M15 (den 15 maj) i Spanien inledde de demonstrationer och tältläger med sittstrejker som nu sveper över Europa.De spanska ungdomarnas revolt som fortsätter har brett stöd i samhället och revolutionära inslag. Vem som helst som deltar på massmötena i Spanien kommer att slås av det djupgående hatet mot det rådande systemet i dess helhet och förkastandet av den gamla ordningen. Man kan se ordet ”Revolution” på plakat och höra det skanderas av hundratals och tusentals människor. Denna rörelse består av folk som identifierar sig med idén om att omvandla samhället på revolutionär väg och om att den rådande situationen inte kan fortgå. Detta trots att det saknas en klar uppfattning om vad en revolution är.
För socialister är frågeställningen: Hur kan dessa stämningar omvandlas till en genuin revolutionär förändring?
Det ekonomiska uppsving som föregick kapitalismens globala kris från 2008 lyfte upp Spanien, och dess unga generation i synnerhet, till nya höjder med en stigande levnadsstandard. En ”gyllene framtid” utlovades.
Dessa förväntningar har nu kraschat. Knappt fem miljoner människor räknas som officiellt arbetslösa. Nästan halva befolkningen under 25 år är utan jobb – de flesta utan någon som helst rätt till understöd. Elva miljoner har korttidsanställningar.
En tidvattenvåg av ilska har byggts upp till följd av denna skrämmande situation. Spanien kommer inte att vara sig likt efter de senaste veckornas protester.
Med detta sagt går M15-rörelse för närvarande igenom en avgörande fas. En klar, enad och offensiv plan för att utveckla rörelsen är nu särskilt nödvändig för att undvika att rörelsen tillfälligt går tillbaka eller avleds.
”Acampadas”, stadstorgsockupationerna, har haft en elektrifierande effekt. De har blivit vibrerande centra för debatt och motstånd i varenda större stad. De har åtnjutit ett överväldigande stort stöd, med hundratusentals namnunderskrifter likaväl som genom att attrahera ett massivt antal besökare – arbetare, de arbetslösa, pensionärer och andra.
Dessa besökare kom inte som passiva åskådare, utan deltog i debatterna och på mötena, inspirerade av rörelsens energi och kampvilliga anda. En form av protest som har inspirerats av den egyptiska revolutionen har tagit Spanien och nu Grekland med storm.
Men det står också klart att enbart stadstorgsockupationer landet runt inte kommer att vara tillräckligt för att uppnå verkliga och bestående förändringar.
Vad torgprotesterna verkligen representerar är potential: Potentialen för en massrörelse som kan sätta samhället i brand, dra in massan av befolkningen i seriös kamp och skaka kapitalismen i dess grundvalar. De representerar en masspolititisering, inte i bemärkelsen anslutning till politiska partier, utan i vågen av diskussion och debatt om hur samhället borde eller skulle kunna styras.
Rörelsens tyngdpunkt behöver nu utvecklas bortom torg-ockupationer – till en samhällsförändring. Det borde äga rum på grundval av en demokratiskt diskuterad och överenskommen handlingsplan, med en plan av fortsatta mobiliseringar baserade på överenskomna krav och målsättningar. Samt fortsatt rätt att använda folkets torg som samlingspunkter för regelbundna massmöten och agerande ifrån rörelsens sida.
Det behövs ett steg framåt, inte bakåt, för att säkra att rörelsen breddas. Ett skikt av aktivister i kampen argumenterar att en avveckling av tältlägren till varje pris bör undvikas, att rörelsen bör sikta in sig på ”långsiktighet”, ”fram till att systemet förändras”.
En del har även illusioner om att en ”ny värld” kan byggas på torgen själva, en parallell värld som förkastar det kapitalistiska systemet.
Men de tiotusentals ungdomar, med arbetarklassen bakom sig, som har anslutit sig till denna kamp har inte gjort det för att bygga en parallell värld på stadstorgen, utan för att förändra världen utanför torgen! Nyckeln till en sådan kamp ligger inte på torgen, utan på arbetsplatserna, skolorna, universiteten, i bostadsområden, på sjukhusen och andra centra där arbetarna, de arbetslösa, studenterna och alla de som exploateras av kapitalismen finns.
”Decentraliseringen” av rörelsen i ”barrios” (arbetarförorter) med lokala församlingar och protester, är ett positivt steg. Om det konsolideras, samordnas och byggs vidare på kan det komma att bli ett nyckelelement i skapandet av en uthållig, bred, demokratisk rörelse med verkliga rötter bland arbetare och ungdomar.
En stor grupp av aktivister mot nedskäringar och fackligt aktiva i många lokala församlingar visar på potentialen för rörelsen att härda motståndet mot åtstramningar och kapitalism.
Enbart en ”decentralisering” kommer inte att leda till detta. En massrörelse behöver samordning av aktioner på stads-, regional och landsomfattande nivåer, för att maximera sin slagkraft och för att på ett demokratiskt sätt kunna komma överens om huvudkraven och målsättningarna.
Socialismo Revolucionario (CWI i Spanien), stödjer bildandet av lokala organ i en enad rörelse i varenda barrio och för spridandet till arbetsplatser, skolor och universitet. Vi uppmanar också till en demokratisering av rörelsen, med lokala organisationer som väljer delegater till stads- och regionomfattande församlingar, med rätt till utbyte eller återkallande av representanter och för att dessa i sin tur väljer representanter till regelbundet återkommande landsomfattande församlingar för att planera nästa steg i kampen.
M15-revolten är uppenbarligen den spanska kapitalismens värsta mardröm just nu, då den kämpar för att ge en bild av ”stabilitet” till den internationella marknaden. Den är dock inte en mardröm enbart för den. Rörelsens orsakar också huvudvärk i kontoren och högkvarteren för UGT och CCOO (Spaniens största fackliga organisationer).
Efter generalstrejken den 29 september, när över 10 miljoner arbetare lade ner arbetet, började ledarna demobilisera motståndet mot regeringens attacker. De skrev under ”arbetsmarknadsreformerna” (som fått antalet arbetslösa att öka med hundratusentals!) och höjningen av pensionsåldern. De har nu ställt in sig på att acceptera en attack på kollektivavtalen, något som har varit en långvarig ambition hos de spanska direktörerna sedan Francos fall.
Konsekvenserna av M15 kommer att bli ökat självförtroende inom arbetarklassen och ett ökat tryck för beslutsam kamp. Detta kan komma att återspeglas i en mer stridbar retorik från de fackliga ledarna. De kan komma att tvingas utlysa en generalstrejk snart för att försöka återfå den auktoritet som de håller på att tappa.
Den generalstrejk som är nödvändig kommer inte att vara densamma som den som ägde rum den 29 september, som från den fackliga ledningens synvinkel sett bara var en övning i att lätta på trycket, en endagsparad innan återgången till vardagslunken.
En ny 24-timmars generalstrejk måste byggas underifrån av de fackliga gräsrötterna för att inte ge ledarna något annat val än att haka på. Den måste planeras, kontrolleras och följas upp av arbetarna själva, genom demokratiska församlingar, som tar fram krav och planerar för en utdragen kamp.
En 24-timmarsstrejk kommer inte att vara tillräckligt för att stå emot en hänsynslös och beslutsam kapitalistklass. En plan för en rad av 24-timmars generalstrejker, om nödvändigt med en upptrappning till 48 timmar, tillsammans med annan samordnad mobilisering måste tas fram och genomföras i handling.
Ett annat av rörelsens kännetecken har varit dess totala förkastande av det politiska etablissemanget.
Dagarna innan lokal- och regionalvalen den 22 maj framstod de bägge huvudpartierna, PSOE och PP, tillsammans med högernationalistiska formationer som det katalanska CiU och det baskiska PNV, som om de befann sig i ett annat land.
”Våra drömmar ryms inte i era valurnor” löd en utbredd paroll, nedskriven på plakat på varenda torg. Den återspeglar väldigt väl både avskyn mot det kapitalistiska politiska etablissemanget och ungdomarnas djärva och radikala ambitioner att åstadkomma förändringar. Den återspeglade också vänsterns misslyckande, viktigast av allt Izquierda Unidas (Enade Vänstern) misslyckande, med att föra fram ett sammanhängande antikapitalistiskt alternativt program kapabelt att kanalisera dessa drömmar och ambitioner.
Rörelsen är inte det minsta ”apolitisk”. Trots att den inte för fram klara förslag eller någon politik för förändring är rörelsen definitivt antikapitalistisk på ett outvecklat sätt. Under rörelsens första dagar kom stormötena på Puerta del Sol faktiskt överens om många krav av socialistisk typ. De var inte helt och fullt klara eller delar av ett sammanhängande program.
De inkluderade förstatligandet av tomma fastigheter för att tackla bostadskrisen, sänkning av pensionsåldern för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, förstatligandet av de banker som undsatts med räddningspaket m m. Bortsett ifrån en del medvetet och övertygat ”antipolitiska” element finns det inom rörelsen en allmän aptit på att diskutera politiska alternativ, även om de ofta existerar sida vid sida tillsammans med en fientlighet mot alla politiska partier och mot organisationer i allmänhet.
De flesta torgockupationerna har röstat igenom ”förbud” mot politiska organisationer av något som helst slag. På vissa orter leder ens omnämnandet av ord som ”vänster” eller ”socialistisk” på ett församlingsmöte till att talarens mikrofon stängs av!
CWI opponerar sig emot den ”traditionella” prokapitalistiska politiken och de etablerade politiska partiernas metoder. Vi försvarar idén om nya politiska organisationer för arbetarna och ungdomarna för att organisera och kanalisera kampen för ett nytt revolutionärt demokratiskt socialistiskt samhälle.
Kapitalismens attacker kan bekämpas och stoppas utan något klart och tydligt alternativ till den existerande politiken, bara kampen är kraftfull och beslutsam nog. I det långa loppet kan dock kapitalismen bara fungera på grundval av sin egen logik, vinstens logik och marknadens diktatur.
Så länge detta system förblir intakt, så länge som synsättet ”det finns inget alternativ” fortsätter att råda, så länge fortsätter också politiken att dikteras av denna logik – m a o åtstramningar, misär och sjunkande levnadsstandard för att betala bankirerna och de rikas kris.
Vi förstår å andra sidan utmärkt väl vilka rötter denna fientliga inställning till politiska organisationer har. Det är i samband med analyserandet av och ingripandet i den pågående rörelsen nödvändigt att komma ihåg att den representerar en början, inträdet av en ny generation kämpar i kampen, efter en period av relativ ”social fred”, trots den konstanta klasskampen från den härskande klassens sida med attacker på löner, levnadsvillkor och jobb.
I det läget är det oundvikligt att komplikationer ärvda ifrån det förflutna kommer att finnas närvarande i rörelsen.
”Verklig demokrati nu!” var den huvudparoll runt vilken de spanska ungdomarna påbörjade sin revolt den 15 maj. En rättvisare dom finns inte av det ruttna kapitalistiska systemet, som värderar lugnet på den allsmäktiga marknaden högre än miljonernas misär. Ett system där alla beslut som berör livet för de flesta, i fråga om jobb, bostäder, ekonomin etc, tas av en liten elit i vinstmaximeringssyfte kan inte kännas vid verklig demokrati. ”Demokrati för en försvinnande liten minoritet, demokrati för de rika – detta är demokratin i det kapitalistiska samhället”, är hur det beskrevs av Lenin. Livet under denna skendemokrati har drivit miljontals till att dra revolutionära slutsatser om att för att en verklig demokrati ska kunna uppnås måste systemet förändras.
Frågeställningen är nu hur dessa stämningar kan ges ett verkligt revolutionärt innehåll. Grundbulten för marknadens och de superrikas diktatur är deras kontroll över produktionsmedlen, ekonomin, bankerna, jobben etc.
Därför är nyckeln till ett revolutionärt program åtgärder som kan vidtas för att bryta denna kontroll. Revolutionärt socialistiska åtgärder, förstatligandet under demokratisk kontroll av bankerna, finanssektorn och av de viktigaste industrierna och servicen skulle vända upp och ned på det ekonomiska livet, genom en planering av ekonomin för att möta behoven och ambitionerna hos arbetare och unga.
Brett stödda åtgärder som en sänkning av pensionsåldern till 60 år, arbetstidsförkortning utan lönesänkning och offentliga investeringar för att skapa miljontals jobb kan bara uppnås på ett verkligt och hållbart sätt med samhällets rikedomar under demokratisk kontroll.
Denna rörelse har öppnat ögonen på många. På sätt och vis ger massdeltagandet i rörelsen, demokratin och diskussionerna inom församlingarna, tillägnandet av folklig kontroll över landets stadstorg m m en glimt av verklig demokrati. Det är inte fråga om att rösta med några års mellanrum på representanter som representerar dina klassfiender. Det handlar om aktivt och verkligt deltagande i organiserandet av samhället och ekonomin, något som bara är möjligt på grundval av offentligt ägande. Verklig demokrati har inget att göra med korrupta parlamentsledamöter som är miljonärer, eller kungliga familjer, eller förnekandet av rätten till nationellt självbestämmande.
M15-rörelsens demokratiska församlingar måste utvecklas och spridas, demokratiseras och struktureras på lokal, regional och landsomfattande nivå och i slutänden enas i kampen för en revolutionärt socialistisk politik av det slag som har skissats i texten ovan. På en sådan grundval kan dessa organ lägga grunden för en alternativ regering och ett alternativt samhälle som är oändligt mycket mer demokratiskt än den rådande ordningen.
Den snabba internationella spridningen av den ”spanska revolutionen” ger också en glimt av hur ett sådant exempel skulle bemötas runtom i Europa och i världen: Med jubel och skyndsamt agerande för att påskynda en sådan revolutionär förändring. På så sätt skulle en demokratisk socialistisk europeisk federation, som ett alternativ till det kapitalistiska EU, kunna byggas, som en del av en ny värld av verklig revolutionär socialistisk demokrati.
Danny Byrne
