LKAB:s omsorg för klimatet klingar falskt

av Robert Lundqvist // Artikel i Offensiv

Det statligt ägda gruvbolaget LKAB har nu tagit beslutet att en anläggning för produktion av fosfatmineral och så kallade sällsynta jordartsmetaller ska byggas i Luleå. Råvaran är avfall från gruvbrytningen i Malmfälten. I kedjan ingår också att gruvföretaget Boliden ska producera svavelsyra ur avfallet från Aitikgruvan utanför Gällivare, svavelsyra som sedan ska användas i LKAB:s anläggning i Luleå.

Förutom fosfat, som sedan kan användas i tillverkning av konstgödsel, ska anläggningen producera fluorprodukter och gips. LKAB räknar med 500 anställda i anläggningen i Luleå och att investeringarna totalt kommer att uppgå till över tio miljarder kronor. Planen är att tillverkningen ska vara i gång 2027.
Placering av anläggningen blir på Svartön, mark som är i anslutning till LKAB:s nuvarande utskeppningshamn och SSAB:s stålverk. Tanken är att råvaran ska tas ur den löpande brytningen av malm, men det kan bli så att LKAB även kommer att använda material som har deponerats tidigare.

De mängder som ska tillverkas är stora. Bara fosfatproduktionen beräknas bli fem gånger högre än Sveriges årliga förbrukning, och när det gäller jordartsmetaller motsvarar tillverkningen 30 procent av dagens import till EU. Metallerna används sedan i många komponenter i dagens elektronik och elmotorer, till exempel magneter, mobiltelefoner, vindkraftverk och elbilar. Gipsproduktionen blir ungefär lika stor som den årliga förbrukningen i Sverige.
En av de största svårigheterna som LKAB står inför är kompetensförsörjning. Det är mycket på gång i regionen, bland annat planer på ett nytt stålverk i Boden, batterifabrik i Skellefteå och nya anläggningar i Malmfälten för “fossilfri“ produktion av fossilfri järnsvamp. Både byggande och driften i anläggningarna förutsätter att människor flyttar till området.

LKAB:s projekt har dock inget med omsorg om klimat och miljö att göra, utan är baserat på vinstintressen.

Jan Moström, vd i LKAB, säger i en intervju i Norrbottens-Kuriren: ”Hur ska vi få folk att flytta till de norra landsdelarna? Det handlar om bra sjukvård, bra tandvård, bra skolor och kulturliv.”
Politikernas nedskärningspolitik på just välfärdssektorn går dock på tvärs mot hans förhoppningar. Ska det gå att få människor att flytta till området i den omfattning som behövs krävs en planerad och genomtänkt utveckling av välfärden i hela landet.
Det är inte heller rimligt att lokalisering av industrier eller överhuvudtaget samhällsbygge ska göras till en dragkamp mellan kommuner, i detta fall Luleå och Skellefteå. Men det blir resultatet när politikerna har gett upp ambitionen om att driva en aktiv regionalpolitik.

Att använda avfall från gruvbrytningen för att utvinna material som det finns behov av är förstås vettigt; en hel del av materialet skulle annars läggas på hög i deponier med risk för läckage och andra negativa effekter.
LKAB:s projekt har dock inget med omsorg om klimat och miljö att göra, utan är baserat på vinstintressen. Att avfallet från järnmalmsbrytning innehåller fosfat och jordartsmetaller har varit känt länge, men det har tidigare inte varit tillräckligt lönsamt att ta vara på tillgångarna, trots de miljömässiga vinsterna.
Därför måste fackföreningar och miljöorganisationer vara aktiva för att se till att byggnation och produktion verkligen blir positiv för miljön och med bra villkor för inblandade arbetare. Bygget av Northvolts batterifabrik i Skellefteå är ett skrämmande exempel på hur arbetare utnyttjas med dåliga och farliga villkor.
Det behövs en omställning där klimat och miljö står i fokus, inte vinstintressen. Det kräver offentligt ägande, precis som statliga LKAB är, men också en planerad produktion efter våra och planetens behov istället för vinstintressen och där de som arbetar är med och styr verksamheten.