”Lösningen: amnesti nu”

insänt av Faiaz Dowlatzai, författare och ordförande Ensamkommandes förbund

Hösten 2015 sökte cirka 160 000 människor asyl i Sverige. Året därpå fick bara 70 000 av dem uppehållstillstånd – permanent eller tillfälligt. ”Vad hände med de andra 90 000 asylsökande?”, undrar ni kanske.

Det som hände med de andra – också de som kom efteråt – är inget mysterium. De utsattes för stora orättvisor, speciellt de ensamkommande flyktingarna.
Nästan alla gjorde åldersbedömning för att säkra sin ålder och alla vet hur ologisk och fel den processen är. Men inte bara det; snart kom ”den nya gymnasielagen” som gav möjlighet till en del ensamkommande flyktingungdomar att få tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige, men den var också orealistisk med svåra krav. 
Migrationsverket pressade flyktingar, framför allt de som kommer från Afghanistan och även från Kurdistan, att lämna landet, eftersom de inte hade ”tillräckliga” asylskäl.
De negativa beskeden, som också kallas för ”avslag”, var en annan typ av mental tortyr. Tiotals ungdomar tog sina liv eftersom de inte kunde åka tillbaka till sitt hemland och att stanna här inte heller längre var ett alternativ. 

En stor grupp ungdomar flydde till Frankrike efter att ha bott i Sverige i flera år, med hopp om att få asyl där. Vissa tackade ja till en så kallad ”frivillig utvisning” och deras situation är fortfarande oklar.
Vänta, visste ni förresten att det bor tusentals flyktingfamiljer i Sverige som lever i ovisshet? 
De har bott här i flera år, minst sedan 2015, men få av dem har fått asyl. I somras ordnade vi en sittstrejk på Norra bantorget i Stockholm då barnfamiljer från nästan alla städer i Sverige samlades för att ropa till politiker om att vi behöver stanna i Sverige, att ”Afghanistan är inte säkert”, som lilla Mahdia, ett av barnen, sa. 
Vi fick inte igenom något konkret resultat förutom att vi höjde rösten för dem som är i behov av att stanna i Sverige, men som Migrationsverket inte anser verkligen behöver det. 
Men i år hände det värsta; även barnfamiljer började lämna Sverige och söka asyl i andra länder som Tyskland och Frankrike efter att ha bott här i minst fyra år. Vissa av deras barn är födda i Sverige, men vem bryr sig om dem, ”de är ju inte svenskar”, som Jimmie Åkesson sa.

Lösningen är enkel: ge amnesti till alla flyktingar. Alla dessa har rätt att leva ett fritt liv, eftersom alla har flytt för att rädda sitt och sina barns liv och säkra framtiden. Vi måste tänka mer mänskligt och agera mer mänskligt. 
Som människor är det vårt ansvar att ta hand om varandra, vi får inte låta rasistiska tankar styra vårt samhälle. Jag säger vårt samhälle, för att jag känner mig nu som en del av det här samhället, som alla andra – oavsett om de rasistiska politikerna gillar det eller inte.