LO-beslut öppnar för nya svekuppgörelser

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Som befarat beslöt LO:s representantskap (ledning) på sitt möte den 27 maj att inleda förhandlingar med Svenskt Näringsliv om ett nytt omställningsavtal. Detta kan i förlängningen leda till att fler LO-förbund eller hela LO ställer sig bakom den LAS-uppgörelse som Svenskt Näringsliv, ett oenigt PTK och de två LO-förbunden IF Metall och Kommunal har undertecknat.

Representantskapets beslut var inte enigt; Transport reserverade sig. 
– Jag är mycket bekymrad över läget i LO och hur LO har hanterat detta. Det står allt mer klart att LO-ledningen inte klarar av att stå emot trycket från IF Metall och Kommunal. Istället agerar man på kommando av de två största förbunden, sa en besviken Tommy Wreeth, Transports ordförande, till förbundets tidning Transportarbetaren efter LO-ledningens möte och frågade: ”Är det verkligen så de vill ha det i framtiden?”.
En som dock var nöjd med LO-beslutet var Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl som i ett skriftligt uttalande ”välkomnade att LO nu verkar ha svängt och är på väg att skriva på huvudavtalet”.

Att LO går in i förhandlingarna med ett ”öppet mandat” ger för handen att de inte enbart kommer att vara begränsade till nytt omställningsavtal, utan också kommer att gälla frågan om anställningsskyddet. 
I senare kommentarer till att IF Metall och Kommunal anslöt sig till LAS-överenskommelsen mellan Svenskt Näringsliv och PTK, efter att den hade sockrats med skrivningar om strävan efter att förbättra villkoren för visstidsanställningar och användandet av hyvling, har bland annat LO:s ordförande Susanna Gideonsson uttalat att med dessa ändringar är det sannolikt att LO inte hade sagt nej som man gjorde i oktober.

Uppgörelsen ska bli grunden till ett nytt huvudavtal, med långtgående försämringar av LAS (Lag om anställningsskydd). Ända sedan LAS infördes 1974 har högern och arbetsgivarna kampanjat för att försämra lagen. Men inte ens de av Moderaterna ledda Alliansregeringarna 2006-2014 vågade sig på att genomföra de försämringar som arbetsgivarna krävde.
Istället genomförs de nu av en regeringskoalition ledd av Socialdemokraterna, som med januariavtalet sålde ut LAS för att kunna regera med stöd av de två anti-fackliga partierna Centern och Liberalerna.

För att driva igenom försämringarna av LAS hotade regeringen inte bara med lagstiftning, utan på uppdrag av regeringen skrev den så kallade Toijerutredningen en ny LAS-lag, vilket var precis vad arbetsgivarna önskade. Detta skedde mitt under pandemin, när fackens möjlighet att svara med kamp starkt begränsades av restriktionerna och smittorisken.
”I samband med Saltsjöbadsavtalets 80-årsjubileum den 20 december 2018 framhöll Teknikföretagens dåvarande förhandlingschef Anders Weihe att det enda som skulle kunna få parterna att enas om ett nytt huvudavtal var ’ett reellt lagstiftningshot’. Om det inte fanns ’ett hot om något sämre skulle det bli svårt att få något tryck i förhandlingen’, menade han och framhöll behovet av att ’komma överens om hur man kan ersätta LAS och enas om mer funktionella konfliktregler än de som finns idag’” (Arena Idés rapport Den svenska modellen 2020: pandemi och nytt huvudavtal). 

Att LAS-förhandlingarna genom-fördes under hot om lagstiftning var precis vad arbetsgivarna önskat.

I samma rapport fastslås också att: ”Jämfört med 1930-talet är staten betydligt djupare involverad denna gång. Den statliga Toijerutredningen innehöll ett färdigt lagförslag som utgjorde en stark press, eftersom det skulle genomföras om parterna inte enades om ett avtal. Inför Saltsjöbadsavtalet tjänade den så kallade ’mammututredningen’ en liknande roll, då betänkandet Folkförsörjning och arbetsfred (SOU 1935:65) preciserade vilka statliga ingripanden som kunde bli aktuella om parterna misslyckades med att komma överens. 
Staten kunde den gången hållas utanför i och med att 1938 års Saltsjöbadsavtal och LO:s efterföljande centralisering 1941 ansågs tillgodose statens önskemål om att få ned konfliktfrekvensen. En central punkt var att LO-förbunden till följd av 1941 års stadgeändring avskaffade medlemsomröstningarna vid beslut om strejker.” 

När facken med kniven mot strupen gick med på att förhandla om försämringar i LAS för att gå regeringen till mötes togs det första steget mot den svekuppgörelse som sedan slöts.
Risken är nu överhängande att fler LO-förbund ansluter sig till det nya huvudavtal som förhandlats fram under hot om lagstiftning och som innehåller stora försämringar av anställningsskyddet.
Varje förbättring av stödet till studier och omställning är välkommet. Men att fackens ledningar i utbyte mot ökat omställningsstöd, betald av staten, och en ny omställningsorganisation vek ner sig för arbetsgivarnas och statens krav på att det måste bli både lättare och billigare att avskeda anställda är ett historiskt svek som öppnar för allt fler permanenta provanställningar. Nu gäller det att sätta maximal press underifrån för att förhindra att fler LO-förbund skriver under LAS-uppgörelsen.