Luleå: Kampen för skolorna och förskolorna år 2020

av Liv Shange Moyo // Artikel i Offensiv

Efter fem års kamp är 2020 året då Luleås styrande kan tvingas krypa till korset och hålla den folkomröstning om skola och förskola som nära 9 000 lulebor har skrivit på för. Samtidigt understryker kommunens krisande politik behovet av en fortsatt och breddad kamp mot stordrift och nedskärningar, för att göra behoven vägledande.

Motståndet mot kommunledningens stordriftsomläggning av skola och förskola som först samlades under hösten 2015 är nu inne på sitt sjätte år. Första omgångens protestvåg, under 2015 och 2016, såg två tusenstarka karnevalståg, en lång rad mindre protester, stormöten, oräkneliga timmar faktakollande, resonerande och samordnande – plus över
8 000 insamlade namnunderskrifter för en folkomröstning. 
Som ett resultat av trycket släppte kommunledningen på nedläggningshotet mot några av de då hotade skolorna och förskolorna – till exempel räddades (då) skolorna i Vitå och Klöverträsk. Samtidigt antogs ramverket ”Framtidens skola” och stängningen av Svartöstadsskolan och Kläppenskolan drevs brutalt igenom av Socialdemokraterna med stöd av Moderaterna och Landsbygdspartiet. 
Samma partier gjorde gemensam sak av att med knapp marginal stoppa folkinitiativet för folkomröstning om skolans framtid i november 2016.

Efter valet, där både S, M och LPO straffades hårt av väljarna, återupptogs omstruktureringen i en ny, högre växel av den allt tydligare S-M-alliansen i kommuntoppen. Stängningen av Vitåskolan drevs igenom i extrem hastighet till skolavslutningen 2019. Kort därefter presenterades Barn- och Utbildningsförvaltningens nya förslag om nedläggning av skolor och förskolor i Sörbyarna, förslag som övergavs under hösten under trycket från de förstärkta protesterna.
Våren 2019 väcktes det slumrande nätverket Hela Kommunen Ska Leva och Lära (HKSLOL) till liv igen, starkare än någonsin – de nya och nygamla hoten mot skolor och förskolor samlade och enade nya och gamla kämpar. Medan nedläggningsförslagen processades i rekordfart av kommunen slog även protesterna rekord, med två jättelika demonstrationståg med över 2 000 deltagande i maj och i september, och återigen nästan 9 000 namn insamlade för folkomröstning.

Under de sista veckorna av 2019 påbörjades dialog mellan HKSLOL:s samordningsgrupp och kommunfullmäktiges presidium kring folkomröstningen som nu sannolikt kommer att hållas någon gång under 2020. S och M saknar nu den två-tredjedels-majoritet som krävs för att kunna stoppa ett folkinitiativ, på grund av de förluster de led i valet 2018, till stor del på grund av deras roll i just ”Framtidens skola” (de lär inte heller få stöd av LPO:s numera enda mandat igen). 
De styrande tvingas acceptera att en folkomröstning ska anordnas, även om det fortfarande är möjligt att de försöker sig på att dribbla bort både substansen i själva folkomröstningsfrågan och omröstningen själv.

Frågan om en folkomröstning ska hållas kan separeras från frågan om exakt vad det ska folkomröstas om. Frågeställningen i omröstningen är därför en knäckfråga som kan avgöras med vanlig enkel majoritet i fullmäktige, alltså av S och M.
HKSLOL samlade in namn för att ”stoppa pågående centralisering och stordrift av skolan/förskolan, avbryta planerade åtgärder inom ’Framtidens skola’ och andra beslut enligt centraliseringsprincipen för att istället ta fram en ny utvecklingsplan för Luleås framtida skolstruktur som utgår från alla barns behov, lärarnas arbetsmiljö, som beaktar landsbygds- och klimatperspektivet och som inte styrs av centraliserings- och stordriftsprinciper” och kommer naturligtvis att försvara andemeningen i den frågeställningen.
Luleås nya kommunalråd Lenita Ericson och Fredrik Hansson (båda S), som nu tar över efter Niklas Nordströms skamliga avhopp, har marknadsfört sig som lyhörda och öppna. Samtidigt står det klart att de, bortom formen, inte är inställda på någon egentlig förändring av innehållet i politiken.

Ingen tilltro kan sättas till de etablerade partiernas ”goda vilja”.

Under Nordströms ledning chockades många lulebor över S-M-­alliansens ångvältsmetoder – snabbast möjliga beslut och verkställande av dem, på sin höjd skendialog med berörda medborgare som sen körs över. Taktiken i ”Framtidens skola”, som målades upp som en satsning på kvalitet och likvärdighet medan motståndet stämplades som bakåtsträvande och trångsynt, blev en sorts uppvärmning för en ny linje efter valet 2018.
Nu har det sagts rent ut att det handlar om att ”spara” pengar. Skräckscenarion målas upp om ett massivt framtida underskott, ”ålderspuckel” och det vikande skatteunderlag för välfärden. Slutsatsen från tidigare blev att inte längre låtsas föra dialog. 
Istället har förtroendevalda från S och M med stolthet gjort klart att de inte låter sig påverkas av någon ”mobb”. Ansvariga politiker har lyst med sin frånvaro i debatten och förvaltningschefer som skolchefen Maarit Enbuske fick ta emot mycket av kritiken mot nedläggningarna. Så stämplades all kritik som ”hat och hot”.

Även om tonen och tempot kan variera beroende på vilka som sitter i yttersta ledningen grundar sig politiken som har förts i skolfrågan i de styrande partiernas strategiska perspektiv på ett samhälle med vidare klyftor, både vad gäller klass, stad och land, och en fortsatt krympande andel av samhällets välstånd till det offentliga till förmån för en liten klick superrika. Globalt fungerar den kapitalistiska ekonomin allt sämre, och de politiker som ser det systemet som den enda möjliga ramen för samhället drar inför ett oändligt sluttande plan slutsatser som går ut på att säkra den regerande klassens intressen. 
Därför ägnar sig politiker i kommun efter kommun, liksom regeringen genom januariavtalet, åt att försöka driva igenom ett systemskifte med en sänkt nivå på välfärden, med ”färre, större enheter” för att kunna utnyttja arbetskraften mer intensivt, samtidigt som marknadsanpassning och vidgade möjligheter för privata företag att göra vinst på den offentliga verksamhet blir kvar.
En ny våg av drastiska nedskärningar i välfärden är naturligtvis en politik på tvärs emot det stora folkflertalets intressen. Därför är den sortens politik i grunden förbunden med inskränkt demokrati. 

Skolkampen har varit en faktor i den politiska krisen i Luleå. Lärdomarna av den visar att ingen tilltro kan sättas till de etablerade partiernas ”goda vilja”. Inte heller den sannolika folkomröstningen är någon garanti för seger (resultatet är bara rådgivande). 
Istället är det bredare och vassare massprotester som kan tvinga fram grundläggande eftergifter. Nya stora demonstrationer borde backas upp av lokala strejker, länkas till de andra grupper som hotas av kommunledningens budgetfundamentalism (till exempel anställda och anhöriga i äldrevården). 
Dessutom lär 2020 bjuda på flera chanser att knyta an till de protester som bubblar upp mot skolnedskärningar och -nedläggningar, utarmningen av glesbygden, marknadshyror och andra delar av den sammanhängande front av högerpolitik som stordriften är del av.