Minst en halv miljon människor, kanske så många som 700 000, tågade genom Londons gator i lördags (den 26 mars).Demonstrationen som var anordnad av TUC (brittiska LO) blev till den största arbetarmarschen på decennier.
Borgarpressen har medvetet försökt nedvärdera och ignore-ra den enorma uppslutningen. Istället har man skrivit spaltmeter om det bråk som förekom mellan polisen och de små protester som genomfördes under samma dag.
Tyvärr har även TUC-ledningen försökt förringa marschens storlek. Enligt TUC deltog en kvarts miljon, men det handlade om minst det dubbla.
Demonstrationen vittnade om den enorma potentiella makt som arbetarna och deras organisationer besitter. Det flesta som deltog var fackligt organiserade, för många var det första gången någonsin som man demonstrerade.
Det tog i timme innan enbart offentligfacket Unisons del av tåget hade passerat förbi.
Demonstrationen blev ett kraftfullt svar till alla kapitalistiska kommentatorer som avskrivit fackföreningarna. Men på varje deltagares läppar fanns också frågan: Vad göra härnäst?
Trots alla försök att blåsa upp sig är den styrande koalitionen mellan Tories (Moderaterna) och Liberaldemokraterna en svag regering som redan vacklar. Det är en betydligt svagare regering än exempelvis den högerregering som Thatcher ledde på 1980-talet och som masskampen mot Poll Tax (en orättvis s k platt skatt) fällde.
I sitt tal vid demonstrationen menade Unisons generalsekreterare [motsvarande ordförande] Len McCluskey helt riktigt att dagens kamp mot nedskärningar kan få samma utgång som kampen mot Poll Tax – regeringens fall.
Det kommer dock att krävas mer än en demonstration för att besegra regeringen. Den allmänna uppfattningen i lördags var att denna demonstration bör följas av nya massaktioner. Men vad bör göras?
I mobiliseringen till denna demonstration hade TUC trummat för att man skulle marschera för en annan politik (”March for the alternative”). För högern inom TUC-toppen är detta alternativ lika med ett stöd till New Labour (Socialdemokraterna). New Labours ledare Ed Miliband talade också vid demonstrationen och de flesta lyssnade artigt, även om några buade.
Miliband gjorde allt för att dölja det faktum att New Labour också vill skära ned i den offentliga verksamheten, om än inte i samma tak som regeringen.
Miliband gav heller inget löfte om att en Labourregering skulle riva upp några nedskärningar.
I brist på alternativ kommer många arbetare att rösta på New Labour i valen den 5 maj.
De nedskärningar som tidigare Labourregeringar har genomfört och de nedskärningar som Labour genomför i de kommuner där man styr har dock slagit in en kraftig kil mellan vissa arbetargrupper och New Labour. Bland dessa arbetare finns absolut inget förtroende för New Labour och man vet att en röst på Milibands parti inte stoppar några nedskärningar.
Därav det gensvar som Trade Unionist and Socialist Coalition (TUSC, en allians mellan fackliga aktivister och bland annat So-
cialist Party, CWI i England och Wales) mötte vid demonstrationen.
I valet ställer TUSC upp med kandidater som har det gemensamt att de kämpar mot nedskärningar och att de aldrig kommer att rösta för nedskärningar.
Symptomatiskt var också att de talare som mötte det största bifallet var de som manade till strejker.
”Idag marscherar vi tillsammans, imorgon måste vi strejka tillsammans, som Mark Serwotka, offentligfacket PCS generalsekreterare, sa.
Socialist Party menar att nästa steg i kampen måste vara en endags strejk från de offentligt anställda. En sådan strejk sulle få ett enormt genomslag och stöd.
TUC:s generalsekreterare Brendan Barber har tidigare talat om behovet av ”fredlig civil olydnad”, men i sitt tal gav han inga förslag på hur man ska gå vidare.
Inte heller var han beredd att ge stöd till de ungdomar som den 26 mars genomförde olika former av civil olydnad, mot exempelvis affärer som inte betalar skatter och avgifter o s v. I stället valde Barber att fördöma dem som ”våldsamma protester”.
De flesta av dessa aktioner var fredliga, men blev trots det utsatta för brutala polisattacker. Polisen ringade in dem, höll dem kvar och grep dem. Det var främst polisen som gick våldsamt fram i lördags.
Socialist Party stödjer inte skadegörelse och vandalism, det ger bara motståndarna en möjlighet att slå mot masskampen.
Len McCluskey hade rätt när han uppmande polisen att ”hålla sina smutsiga tassar borta”.
Alla som talade vid demonstrationen kände sig tvingade att kritisera bankirerna och spekulanterna. Ett stort antal talare efterlyste ett nytt skattesystem och hårdare beskattning av de rika.
Tyvärr var det ingen av talarna som gick längre än så. Det krävs en socialistisk kamp för att dra in de rikedomar som kapitalistklassen sitter på. Banker och storbolag måste förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
Argumenten för socialism kunde höras vid Socialist Partys mer än 50 bokbord. Hundratals demonstranter sa att de vill gå med i partiet, tusentals köpte vår tidning och ännu fler gick hem från demonstrationen fast beslutna att nu går vi vidare med en generalstrejk inom den offentliga sektorn.
Hannah Sell
Socialist Party
(CWI England/Wales)
