Loachs sista verk står stadigt

av STEFAN LUNDQVIST // Artikel i Offensiv

Samtidigt som den stora gruvarbetarstrejken pågick 1984 gjorde jag en resa i nordöstra England. Premiärministern och Torypartiets ledare Thatcher ville knäcka gruvarbetarfacket och tog strid för att lägga ned och privatisera resten av landets gruvor. Jag besökte strejkvaktskedjan utanför gruvan i Durham både för att ge stöd och få uppleva historisk arbetarkamp på plats. Jag satt också på en pub, likt den i filmen, med arbetare som berättade om strejken. Gruvstrejken pågick till 1985 då den led nederlag. Thatcher lade ned alla gruvor utom 15 som privatiserades. Tiotusentals arbetare förlorade sina jobb.

När jag 40 år senare slår mig ner i en biosalong för att se ”The Old Oak” tas jag med längs gatorna i ett grått, en gång livligt gruvsamhälle utanför Durham. Det är bekanta miljöer som jag minns, men glesare med folk. Många av tegelhusen står tomma, säljs osedda till spekulanter för en spottstyver och hyrs ut till engelska migrationsverkets logi för flyktingar.

I vad som tros bli regissören Ken Loach sista film, han har fyllt 87 år, tar han sig an ”flyktingkrisen” 2015 sedan den syriska diktaturen gick i krig mot befolkningen som gjorde uppror. Europa öppnade sina gränser för de syrier som kunde fly från kulorna, bomberna och fängelserna. Många kördes till utflyttningsorter där det stod tomma hyreshus. Flyktingarna ställdes inför andra människor som också hade förlorat mycket i kapitalismens kriser.
I filmen känns tongångarna igen både från vårt 2015 och flyktingmottagandet under krigen på Balkan. Solidaritet och volontärvilja hos många, men också osäkerhet, fördomar och ren rasism hos en del andra.

Filmens pub ”The Old Oak” är år 2015 en av få mötesplatser i den förra gruvbyn utanför Durham. Där kämpar en dyster och sliten TJ Ballantyne, son till en gruvarbetare, för att få puben att gå ihop samtidigt som han varje dag tvingas lyssna på de arbetslösa stamgästernas ständiga fördomsfulla, ofta rasistiska skrönor – ”De får allt, vi får inget”.
Han hatar det, för som han säger i slutet av filmen, ”Ni sparkar alltid nedåt, aldrig uppåt mot de som har makten”. TJ tiger och suckar, men lägger sig inte i eftersom han behöver sina gäster.
Loach kommer oss in under skinnet i några scener som skildrar exempel på hur fattigdomen kan se ut. Ortens flyktingvolontärer ordnar i en park en kapplöpning både för flyktingbarnen och barnen från byn. Linda springer, men blir yr i diabetes och faller ned i gräset. Det visar sig att det enda hon har ätit under dagen har varit en liten påse chips. Arbetslösa och skolkande killar i linnen samlas kring machoattribut som stora aggressiva kamphundar i ständig dragkamp i kopplet med husse.

En dag kommer en ung fotointresserad syrisk flykting in på TJ:s pub. Hon heter Yara och har fått sin kamera skadad av en berusad fotbollssupporter. Yara är framåt och ber TJ om hjälp att identifiera den skyldige. Hon häcklas vid stambordet, men för TJ blir hennes intåg som frisk luft som sveper in, han hjälper henne med kameran och häcklas därefter.
Till The Old Oaks stamgäster hör också några äldre gruvarbetare. De häcklar inte. De har erfarenheter från strejken, uppoffringar, den livsviktiga sammanhållningen, de kollektiva matlagen för att hålla ut. Loach visar med sin fina tonträff i veteranernas inställning och kommentarer att deras historia av kamp har vaccinerat dem från rasism och att sparka nedåt.
Tillsammans med gubbarna, flyktingvolontärerna, Yara och flyktingfamiljerna bygger TJ samarbete – solidaritet i praktiken – till allas nytta och glädje. ”This is solidarity, not charity!”
Ett av pubens rum har sedan många år stått plomberat. Det här rummet kommer att ställa TJ inför ett vägval. Två olika önskemål förs fram på puben. Kommer han att öppna det och i så fall till vad? En ledtråd från gruvarbetarstrejken, mottot ”When you eat together, you stick together”.

Ken Loach, one of a kind, lyckas i sin final ännu en gång skildra de stora politiska skeendena utifrån arbetarklassens vardag och perspektiv. ”The Old Oak” väjer inte för att skildra båda gruppernas, flyktingarnas och de fattiga ortsbornas, återkommande motgångar, diskriminering, utsatthet och sorger. Gruppernas insikt av gemensamma intressen som leder till solidaritet gör delar av filmen till känslostark feelgood, mer äkta än i en traditionell ”feelgoodfilm”.
Loach kan själv ses som en gammal ståndaktig ek. Solidaritet och kamp har alltid varit en röd tråd i Loach filmer, naturligt invävt i handlingar och repliker utan att tondövt överrösta. Ken Loach är socialist och har under hela sin långa filmkarriär varit politisk.
Hans filmer berättar en bra historia, samtidigt som de illustrerar klassamhället, både med allvar och blåställshumor. Att räkna upp alla hans hyllade filmer finns det inte plats för här, men kolla för allt i världen wikipedia eller imdb, streama och gå på bio.
Ken Loach använder sig ofta av amatörskådespelare då han söker äkthet från folk med erfarenhet från de miljöer och karaktärer de ska spela. Huvudrollen som TJ Ballantyne i ”The Old Oak” spelas av Dave Turner, en brandman från Durham, och han gör det väldigt bra. ■