Luleå: Krisen i äldreomsorgen fortsätter

Av Ann-Christin Holmström, kommunfullmäktigeledamot för Socialistiskt Alternativ i Luleå // Artikel i Offensiv

Det är inget nytt att äldrevården är i en djup kris; personal väljer bort yrket och jobbar inom andra branscher; det är hög sjukfrånvaro och långtidssjukskrivna har en lång väg tillbaka för återgång till arbetet. Detta är realiteten för många vårdanställda. Den andra sidan av myntet är att det är brukarna som kommer i kläm och inte får den omsorg som de har rätt till.

Vårdyrkena är kvinnodominerade och samtidigt är kvinnor de som blir sjukskrivna i större utsträckning när det gäller stressrelaterade sjukfall. En rapport från Försäkringskassan (2023) visar på detta; mellan åren 2019 och 2024 ökade antalet personer som var sjukfrånvarande på grund av stressrelaterade diagnoser från 34 700 till 43 500. Av dessa var 34 300 kvinnor, som stod för 79 procent av de stressrelaterade sjukfallen.

Trots att äldrevårdens personal länge har larmat om de många missförhållanden som råder, tar inte de styrande politikerna dem på allvar utan fortsätter att genomföra sina besparingskrav år ut och år in. Det är fullt möjligt att lyssna på personalen, ”proffsen”, de vet vilka förbättringar som behövs.

Men de styrande fortsätter istället att blunda för problemet och konstaterar bara att ”det är svårt att rekrytera”. Denna ignorans från styrande politiker visar på hur lite man litar och lyssnar på de som arbetar inom yrket.

Att det saknas personal inom vård- och omsorgsyrken är inte så konstigt; det är dåliga arbetsvillkor, dåliga arbetstider, stress och tidsbrist. Det går dåligt att rekrytera till vårdyrken om det inte sker förbättringar på dessa områden. Det behövs en ökad budget till vården, där behoven får styra var resurserna sätts in. En planerad ekonomi, där behov och resurser ses över, helt enkelt.

Offensiv har träffat en anställd som arbetar på ett vård- och omsorgsboende, där hon beskriver en arbetsmiljö med hög arbetsbelastning, stress och med scheman som är allt annat än hur så kallade ”önskescheman” egentligen borde vara.

Hur länge har du jobbat inom vård- och omsorg?

– 13 år inom vården.

Vilka försämringar kan du se som skett med tiden?

– Det har blivit mer stress och mer påfrestningar. Vi ordinarie ska täcka upp för kollegor och hjälpa vikarier. Det är inte lika många som vill jobba inom vården nu som tidigare. Somrarna är osäkra, vi får ju in vikarier men det är inte alltid det funkar så bra. Det här jobbet innebär liksom att man gillar att jobba med människor och kan ge av sig själv i arbetet, det är inte alla som är sådana människor och då kan det bli problem när de väl ska börja jobba. Det viktiga är att brukarna får den hjälp de behöver och ibland får vi ordinarie personal göra mer arbete för att stödja vikarierna.

Vad tycker du om schemaläggningen med ”önskeschema”?

– ”Vi har inget liv”. Det är egentligen inget önskeschema, eftersom vi måste jobba ett visst antal kvällar och det är varannan helg. Sedan ska vi ta hänsyn till kollegors olika livssituationer som inverkar på arbetstiderna. Till exempelvis måste vi ta hänsyn till de som har barn varannan vecka. Det är en så slimmad bemanning att det är svårt att få ett schema som man verkligen vill ha.

Du nämner att det är hög sjukfrånvaro, varför är det så enligt dig?

– Det är stressigt och det är många som är sjuka, det blir ringar på vattnet. Vi behöver bättre arbetsvillkor för att kunna vända skutan och kunna ha en hälsosam arbetsmiljö.

Vad tycker du om bemanningen?

– Det är slimmad bemanning och vi ska täcka upp på övriga avdelningar när det saknas eller då behovet ändras. Vi har en högre bemanning än övriga avdelningar för att brukarna som bor här ska kunna få fler aktiviteter. Men det sker inte, eftersom vi ofta måste täcka upp på andra avdelningar. Brukarna kommer i kläm på ett sätt och det är synd. Jag jobbar samtidigt för att jag gillar att göra saker tillsammans med brukarna, här finns fler möjligheter att vara aktiv med brukarna än på en vanlig avdelning.

På vilket sätt anser du att det påverkar arbetsmiljön att ni måste täcka upp på andra avdelningar?

– Det blir att man måste gå på andra avdelningar och ge medicin, hjälpa till med övriga saker, hjälpa vikarier som är nya, stödja upp när personalen saknas med mera. Det bidrar med fler arbetsuppgifter och när jag sedan kommer till min egen avdelning ska jag göra alla de sakerna igen. Samtidigt är det ett stort ansvar att ge medicin på andra avdelningar och sedan gå, jag vet inte hur brukaren reagerar efter att jag gett medicinen. Förutom den organisatoriska arbetsmiljön är det den fysiska, det är många dubbelbemanningar på brukarna och det är tungt för mig att göra dessa.

Vilka förbättringar anser du skulle krävas för att förbättra arbetsvillkoren och göra yrket mer attraktivt?

– Vi skulle behöva få 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön för att orka jobba. Vi vill ha mer inflytande gällande schemaläggningen. Vi vill även få bort långpassen, vi har två per sex veckor och det är väldigt tungt att jobba så många timmar på raken. Vi har varannanhelg-jobb och en önskan hade varit att kunna jobba två av fem helger istället.

– Vi tror också att om man höjer bemanningen skulle varannanhelg-jobb försvinna. Politikerna måste börja lyssna på oss, vi vet vad som behövs för att göra äldreomsorgen bättre.

– Det behövs samtidigt en satsning på hela vården, dels för att kunna öka våra förutsättningar att ge bra vård och omsorg och dels för att förbättra våra arbetsvillkor. Jag tror att det ökar kvaliteten på yrket och då kommer det att bli mer eftertraktat.