Libanons åtstramningar eldar på masskampen

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Masskampen och protesterna mot det korrupta styret och folkets armod i Libanon har inte bedarrat. Ilskan lär späs på efter att parlamentet den 11 februari godkände det nya kabinettet och deras ekonomiska ”räddningsplan”.

Demonstranterna försökte blockera parlamentsbyggnaden för att förhindra att omröstningen om nytt kabinett och ”räddningsplan” skulle äga rum, men blev våldsamt skingrade av säkerhetsstyrkorna, som bland annat innefattar den libanesiska armén och kravallpolisen. Över 350 demonstranter uppges ha skadats när de avfyrade tårgas och gummikulor mot massorna samt slog dem med batonger.
Det nya styret, som demonstranterna genast har dömt ut som ”mer av samma”, röstades igenom med siffrorna 63 för, 20 emot och en som avstod. Styret får stöd av bland annat Hizbollah och dess allierade Fria patriotiska rörelsen och Amalrörelsen. Det förra styret under Saad Hariri tvingades avgå redan i oktober under trycket av de enorma massprotesterna, och det är sannolikt att kampen inte kommer att dö med en ny snarlik regering.
Det återspeglas av Suzie Jumaa, en 49-årig kvinna som jobbar inom media, som för Al Jazeera den 12 februari berättar:
– Vi har inget förtroende för någon av dem [politikerna]. Vi kommer inte att ge dem en chans till; vi har försökt i 40 år, vi har blivit gamla och vi kommer att dö av att ge dem chans efter chans. Det finns inte tid för fler chanser.

Premiärminister Hassan Diab läste i parlamentet upp regeringens nya policyuttalande, med ”åtgärder” för att bemöta den värsta ekonomiska krisen i landets historia. Den handlar om skatte- och administrativa reformer, att bekämpa korruption, skattesmitning och smuggling samt se till att domarkåren är oberoende inom 100 dagar. 
Dessutom talade han om en ”trestegsplan” på tre år för att få bukt med den ekonomiska krisen, med en tydlig hint till åtstramningar då han sa att det kommer att bli ”smärtsamt” att ”återuppliva ekonomin” samt att han förespråkade privatiseringar via ”offentlig-privat samverkan”. Finansministern Ghazi Wazni har redan vänt sig till Internationella valutafonden (IMF) för ”hjälp” med ekonomin och träffade representanter från Världsbanken på fredag den 14 februari.
Det hela blir smått komiskt då det är just dessa politikers korruption som har varit en av massprotesternas huvudfokus. Privatiseringar kommer att berika de redan rika och dränera det offentliga på medel, vilket direkt slår mot folket. Och IMF:s åtgärder för att rädda ekonomin är mer av samma modell som de alltid använder sig av: lån villkorat av åtstramningspolitik. 
Det är något som även ekonomiprofessorn Mohamad Faour vid Dublins universitet menar, som till Middle East Eye den 12 februari kommenterar Diabregeringens föreslagna ”reformer”:
– IMF är alltid väldigt förutsägbara när det kommer till deras rekommendationer. Det är nästan alltid en kombination av åtstramningar och privatiseringar. Och de offentliga investeringarna från regeringen är nästan obefintliga. Konsekvensen av denna politik kommer med all sannolikhet att vara negativ för vanligt folk.

Libanon har en obligationsskuld på 1,2 miljarder USA-dollar (11,7 miljarder kronor) som måste vara återbetald innan den 9 mars, och totalt en obligationsskuld på 6 miljarder USA-dollar (58,3 miljarder kronor) som ska vara återbetald innan årets slut, något premiärminister Diab förordar ska ske.
Regimen i Libanon har som sagt vänt sig till IMF för att få hjälp med ”skuldstruktureringen” och hur de ska kunna ”strukturera upp sin ekonomi”, även om parlamentets talman Nabih Berri till lokaltidningen Annahar den 12 februari menade att de inte kan godta ett räddningspaket likt det Argentina tog 2018 då ”massorna aldrig skulle acceptera det”. 
Det finns ännu inget färdigt förslag på hur ”hjälpen” från IMF ska se ut; experter spår att det åtminstone kommer att innebära skattehöjningar och en ”stabilisering” av valutan – som i den kapitalistiska logiken innebär attacker på arbetarklassen som helhet. 
Exempelvis har IMF enligt Middle East Eye gett regimen i Libanon rådet att utöver skattehöjningar också upphöra med subventioner till elbolaget Electricité du Liban samt höja bränslepriserna. Tillgången till el har varit ytterst bristfällig, men indragna subventioner – som kommer få effekten att arbetarklassen får betala mer för elen – kommer inte att lösa elproblemen.
Allt detta är också det något som massorna aldrig skulle acceptera, särskilt inte efter över 100 dagar av masskamp.

Protesterna är ett resultat av det armod som arbetarklassen i Libanon lever i. Under lång tid har det funnits brist på basvaror som medicin, bränsle och vete, kombinerat med en devalvering av valutan och prisökningar. Samtidigt har den korrupta eliten berikat sig själv på alla andras bekostnad. Människorättsorganisationen Human Rights Watch har tillsammans med läkare varnat för att läkemedelsbristen innebär att sjukhusen snart inte kan rädda patienters liv via operationer och medicinsk vård. 
Den nya regeringen verkar vara helt inställd på samma slags politik som innan samt att rädda banker och oligarker, snarare än att ge folket bröd och frihet. Men massornas heroiska kamp kommer utan tvekan att fortsätta då attackerna fortsätter. 
Arbetarklassens olika kvinnliga gräsrotsorganisationer, som har varit ledande i kampen, uppmanar också till fortsatt motstånd mot det korrupta styret och för lika rättigheter mellan kön och andra marginaliserade grupper, rapporter Al Jazeera den 13 februari.

Krisen i Libanon är densamma som krisen för kapitalismen, som blir allt mer oförmögen att i såväl Libanon som globalt erbjuda den överväldigande majoriteten av befolkningen någon framtidstro och trygghet.
Massornas självorganisering måste utvecklas till en organisering som på allvar kan utmana kapitalismen och utgöra ett verkligt politiskt alternativ – ett socialistiskt alternativ.

RS och Offensiv säger:
• För en revolutionär konstituerande församling och en arbetarnas och de fattigas regering i Libanon.
• Fortsatt mobilisering med nya strejker och massprotester mot den korrupta eliten. 
• Demokratisk organisering och självförsvar av kampen. Bygg strejk- och försvarskommittéer i alla bostadskvarter, arbetsplatser, universitet och skolor.
• För ett program med massiva offentliga satsningar för jobb, utbildning, sjuk- och hälsovård samt tryggad el- och vattenförsörjning.
• Stöd de folkliga upproren i Mellanöstern. Allt stöd till arbetarkampen och bygget av en massrörelse i hela regionen som kan störta förtryckarregimerna.
• För en frivillig demokratisk socialistisk federation i Mellanöstern som garanterar alla folks frihet och rätt till nationellt självbestämmande.