Under sommaren har relationerna mellan Ryssland och Väst blivit allt mer spända. Klimatet har varit lika dåligt som julivädret i norra Europa. Sommarens diplomatiska och politiska kris är ytterligare ett uttryck för ökad rivalitet de imperialistiska makterna emellan.
Det är i ljuset av dessa interimperialistiska motsättningar som de senaste veckornas händelser måste ses. Det gäller Storbritanniens utvisning av fyra ryska diplomater och Rysslands svar att utvisa brittiska diplomater, Rysslands beslut att dra sig ur CFE-avtalet (avtalet om konventionella styrkor i Europa) och FN:s förlamning om Kosovos framtid.
Media i Väst, Sverige inget undantag, har speglat krisen som om det endast skulle handla om revanschism och att den ryske presidenten Vladimir Putin låtit sig maktberusas på olja och gas.
”Det finns inte längre något som helst tvivel om att rysk politik återfallit i ett destruktivt och antagonistiskt beteendemönster. Omvärlden, framför allt Väst, uppfattas inte längre som en politisk partner utan som en motståndare”, skrev Dagens Nyheter i en typisk ledarkommentar 18 juli.
Andra pressdrakar och borgerliga kommentatorer har passat på att såväl återuppliva den gamla försvarsdoktrinen om att ”fienden alltid kommer från Öst” som att kräva mer till den svenska militären. Överste Bo Pellnäs menar exempelvis att det krävs mer till försvaret för att möta ”den starka ryska viljan att åter etablera sig som en stark makt på världsarenan”. Alla som inte förstår det ”lever i dårarnas paradis” (Svenska Dagbladet 18 juli).
Det är sant att Ryssland vill ”etablera sig som en stark makt på världsarenan”, men vilken imperialistisk makt vill inte det? Rysslands strävan leder dock oundvikligen till att landet hamnar i konflikt med dagens ”starka, gamla makter”, främst EU och USA. Samma makter, plus Japan, utmanas även av Kinas exempellösa ekonomiska uppgång och militära upprustning.
I den nya instabila världsordning som formats efter stalinismens kollaps 1989-91 blir gårdagens ”vän” dagens ”fiende” och omvänt. Eftersom det inte finns någon imperialistisk makt som helt dominerar och som själv kan diktera världshändelsernas utgång, tenderar utvecklingen att gå i riktning mot ett nytt ”kallt krig”. Även om historien aldrig upprepar sig. Det gamla kalla kriget var en följd av att världen efter andra världskrigets slut delats upp i ett stalinistiskt och ett kapitalistiskt block. Den världsordningen är för evigt begraven.
Det nya kalla kriget är ett utslag av de imperialistiska ländernas strävan efter makt, allierade, marknader, råvaror och vinster. Och tvärtemot alla kapitalistiska drömmar har kapitalets globalisering inte minskat de interimperialistiska motsättningarna utan snarare, tvärtom. Den hårdnande konkurrensen på världsmarknaden och de ”gamla” imperialistiska makternas relativa ekonomiska tillbakagång de senaste 10-15 åren har undergrävt varje strävan till en maktbalans i jämvikt. Dessutom kan kapitalets globalisering ge upphov till en nationalistisk reaktion och revanschism – både i länder som ser sig som vinnare och i de som ser sig som förlorare.
De snabbt ökade militärutgifterna i världen – inte sedan andra världskrigets slut har världens regeringar spenderat så mycket på militären som nu – är ett uttryck för det ”nya kalla kriget”. Ett annat är det hot om ökad protektionism – handelshinder – som svävar över världsekonomin.
Symptomatiskt är att drygt en månad innan Storbritannien utvisade de fyra ryska diplomaterna hotade den dåvarande brittiske premiärministern Tony Blair med att EU kommer att minska sin handel med Ryssland om Putin inte är beredd att ”dela våra värderingar” (brittiska Guardian 6 juni). Det är bara några år sedan som samme Putin hyllades som en ”vän och demokrat” av EU och USA.
