Den kamp som invånarna i Foreman Road, en av Durbans så kallade ”informella bosättningar”, fört för land, bostäder och grundläggande service som vatten, el och avlopp ger en bild av dagens Sydafrika.
I Foreman Road bor 8 000 människor, många av dem sedan 20 år tillbaka, i skjul byggda av kartong, plastsäckar, plåt och plankbitar. Det finns en vattenkran och tre toaletter för alla att dela på. När det regnar kommer stinkande gyttja in överallt, när det är varmt kokar det nästan under plåt och plastsäckar. Trots att vardagen i sig är en kamp som är svår för någon utifrån att föreställa sig drog människorna här för drygt ett år sedan tillsammans med andra ”skjulinvånare” runt om i Durban igång en av landets mäktigaste kamporganisationer på senare år.
Fattiga revolterar
Efter att relativt stillsamt ha förhandlat med kommun och regering
i åratal och inte fått annat än tomma löften och
svek beslöt sig några områden för att tillsammans
lansera ett ”år av aktion” 2005. Det ledde till att
20 000 människor i 14 olika ”informella bosättningar” slöt
sig samman i organisationen Abahlali baseMjondolo Movement South Africa
(ungefär ”Skjulinvånarnas rörelse”) i november
förra året. Proteströrelsen har skakat staden och knutit
band till andra rörelser runt om i landet. Bland annat är vi
i Democratic Socialist Movement och Socialist Student Movement delaktiga
(Rättvisepartiet Socialisternas respektive Elevkampanjens systerorganisationer
i Sydafrika).
Abahlalis kamp är en del av en stigande våg av protester.
Dagens kamp bedrivs med ett ursinne som liknar kampen mot apartheid.
Abahlalimedlemmarna har till exempel i stor utsträckning varit ANC-medlemmar
under lång tid. Många är det säkert fortfarande
på papperet, men det senaste året har de demonstrerat mot
ANC:s kommunfullmäktigeledamöter, borgmästare och ministrar.
De har ockuperat en politikers tomt när de blev bortkörda från
sina hem, de har blockerat vägar med brinnande barrikader, iscensatt
en politikers skenbegravning. De har blivit häktade, slagna, till
och med skjutna – för politikerna har svarat med att förbjuda
deras demonstrationer och skicka polis med hundar, tårgas och skarp
ammunition.
Liknande repression möter protester över hela landet. Samtidigt
verkar protesterna nu bli mer och mer samordnade och ställa fler
och mer långtgående krav.
Kamp för gratis utbildning
Kravet på gratis utbildning förenar Abahlali med Socialist
Student Movement. Skolelever och föräldrar har tagit upp kravet
i protester runt om i landet. Idag hotas tusentals studenter av uteslutning
från universitet och högskolor för att de inte kunnat
betala avgifterna (som kan uppgå till cirka 20 000 rand per år).
Liksom föregående år har det i år varit protester
och strejker på flera universitet.
På University of KwaZulu-Natal i Durban enades arbetare och studenter
i en strejk som efter nio dagar gav seger. Lönerna höjdes,
ledningens attacker på arbetarnas förmåner stoppades
liksom en planerad fördubbling av studenternas inskrivningsavgift.
De olika protesterna äger rum samtidigt som Sydafrika upplever sin
största ekonomiska boom på 40 år.
Tillväxten är dock full av motsägelser. Den sydafrikanska
valutan, randen, är stark (övervärderad) tack vare att
utländsk valuta strömmar in – till spekulation, inte
produktion. Räntan är hög jämfört med de flesta
avancerade industriländers, men låg med sydafrikanska mått
mätt. Sammantaget bidrar detta till å ena sidan konsumtionsboom
och uppblåsta priser på till exempel fastigheter, å andra
sidan till kris för exportorienterade industrier som gruv- och tillverkningsindustri,
där hundratusentals jobb har skurits bort de senaste åren.
Samtidigt satsar regeringen på en del arbetskraftsintensiva infrastrukturprogram,
och en del jobb, som dock till överväldigande del är tillfälliga
och uselt betalda, har skapats. Den officiella arbetslösheten, 27
procent, har ändå stigit lite på grund av att fler aktivt
söker jobb och därmed räknas i statistiken. Den verkliga
arbetslösheten beräknas ligga på över 40 procent.
ASGISA (Accelerated Shared Growth Initiative for South Africa), en fortsättning
på regeringens nyliberala program (GEAR), har lanserats som ett
instrument för ”integrering av den andra ekonomin in i den
första”. ”De två ekonomierna” är Mbekis
skönskrivning av Sydafrikas enda, djupt ojämlika kapitalistiska
ekonomi.
”
Den andra ekonomin” sägs innefatta de som är uteslutna
ur den formella ekonomin: till exempel de som lever på att samla
på soptipparna eller säljer frukt eller annat längs gatorna.
2,1 miljoner människor beräknas arbeta inom denna ”informella
sektor” och leva i akut fattigdom.
Du kan till exempel arbeta 14 timmar om dagen sex dagar i veckan på en
restaurang och tjäna 300 rand i månaden.
Lättare att avskeda
När Mbeki nu talar om integration handlar det om att befästa
och utvidga superexploateringen. Presidenten och de storföretagsintressen
han representerar försöker få igenom ”arbetsmarknadsreformer” liknande
de som är aktuella i exempelvis Frankrike: undantagande av unga
och anställda i företag med under 200 anställda från
Labour Relations Act. Det innebär att uppemot 90 procent av alla
som har jobb skulle vara helt utan skydd vad gäller anställningstrygghet
och arbetsmiljö.
Uppdelningen av ekonomierna i två delar är förstås
falsk. Den så kallade ”första ekonomins” multinationella
oljebolag har sina bensinmackar alldeles intill ”informella” bostadsområden
som Foreman Road. Många av skjulinvånarna arbetar där
eller på andra jobb, till exempel som väktare eller hembiträden åt
de rika, men lönerna räcker inte ens till en bostad.
I en och samma ekonomi blir en klass av kapitalister och deras representanter
rika på att exploatera lönearbetare och obetalt arbete i hem
och på gator (till exempel insamlingen av kartong och metall för återvinning).
Vi i Democratic Socialist Movement (DSM) argumenterar för att ett
nytt kämpande socialistiskt parti behövs för att ta kampen
vidare.
Nytt parti och socialism
DSM deltar i massprotesterna, fackligt arbete och studentprotester där
vi finns och diskuterar nu mer direkt behovet av en kampanj för
formationen av ett sådant massparti. Den politiska medvetenheten
har svängt så att den frågan från att ha varit
närmast tabubelagd nu ses som relevant bland skikt av de som är
aktiva i fackföreningar och andra organisationer. Fortfarande hålls
dock utvecklingen tillbaka av ”arbetarklassens fängelse” – trepartsalliansen
mellan ANC, kommunistpartiet SACP och fackföreningsfederationen
COSATU.
SACP ställer inte upp självständigt i val utan på ANC-listor
och har flera poster i regeringen där de hämningslöst
bedriver arbetarfientlig politik, samtidigt som de med sin stalinistiska
ideologi rättfärdigar för arbetarna varför de måste
vänta på förbättringar. COSATU stödjer regeringen
trots att dess medlemmar fått sina reallöner sänkta och
till stor del är kvar på samma eller sämre undermåliga
levnadsnivå som under apartheid.
COSATU bildades för 21 år sedan ur arbetarklassens modiga
kamp mot apartheid, och har alltid varit en socialistisk organisation.
Det är tack vare den förvirring som denna allians sår
bland arbetare och unga som ANC-regeringen hittills kommit undan med
att inte leverera annat än småsmulor till den arbetarklass
vars revolt förde den till makten för tolv år sedan.
Liv Shange
Fotnot: 1 sydafrikansk rand motsvarar 1,24 svenska kronor (31 mars).
