Löste inträde till Nato genom krig mot Afghanistan

Av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Motivet för det svenska deltagandet i det USA-ledda kriget mot Afghanistan var att få inträdesbiljett in i Nato. Det framgår på nytt i en ny statlig utredning; Sverige i Afghanistan 2001–2021 Erfarenheter och lärdomar (SOU 2024:92), som överlämnades till regeringen i slutet av december.

Redan i början i den flera hundra sidor långa utredningen slås det fast att:

”Insatsen i Afghanistan gjorde att samarbetet mellan Sverige och Nato fördjupades. Sverige gavs utökade möjligheter att få insyn, påverka och ta större plats i samtalen i Natostrukturerna och med andra truppbidragande länder. Att nå denna position har av många framförts som den kanske främsta anledningen till det stora svenska militära engagemanget i Afghanistan. Även om det inte utgjorde en tydligt uttalad målsättning i sig påverkade detta det svenska engagemanget. Det svenska deltagandet i Afghanistan stärkte den transatlantiska länken och samarbetet med Nato.”

Detta mål var aldrig uttalat, utan doldes bakom fraser om att den svenska insatsen syftade till att ”nationsbyggande” och fred.

Det 20 år långa Natokriget mot Afghanistan blev ett stort bakslag för USA-imperialismen och dess allierade, inkluderat Sverige.

Kriget i Afghanistan blev också USA-imperialismens hittills längsta krig och trots att den amerikanska styrkan ett tag översteg 100 000 soldater och krigsinsatsen kostade USA över 3 miljarder kronor per dag förblev kriget ett krig som inte kunde vinnas. Och när de utländska styrkorna började lämna landet år 2021 kollapsade den marionettregim som tillsatts och den afghanska armé som Nato byggt upp.

På papperet bestod den afghanska armén av 300 000 man, men bjöd inget motstånd när talibanerna inledde sin marsch mot huvudstaden Kabul, som snabbt intogs och i augusti låg makten i landet åter i talibanernas händer.

Sedan talibanernas återkomst har imperialismen vänt ryggen till den humanitära katastrof som råder, men inte till talibanerna som vill sluta handels- och investeringsavtal med både den västerländska och den kinesiska imperialismen. I hemlighet har flera regeringar börjat sträcka ut en hand till talibanerna ”eftersom man på många håll dragit slutsatsen att talibanregeringen är här för att stanna och i Europa motiveras samarbetet med talibanerna av oron över att afghanska migranter ska komma om det blir oroligt i landet” (New York Times den 24 oktober 2024).

Talibanernas styre i kombination med att Västimperialismen dragit in bistånd har medfört att landet har kastats ned i en avgrundsdjup humanitär kris, som stadigt förstärks av klimatkrisen.

Landets redan svaga ekonomi har krympt med en fjärdedel sedan 2021 och när 90 procent av befolkningen lever i djup fattigdom.

Särskilt svår är situationen för kvinnor och flickor, som inte får arbeta, som förbjudits att delta i det offentliga livet och som inte får fortsätta sin skolgång efter att ha fyllt 12 år.

Den svenska militära insatsen inleddes 2002, efter att alla riksdagspartier sagt ja till att svenska trupper skulle delta i Natos krig.

Det var på USA:s begäran som Sverige skickade trupper till Afghanistan och det var också i Washington som beslutet togs att avsluta kriget.

Som mest hade Sverige nära 800 soldater i Afghanistan, och vid sidan av Natos medlemsländer var Sverige ett av de länder som bidrog mest till Isaf-styrkan.

Det skulle ta några år innan Vänsterpartiet gav upp sitt stöd till den svenska militära insatsen i Afghanistan, men år 2011 röstade V återigen för att Sverige skulle delta i ett nytt Natokrig, denna gång mot Libyen.

Natos bombkrig mot Libyen fick samma katastrofala utfall som kriget mot Afghanistan.