LVU: Symptomen angrips, inte de bakomliggande problemen

av Åsa V Karlsson // Artikel i Offensiv

”Hennes mycket farliga beteende att utsätta sig för andras våld”. Citat från en journal i ett ärende rörande en 14-årig tjej, som ledde till tvångsvård och inlåsning. Inte mycket har hänt när det gäller synen på ungas sexualitet och speciellt tjejers; det bedöms fortfarande som särskilt farligt att flickor och kvinnor går omkring fria och blir utsatta för våld och sexuella övergrepp.

Förr låstes de in, och många blev medicinskt ”behandlade” på olika hemska sätt, till exempel genom lobotomi eller tvångssterilisering. När sexualundervisningen infördes på 1950-talet i svenska skolor låg betoningen på att flickorna hade det största ansvaret för att skydda sig, för att låta bli sex och akta sig för pojkar, vars sexualitet sågs som högst normal och nödvändig. En normal ung flicka hade inte sexuella känslor, utan var mer ”svärmisk”, började drömma om att gifta sig och bli mor, sa man.
Av detta sätt att ignorera flickors naturliga känslor följde att de som inte uppförde sig ”normalt” måste tas om hand och helst botas. Fortfarande ses ungas sexualitet mer som ett problem och betoningen ligger på att ”skydda sig” mer än att lära sig om njutning. Moraliserande snarare än fakta existerar inom både skola, vård och omsorg.
Trots våra moderna lagar och forskning lyssnar samhället inte på de barn och unga, särskilt inte på flickor, som har utsatts, eller riktar insatser mot förövare – tvärtom. Sveriges Radio Ekot gick igenom närmare 300 beslut om tvångsvård och fann att lagen diskriminerar svårt (den 13 mars 2023).

Barn och unga flickor skuldbeläggs och ska känna skam för det som andra har gjort mot dem. Detta är dagens Sverige där staten låser in och tar ifrån barn och ungdomar deras mänskliga rättigheter utifrån en föråldrad syn på sexualitet, utifrån socialtjänstens enögda stirrande på beteende och brist på vilja att se orsaker till beteende.
Till det kommer samhällets brist på förebyggande resurser i hemmen, på förskola och skola, inom hälso- och sjukvård. Det har varit och är de sårbara familjerna, de socialt utsatta, vars barn omhändertas. Entydig forskning och statistik talar för att det som ska vara ett ingripande i allra sista hand, när allt har gjorts för att hjälpa och stötta familjer och unga i deras hem och i deras vardag, används på ett förtryckande och skadligt sätt.

Nyligen granskade Sveriges Radio Ekot ca 300 ärenden där beslut fattats om omhändertagande och inlåsning enligt LVU. När Socialtjänstlagen (SoL) trädde i kraft 1982 ersatte den bland annat den gamla Barnavårdslagen och ändrade socialtjänstens inriktning till att i första hand bygga på frivilliga insatser och vara mer serviceinriktad och hjälpande. Från att ha gått från tvång och kontroll i början av 1900-talet betonades rättssäkerhet och frivillighet. Samtidigt överfördes tvångsreglerna till den nya lagen om särskilda bestämmelser för vård av unga, LVU. Gränsen mellan frivillig vård och tvångsvård skärptes.
Sedan 1980-talet har LVU reviderats ett antal gånger för att stärka barnets rättigheter, inte minst efter att FN:s barnkonvention antogs 1989. Barnets bästa betonas mer och barnets juridiska position har stärkts. Trots detta är lagen idag föråldrad; den är mer anpassad efter synen på barn och ungdomar för 30 år sedan. Detta speciellt när det gäller eget-beteende-problematik.
Enligt LVU kan barn och unga omhändertas av olika orsaker; föräldrar med stora egna problem som till exempel missbruk, eller farlig hemmiljö, hedersproblematik med mera. En annan orsak är eget beteende och här fann Ekot att sexuella orsaker används som motivering för tvångsvård av tjejer, men mer sällan av killar.
I vart tredje beslut där ”eget beteende” användes för att omhänderta (och låsa in) tjejer användes det egna sexuella beteendet som skäl. Bara i vart 16:e fall rörande pojkar användes sexuellt beteende som motivering.

Det finns ingen likhet inför lagen – du bedöms och behandlas olika utifrån vilken stadsdel du bor i, och det är de mest socialt utsatta som drabbas.

Flickor och unga tjejer som utsatts för övergrepp låses in på grund av sina beteenden, istället för att bli erbjudna vård, stöd och hjälp. Tjejer och kvinnor ska skuldbeläggas och fås att känna skam för något som görs mot dem.
I journaler skrivs: ”söker upp” män som utsätter dem på nytt, ”sexuellt självskadebeteende” – men det är ju någon annan som utsätter dem (och ofta bottnar det i övergrepp sedan tidigare). Tänk om samhället skulle kräva att killar och män som gång på gång går över alla gränser och begår övergrepp ska sluta med det.
I det så kallade ”skyddade rummet” på institutionerna utsätts tjejerna lättare för övergrepp, för vem skulle tro på dem? Vem lyssnar på en som är satt på en plats på grund av sitt problematiska sexuella beteende?
På SiS (Statens institutionsstyrelse) och privata utförares olika LVU-hem blir tjejer idag inlåsta, nedlagda med tvång på golvet av vuxna män, av personal. Fasthållna, bältade, utburna till isoleringsceller på grund av motstånd. Staten godkänner och accepterar detta vidriga förhållningssätt. Detta är inte vård och leder inte till ett bättre liv, utan ökar självskadebeteende och är rättsvidrigt.
Personal har förgripit sig på eller inlett sexuella förhållanden med tvångsvårdade barn och ungdomar. Enligt Ekots granskning har SiS sedan 2018 anmält den egna myndigheten minst 10 gånger för fall som handlar om misstänkta sexuella övergrepp, och Ekots reportrar intervjuade ett 20-tal unga som har vårdats enligt LVU på SiS-hem där flera vittnade om övergrepp.

Idag vet vi att det skadar barnet och relationen med föräldrar och familj vid separation. Det är ett svårt och komplicerat beslut där det allt som oftast är handläggare med liten erfarenhet som blir ansvariga för sociala utredningar med livslånga konsekvenser.
Lagen är dåligt anpassad till flickor med neuropsykiatriska diagnoser, med hedersproblematik eller inlärningsproblem. Självskadebeteende och andra psykiska problem passar inte in egentligen, utan den viktiga tidiga hjälp som borde erbjudas existerar sällan. Ett socialt nedbrytande beteende kan utvecklas och först då gör samhället något, ett ingripande, ibland LVU.
Symptomen angrips, inte de bakomliggande problemen. Särskilt när det gäller unga bedöms just beteende, inte orsaker. Minsta ingripandets princip finns inbakad i lagen. Om barn ska vara individer med egna rättigheter måste barns position stärkas, LVU moderniseras och socialtjänsten börja använda ett annat tänkande.

Idag finns det ingen likhet inför lagen – du bedöms och behandlas olika utifrån vilken stadsdel eller kommun du bor i, och det är de mest socialt utsatta som drabbas. Barnens rättigheter och behov måste sättas i centrum.
Ge resurser till Öppna förskolan, till Medborgarcenter och gratis hjälp till familjer. Lyssna utan moraliserande och rusta upp ungdomsmottagningar och vårdcentraler i utsatta områden, återinför kuratorer och elevpersonal på skolorna, och undervisa om barn och ungdomars rättigheter, om rätten att vara individer fria från övergrepp och förtryck.