Luleå: Mäktig marsch mot stordrift i skola och förskola

av Liv Shange Moyo & Ahin Mezuri // Artikel i Offensiv

Lördagen den 14 september samlades återigen omkring 2 000 demonstranter i Hela Kommunen Ska Leva Och Läras (HKSLOL) tåg genom Luleå. Sörbyarna, som hotas av nya nedläggningsförslag, var starkt representerade, men så var även Vitådalen, Svartöstan och förbannade kommuninvånare i allmänhet.

Demonstrationen samlades vid Gula Paviljongen, där en rad korta tal varvades med att öva talkörer. Konferenciern Pontus Johansson från Råneå inledde med att likna proteströrelsen för att ”hela kommunen ska leva och lära” med en stor sten som har rul­lat hela vägen från norra kommundelarna till södra ”och som nu ska rulla hela vägen in i Stadshuset och få politiken att ändra riktning!”.

Jonas Bonn från Måttsund beskrev hur de över 200 barnen i Sörbyarnas skolor idag genom att själva gå och cykla till skolan får lära sig självständighet, sinne för avstånd, att röra på sig.
– Kommunen kan bara räkna i kilometer, de kan inte räkna på dessa mjuka värden, sade han.
Han beskrev också hur varje nedläggning minskar den praktiskt beboeliga ytan för barnfamiljer i kommunen, samt osäkerheten som råder idag när kommunen inte kan säga om det kommer finnas en skola i Måttsund om ett år.

– Vi är samlade här för att politikerna ännu en gång vill diktera utfallet i den här frågan, men vi säger nej – inte den här gången! Det räcker nu! sa Anna Karlsson från Jämtön i Vitådalen, vars vrede var tydlig när hon vittnade om utfallet av nedläggningen av Vitåskolan:
– De lovade oss att allting skulle bli så bra, vi skulle få en mycket bättre skola, en mycket bättre utbildning till våra barn. Allting skulle vara fixat i god tid innan skolstarten. Vad hände? Det har gått tre och en halv vecka. Våra barn har fortfarande inte skolskjutsarna i ordning, de står på en 90-väg, det finns ingen vägren, det finns ingen belysning; timmerbilarna susar förbi.
Anna berättade också om ”väntis”, förvaring av barnen i väntan på bussen – till det går nu fem av veckans timmar för barn från Vitådalen.
Christopher Eriksson Ask berättade om hur Ängesbyn inte längre känns lika ”hemma” utan förskolan i byn, hur det utökade skjutsandet slår ekonomiskt och socialt.

Flera politiker från styrande Socialdemokraterna hade hörsammat inbjudan och ”lyssnade” vid samlingen, bland andra kommunalrådet Lenitha Ericson och Barn- och Utbildningsnämndens ordförande Emma Engelmark. Att döma av Engelmarks mekaniska upprepanden av argumenten till Norrbottens Media om ”kvalitet” och hur skolsköterskorna inte ska behöva åka mellan flera skolor var lyssnandet dock bara en fasad.
Moderaterna lyste återigen med sin frånvaro. Två S-rebeller, före detta kommunalrådet Karl Petersen och SSAB:s Metallklubbordförande Tomas Karlsson, deltog i kontrast till detta i tåget. Deltog gjorde såklart även medlemmar i Rättvisepartiet Socialisterna. RS delade ut flygblad som svarade på de allt oftare ställda frågorna om hur kampen kan vinnas och var partiet står.
Anna Widén, numera utflyttad Svartöstadbo som var en av nyckelpersonerna i att dra igång HKSLOL 2015, gjorde en bejublad comeback. I sitt tal beskrev hon hur skolkämparna från start pekats ut av de styrande som okunniga, bakåtsträvande och ute efter att se om sin egen sak, och dessutom ett litet fåtal. Anna underströk hoppet som finns i det stora engagemanget i rörelsen.

Ett rekordlångt tåg tog sig sen Storgatan fram under tonerna av orkesterns ”Luleå demonstrerar, Luleå har fått nog” och rungande talkörer som ”Nej till kommunens skolfabrik – inget barn är det andra likt”.
När tåget till slut var samlat igen i Stadsparken talade Fredrik och Wilja Hjelte från Måttsund och Anneli Lyckestig från Ersnäs, liksom Malin Frostfalk från Kyrkbyn som också sjöng tillsammans med bandet River Flows. De betonade människorna bakom siffrorna i kommunens kalkyler. Musiken, tillsammans med godisregn, jättesåpbubblor och tillverkandet av ett gigantiskt brev från barnen till politikerna, bidrog till en fantastisk stämning.
Pontus Johansson avslutade med att utlova fler protester – bland annat skolstrejk – och påminde om namninsamlingen för folkomröstning som kommer att lämnas in i oktober.

---

Röster från demonstrationen

Rebecka Blixt Rönnqvist, 11 år, Ersnäs:
– Jag vill strejka för att skolan inte ska läggas ned. De måste lyssna på vad folket vill – det vill säga att skolorna inte ska stängas ned.

Frida Grahn, 31 år, Fällträsk, by utanför Ersnäs:
– Jag är här för att visa att det är fel med nedskärningarna. Nu hoppas jag att demonstrationer och dylikt ska påverka politikerna och göra en påverkan på landsbygden. Jag är hoppfull och tror att nedskärningarna kommer att stoppas.

Birgitta Karlsson 70 år (t.v), Siw Hansson 66 år (t.h), Ersnäs:
– Vi vill behålla skolan i byn, vi har egna barn i byn samt barnbarn. Där vet vi att föräldrar är engagerade och lärare känner barnen väl då ingen är anonym.
– För att nedskärningarna ska stoppas krävs att prioritera rätt saker och inte spara på barnen som är vår framtid. Man kan spara på alla nya anställda i stadshusets korridorer istället.