Lönegapet fortsätter öka mellan män och kvinnor

Av Louise Strömbäck // Artikel i Offensiv

Lönegapet mellan kvinnor och män fortsätter att vidgas sedan förra året, när löneskillnaderna började öka igen efter 15 år av minskning. En orsak är de låga lönerna inom kvinnodominerade yrken, men även att kvinnor i större utsträckning arbetar deltid.

Arbetarkvinnor jobbar huvudsak deltid för att de inte har fått möjligheten att jobba heltid. Istället utför kvinnor en klar majoritet av det obetalda arbetet i hemmet, och om man räknar in både betalt och obetalt arbete arbetar kvinnor i genomsnitt fler timmar per vecka än män.
Det är då inte konstigt att många kvinnor helt enkelt inte orkar arbeta heltid. För många kvinnor väljer att gå ner i deltid inom exempelvis vård- och omsorgsyrken, dels på grund av den omänskliga stressen på jobbet.
Bland Vårdförbundets medlemmar arbetar en tredjedel deltid, då de inte orkar att jobba mer.

Många tvingas också jobba deltid för att klara av familjelivet. Kvinnodominerade yrken har sällan kontorstider, samtidigt som det till exempel är mycket svårt att få tillgång till barnomsorg utanför kontorstid. Då är det oftast kvinnan som offrar sin arbetstid – för det obetalda arbetet i hemmet.
Siffror från SCB från 2022 visade att kvinnor i genomsnitt tjänade 90 procent av männens löner, och det var där det sedan började sjunka igen. En viktig orsak bakom kvinnors låga löner är att kvinnodominerade yrken tenderar att ha en lägre status med sämre löner och villkor. Exempel på sådana yrken är vårdbiträde, undersköterska och barnskötare. Även inom kvinnodominerade yrken tenderar män att tjäna mer eller mycket mer än sina kvinnliga kollegor.
Kommunalarbetaren rapporterar hur lönegapet mellan undersköterskor, vårdbiträden och barnskötare jämfört med kommunernas tjänstemän nästan har fördubblats på bara tio år. Det skiljer i genomsnitt 13 000 kronor i månaden. Så stora har de procentuella skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän inte varit på nästan 100 år.

Under tio år har vårdbiträdens medellön ökat med 14 procent, medan tjänstemännens löner ökat med i snitt 35 procent. Undersköterskornas löner har ökat med 24 procent på tio år, vilket också är lågt, särskilt med tanke på de olika satsningar som har gjorts på just undersköterskornas löner.
Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) kommenterar de låga lönerna med förklaringen att medelåldern i de yrkena har sjunkit, och att det är många unga med ingångslöner som drar ner lönestatistiken. Men även om det skulle vara så är det ingen acceptabel ursäkt. Ungdom ska inte behöva likställas med fattigdom, och även bland unga tjänar män högre än kvinnor.
Regeringen i sin tur har nekat att ens kommentera Kommunalarbetarens kartläggning över lönegapet mellan könen, med hänvisning till att lönen är en fråga för arbetsmarknadens parter. En bra ursäkt för att inte behöva ta ställning, trots att jämställdhet i allra högsta grad är en fråga för Sveriges regering.
Men regeringen föredrar att föra en politik som missgynnar kvinnor.
Istället för att förlita oss på dem och på statsmakten behöver vi själva ta kamp för högre löner, ökad jämlikhet och bättre och mer rättvisa arbetsvillkor. Just nu pågår avtalsrörelsen för anställda inom kommunal och regional verksamhet, där en stor andel yrken är kvinnodominerade.

Vårdförbundet förbereder sig för en konflikt för att få igenom sina krav, och i år är det särskilt viktigt att de tar kamp och inte går med på ett dåligt kollektivavtal. Andra fack måste göra samma sak. Avtalsrörelsen fokuserar på krav om löneökningar med låglönesatsning och förbättrade arbetsvillkor, arbetstider och arbetsmiljö, vilket i stor utsträckning rör kvinnodominerade yrken. Förbättringar måste vinnas via gemensam kamp – strejker, massdemonstrationer och blockader.