådan markattack. Den israeliska högre tjänsteman som citerades i New York Times sade att om mordet på Hizbollahs ledning lyckas ”kommer det att göra det möjligt för Israel att undvika en markinvasion i Libanon”. Men det motsatta är sant. Att få Hizbollahmilisen ur balans genom att mörda dess befälhavare omintetgör alla försök att nå en överenskommelse om gränsen, uppmuntrar Hizbollah till att utöka sitt skjutfält och enligt logiken hos regeringen och armécheferna i Israel till att intensifiera kriget vid gränsen till en markinvasion.
Två reservbrigader rekryterades och skickades till den norra gränsen, tillsammans med flera andra bataljoner. Det finns en omedelbar risk för att regeringen kommer att genomföra planerna på en markinvasion även i områden nära gränsen och senare även djupt inne i Libanon. En annan fara är ett scenario där ”Dahiehdoktrinen” genomförs i hela Libanon – det vill säga enorma bombningar från luften och rivning av höghus, i städer och samhällen i hela Libanon, vilket skulle döda tusentals invånare. Dessa scenarier innebär också en risk för en dramatisk utvidgning av kriget till Syrien, Irak, Jemen och eventuellt även Iran under de kommande månaderna.
Dagarna före mordet på Nasrallah försökte företrädare för den amerikanska och franska imperialismen, av rädsla för en regional och global omvälvning som också skulle skada deras intressen, att begränsa Netanyahuregeringens och militärchefernas militära framfart (medan de fortsätter att beväpna och finansiera dem) genom en tre veckor lång paus för förhandlingar mellan Israel och Hizbollah. Netanyahus regering och extremhögern avvisade erbjudandet och gjorde klart att man var fast besluten att fortsätta med full kraft. Krigsminister Gallant hänvisade till kriget mot Libanon i går (fredagen den 27 september): ”Vi har väntat på det här tillfället länge, jag personligen också, inte bara det senaste året, utan i många år.”

Den tidigare kulmen i den blodiga attacken mot Libanon nåddes förra måndagen (den 23 september), då 558 människor, varav 50 barn, omkom i den massaker som den israeliska kapitalismens väpnade gren genomförde i hela Libanon. I några av bombningarna utplånades hela familjer. Över tusen personer skadades. Det var den blodigaste dagen i Libanon sedan massakern i de båda flyktinglägren Sabra och Shatila 1982. Detta är en omfattande statsterrorism som syftar till att återställa den israeliska regimens prestige och ”bränna medvetandet”, mot bakgrund av en strategisk kris som regeringen befinner sig i, utan någon utväg, två veckor före årsdagen av den 7 oktober.
Hälsoministeriet i Libanon uppskattar att minst 1 640 människor har dödats i Libanon sedan den 8 oktober, däribland 104 barn och 194 kvinnor, varav majoriteten i israeliska attacker under de senaste två veckorna. Detta fruktansvärda dödstal är redan nu högre än under hela kriget mot Libanon 2006 då omkring 1 400 invånare dödades.

Under de senaste dagarna har hundratusentals människor i Libanon fördrivits från sina hem under hot om bombningar och fastnat i enorma trafikstockningar, ibland utan mat eller vatten. Det finns inga skyddsrum att hysa alla. Skolor och campus i hela landet har blivit centrum för att ta emot fördrivna personer, men många av dem är redan fyllda till bristningsgränsen.
Efter nästan ett år av folkmordskrig i Gaza, med över 41 000 döda i den historiska massakern, har Israels regering misslyckats med att uppnå något av sina uttalade krigsmål. Gisslandramat har inte lösts och Hamasrörelsen har inte bara försvunnit, dess krigare fortsätter att verka även i territorier som den israeliska ockupationsmakten redan har tagit över under vissa perioder. Regeringen kunde inte heller med militära medel tvinga Hamasledningenl att kapitulera och det finns inga utsikter till ett slut på blodbadet.

Omedelbart efter den 7 oktober utnyttjades masschocken i det israeliska samhället av alla politiska partier inom etablissemanget för att väcka nationalistiska reaktioner och mobilisera stöd hos den israeliska allmänheten för folkmordsattacken i Gaza. Röster som motsatte sig kriget tystades, även på ett våldsamt sätt. Men i takt med att chocken avtog och regeringens krigsmål visade sig vara omöjliga att uppnå med militära medel, ökade tvivlen och kritiken i breda lager av det israeliska samhället.
Mot denna bakgrund nådde kravet på ett slut på kriget i Gaza, som en del av en bytesaffär som skulle återföra de kidnappade som fortfarande var vid liv, den israeliska huvudfåran. Till och med den så kallade ”oppositionsledaren” Yair Lapid, som insåg stämningsläget och inte höll med Netanyahu om hur utrotningskriget fördes, krävde ett slut på kriget i Gaza och angrep Netanyahu för att vilja ha ett ”evigt krig”.
Nu lyckas regeringen mobilisera ett relativt brett stöd från den israeliska allmänheten för ett fullskaligt krig mot Libanon, främst på grund av säkerhetsdemagogi och löftet om att ett sådant blodigt krig till synes skulle lösa krisen för de tiotusentals evakuerade från städerna i norr och göra det möjligt för dem att återvända hem i säkerhet. De som hjälper den blodiga regeringen med detta är ledarna för den israeliska parlamentariska ”oppositionen”: Yair Lapid, Gidon Sa’ar, Avigdor Lieberman och även Yair Golan, som konkurrerar med de högerextrema ministrarna Smotrich och Ben-Gvir med uppmaningar om att ockupera södra Libanon och ett försök att utmanövrera Netanyahu från höger.

_{Socialistiska kamprörelsen i protesterna mot Netanyahu.}

Ett fullskaligt krig i Libanon hotar säkerheten, livet och välbefinnandet för massorna i Libanon och regionen, och även för miljontals människor i Israel. Som svar på den omfattande massakern i Libanon utökade Hizbollah visserligen sitt skjutområde, bland annat med en missil mot Tel Aviv-området, och dess raketer ledde också till ett antal skador, bland annat på arabisk-palestinska entreprenörer i Nahariyaområdet och en arbetare som träffades i Tiberias, men i det här skedet är det ett begränsat och återhållsamt svar.
Trots den självbelåtna nationalistiska euforin i israeliska nyhetsstudior och i Netanyahus och generalernas videor, erkände Israels ”ledande politiska person” i en intervju av N12 på torsdagen: ”Allmänheten i Israel bör veta att vi inte har sett en åttondel av Hizbollahs kapacitet, som av någon anledning håller tillbaka sig själv just nu. Men om vi når ett fullskaligt krig – då kommer priset att bli högt. Stoppunkten kommer att vara ett avtal [om eldupphör] eftersom Israel inte har för avsikt att förstöra Hizbollah eller avveckla den libanesiska staten”.
Uppskjutningen av drönare från Irak, varav några också anlände till hamnen i Eilat, och de ballistiska missiler som avfyrades från Jemen mot Tel Aviv, håller på att bli en del av den nya verkligheten: ett de facto regionalt krig, av låg intensitet, med attacker och motattacker inte bara i Libanon utan också i Syrien, Irak, Jemen och eventuellt Iran.

ett krig för att omorganisera det nationella förtrycket, underkuvandet av palestinierna och för att bevara den israeliska regimens samt USA-imperialismens hegemoni i Mellanöstern

Den militära attack mot Libanon som det israeliska dödskabinettet har inlett kommer inte att främja säkerheten för invånarna i Galileen, norr eller invånarna i Israel i allmänhet, tvärtom förväntas den leda till nya katastrofer. Ytterligare städer i norr har redan anslutit sig till den dagliga larmrutinen. Livsrutinen i Haifa, och kanske snart också i Tel Aviv-området, kommer att börja se annorlunda ut. Ingen kan garantera att det inte kommer att fortsätta så här i många månader. En mer dramatisk upptrappning skulle också kunna innebära dussintals eller hundratals dödsfall i Israel.
Detta är inte ett krig för allmänhetens skydd och för att invånarna skall återvända till sina hem, utan ett krig för att omorganisera det nationella förtrycket, underkuvandet av palestinierna och för att bevara den israeliska regimens samt USA-imperialismens hegemoni i Mellanöstern gentemot Iran och dess allierade. Detta är den israeliska regimens verkliga mål med denna blodiga attack, och för deras skull är den också beredd att offra den återstående israeliska gisslan, äventyra livet för tiotusentals människor i Israel och regionen och dra miljoner människor i olycka.

Irans högste ledare Khamenei och även president Pezeshkian från det reformistiska lägret signalerade, åtminstone fram till mordet på Nasrallah, att Iran för närvarande inte är intresserat av att delta i ett fullskaligt krig. Men den iranska vedergällningsattacken i april på mordet på iranska generaler i det iranska konsulatkomplexet i Damaskus visade att när den iranska regimens direkta intressen hotas är den beredd att dra en röd linje och svara militärt. Efter bombdådet i Beirut på fredagskvällen kallade Khamenei till ett extrainsatt möte med det högsta nationella rådet i Iran.
I sitt tal i FN, vid tidpunkten för mordet och bombningen av bostadshusen i Beirut, hotade Netanyahu regimen i Teheran: ”Om ni attackerar oss, så kommer vi att attackera er. Det finns ingen plats som Israels långa arm inte kommer att nå.” Netanyahuregeringens arrogans kan leda till att den, efter den dramatiska upptrappning som den inledde, inleder en ”förebyggande attack” mot Iran och särskilt utnyttjar en möjlighet att attackera landets kärnanläggningar.
Israels krigsminister Gallant talade i telefon under attacken mot Dahieh och mordet på Nasrallah med USA:s försvarsminister Lloyd Austin, som för sin del hävdar att ”USA inte var inblandat i Israels operation. Vi fick ingen förvarning”. Det verkar som om Gallant, Netanyahu och armécheferna i detta skede utgår från att Washington  i efterhand kommer att behöva backa upp alla åtgärder som de vidtar – hur provocerande och blodiga de än må vara.
Även om Washington inte är intresserat av att gå in i ett direkt krig med Iran, kan USA dras in för att skydda sin prestige och sina intressen i regionen om Netanyahuregeringen och extremhögern drar in den iranska regimen i ett militärt ingripande.

Konflikten i Mellanöstern ger näring åt och påverkar den interimperialistiska konflikten mellan det läger som leds av den amerikanska imperialismen och det läger som leds av den ryska och kinesiska imperialismen. Bidenadministrationen fortsätter inte bara att beväpna och finansiera den israeliska krigsmaskinen med miljarder dollar, utan ingriper också direkt militärt med militära attacker under de senaste månaderna i Jemen, Irak och Syrien och med hot om att även attackera Hizbollah eller Iran i ett scenario med fullskaligt krig.
De ryska och kinesiska diplomaterna fördömde starkt Israel, men inom överskådlig framtid har Ryssland och Kina inte för avsikt att ingripa direkt på samma sätt som USA. Nya rapporter tyder dock på att Ryssland, genom iransk medling, för samtal med houthiernas Ansar Allah-milis i Jemen om möjligheten att förse dem med avancerade vapen, som hämnd för USA:s och Västmakternas vapenöverföring till Ukraina.

Det finns ett akut behov av att organisera demonstrationer och strejker i hela regionen och globalt för att tvinga fram ett eldupphör från den israeliska regimen. Massornas ingripande i Mellanöstern och även i de imperialistiska länder som beväpnar och finansierar den israeliska krigsmaskinen kan påverka händelseförloppet och potentiellt få vågskålen att tippa över i väg från ett regionalt krig.
I går (den 27 september) höll en rad fackföreningar i den spanska staten en 24-timmars proteststrejk mot utrotningskriget i Gaza. Ett internationellt initiativ av solidaritetsaktivister har hittills samlat in cirka 116 000 ”åtaganden” om att delta i en strejk- och protestdag mot blodbadet i Gaza och Libanon den 1 oktober, men för närvarande verkar det inte som om fackföreningar eller andra stora organisationer har anslutit sig till uppmaningen.
Vad som behövs nu inför det nya och farliga skedet i kriget är att göra den strejk som har planerats av palestinska paraplyorganisationer i Israel till en startpunkt för en ny fas i kampen mot den blodiga regeringen. Denna fas bör innefatta möten (även virtuella) för att diskutera och planera nästa steg i kampen på varje arbetsplats, utbildningsinstitution, kvarter eller ort, där detta är möjligt och säkert. Sådana åtgärder skulle kunna omfatta en fortsatt strejk i de arabisk-palestinska samhällena, men också gränsöverskridande proteståtgärder med krav på att stoppa kriget mot Libanon, få ett slut på blodbadet i Gaza, befria ”alla för alla” (fångar och gisslan) och kämpa för rehabilitering och välbefinnande.

arbetarklassen kan ingripa i den blodiga krisen, i vanliga människors intresse och i motsättning till den israeliska regimens krigsmaskin

Medan de bortförda familjernas officiella högkvarter skyndade sig att ställa in huvuddemonstrationen i Tel Aviv efter att kriget mot Libanon inletts utan att myndigheterna infört restriktioner för sammankomster, uppmanade några av de bortförda familjernas medlemmar till en demonstration på lördagskvällen och att inte avbryta kampen. Även om många av deltagarna i ”Deal Now”-demonstrationerna kan ha illusioner om kriget i Libanon och till och med stödja det, bör det klargöras – de som saboterade en vapenvila i Libanon (och de som uppmuntrade dem från ”oppositionen”) saboterade faktiskt en överenskommelse om att släppa gisslan i Gaza.
Dödskabinettets beslut att fortsätta ockupationen av Philadelphikorridoren i Gaza och nyheten om att 6 av de bortförda hade dött till följd av de ”militära påtryckningarna” blockerade en vapenvila. Det ledde till massiv ilska och utövade påtryckningar underifrån på den fackliga ledningen i Histadrut, vilket ledde till generalstrejken den 2 september, i vilken judiska och arabiska arbetare deltog. Strejken antydde en potential, som ännu inte har förverkligats fullt ut, att arbetarklassen kan ingripa i den blodiga krisen, i vanliga människors intresse och i motsättning till den israeliska regimens krigsmaskin.
Mot bakgrund av Histadruts högernationalistiska ledning är det den socialistiska vänstern som också inom arbetarorganisationerna står upp för vanliga människors intressen från alla nationella samhällen – mot de blodiga attackerna i Libanon och utrotningskriget i Gaza, mot ett regionalt krig och för frigivning av ”alla för alla”, rehabilitering och välfärd.

Det kommer inte att finnas någon verklig lösning på den blodiga krisen utan en kamp mot nationellt förtryck, ockupation, expropriering, fattigdom och imperialism. Denna kamp bör börja med att stärka uppmaningen att stoppa infernot i Libanon och Gaza, stoppa arméns och bosättarnas attacker på Västbanken, en kamp för att störta den blodiga regeringen och fortsätta att bygga ett alternativ till hela dess agenda och till ”oppositionspartiernas” agenda som lovar en framtid av krig och blod under kapitalets och ockupationens styre. Ett alternativ på regional och internationell nivå som kommer att främja en kamp för socialistisk förändring och fred mot det kapitalistiska system som bygger på imperialistisk aggression och kapitalets styre.■