I tisdags (den 4 december) kom beskedet att talmannen Andreas Norlén (M) ger Stefan Löfven mer tid för att forma en ny regering. Den utsträckta tidsfristen innebär att tidigast i nästa vecka lägger Löfven fram ett förslag till riksdagen.
Mycket pekar mot att Centern och Liberalerna till sist väljer att släppa fram en regering ledd av Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Alternativet skulle vara ett extraval och det vill merparten av riksdagspartierna inte ha. Statistiska centralbyråns (SCB) senaste väljarundersökning som ”kommer under en period då några partier är i känsliga samtal om regeringsmakten lär heller inte uppmuntra något av dem att välja extraval”, menade Ekots politiska kommentator Fredrik Furtenbach i en kommentar den 4 december.
I SCB-undersökningen är S det parti som har gått fram mest sedan valet för tre månader sedan, plus 2,2 procentenheter till dryga 30 procent. En siffra som för några år sedan skulle betecknas som katastrofsiffror, men som numera får den krisande socialdemokratin att jubla. Även Sverigedemokraterna har gått fram en aning (med 0,8 procentenheter, i huvudsak på Moderaternas och Kristdemokraternas bekostnad). Såväl Liberalerna som Miljöpartiet är åter nere på 4 procent och skulle kanske hamna utanför riksdagen om det blev ett extraval.
Centern och Liberalerna har överlämnat provokativa och nyliberala kravlistor till Löfven. Listorna från C och L innehåller krav på marknadshyror, försämrad arbetsrätt, fler låglönejobb, fortsatta vinster i välfärden och vill göra landsbygden till en avreglerad frizon.
Enligt Annie Lööf i Aftonbladet i tisdags har Löfven svarat ”skamligt” på kraven, men samtidigt säger C-ledaren sig vara beredd ”att ta ansvar och ge S en sista chans” – det vill säga inga dörrar är stängda. Det är också Liberalernas uppfattning, även om partiet är mer splittrat än C vars framgång i valet i hög grad berodde på löftet om att inte regera med stöd av SD.
C och L har knappast räknat med att få ett ja till alla sina krav. Men man räknar med att få igenom tillräckligt för att släppa fram en ny Löfven-ledd regering, med hänvisning till att Socialdemokraterna ska ta nya stora steg högerut i riktning mot ”Allianspolitik”.
Att ”styra över blockgränserna” och frigöra sig från behovet av stöd från Vänsterpartiet har sedan länge varit ett mål i sig för Löfven och S.
Med rätta brännmärker de fackliga ledningarna de så kallade mittenpartiernas antifackliga politik, men önskar samtidigt att S ska regera med stöd av samma partier. En lika skandalös som oförsvarbar hållning. Inte blir det bättre av förslagen att låta ”parterna förhandla” om de föreslagna försämringarna i arbetsrätten. Det är ett förhållningssätt som i juni ledde till den svekfulla uppgörelsen med Svenskt Näringsliv som sålde ut delar av strejkrätten.
Facktopparna vill vara det femte hjulet i en eventuell ny S-regeringsvagn. Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv säger istället att facken, oavsett omröstningens utgång, måste bli med i bygget av ett brett motstånd mot den högerpolitik som väntar och den hotande lågkonjunkturen.