Libanons arbetare får betala den ekonomiska krisen

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Den ekonomiska krisen i Libanon har den senaste tiden kraftigt förvärrats, och som vanligt under kapitalismen är det arbetare och unga som får betala priset. 

Det libanesiska pundet (LBP) har på bara ett par månader förlorat över 60 procent av sitt värde – 1 LBP är nu värt 0,0061 kronor! Den årliga inflationen (minskat penningvärde och allmän höjd prisnivå) beräknas till hela 500 procent, och kommer snart bli Mellanösterns första land med hyperinflation, spår analytiker.
De flesta libaneser får betalt i LBP, men eftersom de måste använda sig av amerikanska dollar för att betala för vissa importerade varor innebär det att köpkraften i princip är utraderad. 

Alla de problem som sporrade till de enorma massprotester som skakade Libanon under 2019 – en del av den globala protestvågen mot nyliberalismen och åtstramningspolitiken – finns fortfarande kvar, men har blivit värre. Man har inte mat på bordet, fattigdomen är mer och mer utbredd – och arbetslösheten skenar. 
En libanesisk konsultfirma rapporterade den 29 juni att arbetslösheten nu är på över 30 procent i landet, med 550 000 arbetslösa. Det är ett resultat av att många småföretag, arbetsplatser och jobbtillfällen har försvunnit i spåren av den ekonomiska krisen.

Enligt Internationella valutafondens (IMF) siffror är Libanon nu världens tredje mest skuldsatta land vad gäller skuld-till-BNP-kvoten. Och enligt Financial Times den 29 juni har landets centralbank ackumulerade förluster på 49 miljarder USA-dollar (449 miljarder kronor), vilket motsvarar 91 procent av Libanons hela ekonomiska produktion år 2019. FT drar slutsatsen att centralbanken har förlorat sina monetära krafter att ”styra ekonomin”.
Men de skulle ändå inte ”styra ekonomin” till att underlätta folkets stora armod. När ekonomin ska ”räddas” och ”styras” under det kapitalistiska systemet innebär det att rädda vinster. Själva systemet bygger på ökade rikedomar vid ena polen och ökad grad av utsugning och pålagor vid den andra.
Det märks inte minst nu. Elförsörjningen är kapad till max tre timmar om dagen i stora delar av landet, och massorna köar utanför bagerier, bankkontor och livsmedelsbutiker. Ekot rapporterar den 8 juli att allt fler tvingas förlita sig på privatas välgörenhet för att överleva: matransoner, donationer och så vidare. 
Överlevnad är dock inget som Libanons härskande klass behöver oroa sig för.

Pandemin stoppade i början av året tvärt de många massrörelser i världen mot högerpolitiken. Men det innebär inte att missnöjet eller ilskan har försvunnit. Protester har börjat komma tillbaka, inte minst den imponerande Black Lives Matter-rörelsen. I Libanon har soparbetare strejkat under våren, och masskampen lär snart bryta ut igen oavsett smittorisk, då det för många är en desperat situation oavsett.
Regeringen föll i höstas som ett resultat av masskampen, men det nya styret har inte inneburit någon förändring. Det krävs mer än att byta ut en korrupt ledare eller ett korrupt styre för ett annat, med en snarlik politik som representerar samma klassintressen. 
För att nå en verklig förändring krävs att det finns ett organiserat socialistiskt massparti som kan ge all makt åt folket och att kampen för ett socialistiskt samhälle skapar de demokratiska organ som krävs för ett sådant styre; arbetarråd, bostadsråd, försvarskommittéer, med mera.