Luleå: ännu ett S-kommunalråd faller ur korthuset

Uttalande av Rättvisepartiet Socialisterna Luleå // Artikel i Offensiv

Tisdag den 6 oktober kom plötsligt beskedet från Luleås kommunalråd Lenita Ericson (S): ”Jag avgår”. I ett uttalande på sin Facebook-sida förklarar hon att hon motarbetats och ifrågasatts av partiets ledning i Luleå. Hon beskriver ”en djup skiljelinje” mellan S-Luleås verkställande utskott och henne själv ”gällande förhållningssätt till meningsmotståndare” och vad gäller den kommande folkomröstningen.

För alla som har upplevt S-styret i Luleås självgodhet i sin impopulära politik av utförsäljningar, skol- och förskolenedläggningar och inskränkningar i demokratin bekräftar Lenita Ericsons avgång vad många redan visste – ett djupt förakt för medborgarna tillsammans med maktkamp mellan olika grupper kännetecknar S i Luleå.
Ericson skriver att ”verkställande utskottet står för en kultur och elitism som jag upplever skapar en klyfta mellan partiet och väljarna” och ”Jag gick till val på att öka transparensen och ha ett mer inlyssnande förhållningssätt till partikamrater och medborgare. Verkställande utskottet accepterar inte det”.

Det är mindre än ett år sen Ericsons företrädare, Niklas Nordström (S) avgick. Sedan dess har det klarnat att det handlade om att förhindra att såväl han som partiet fick stå till svars för de sexuella trakasserier och maktmissbruk han anklagades för – medan S hävdade att han drabbats av ”akut stress” under trycket av ”hat och hot” från kommuninvånarna.
I den interna strid som följde var det Ericson som med sitt budskap om ”lyhördhet” till slut fick starkast stöd av medlemmarna, ett uttryck för en aning av insikt hos de på lägre poster inom S, att en taktisk sväng bort från den tondöva arrogans och högerriktning som varit Nordströms varumärke var en överlevnadsfråga. Nu säger Ericson rakt ut det som lyst igenom sen hon tillträdde: att ”de som förlorade ordförandevalet inte har accepterat medlemmarnas val”.
Ericson själv försökte gå en balansgång mellan att signalera både nystart och kontinuitet – bortom hennes uppenbarligen ärliga ambition om dialog var hon aldrig beredd att lägga om S kurs högerut. Hon deltog i mörkandet av Nordströms ”personalärende” och höll fast vid den icke-officiella alliansen med Moderaterna, samt trappade upp nedskärningsdirektiven, innan coronakrisens ökade statsbidrag blev upphov till att tillfälligt slå av på ”effektiviserings”-takten.

Samtidigt har den fortsatta (S)plittringen hela tiden varit skönjbar. Motsägelsefulla besked och utdragna tystnader har omgärdat processen inför folkomröstningen om skolan och brist på kommunikation mellan olika nämndsordförande har fördröjt beslut, som till exempel frågan om ny skola på Stadsön.
Lenita Ericsons förhoppning om att en mjukare framtoning och “inlyssnande förhållningssätt” skulle stoppa socialdemokratins ras var på många sätt naiv. Grunden för ilskan mot Socialdemokraterna är objektiv: raserandet av allmännyttans bostäder, nedskärningar i skola och äldreomsorg med hopplösa arbetsvillkor, utarmning av landsbygden med mera. Med kampen mot skolnedläggningarna, den största proteströrelsen på 40 år, och nätverket Hela Kommunen Ska Leva och Lära fick ilskan en kanal och ett uttryck som skakade den försvagade Socialdemokratin i grunden. Nordströms taktik att hantera ilskan var arrogans och maktfullkomlighet, men Lenita Ericsons strategi hade på sikt inte varit bättre, eftersom hon inte var beredd att bryta med högerpolitiken.

Hennes avgång är en förödande dom över S oförmåga att vända om från sin kollisionskurs med folkviljan. Det som behövs är inte en ny ledarstil eller image för S. Det som behövs är en socialistisk politik som försvarar välfärd och arbetsvillkor istället för storföretag och banker. För att det ska bli verklighet måste ett nytt, kämpande och verkligt socialistiskt massparti byggas.
Folkomröstningen 8 november blir nu tillfället att säga ifrån mot S nedskärningspolitik och odemokratiska manövrerande.