”Man blir stressad och orolig över framtiden”

av Ann-Christine Holmström // Artikel i Offensiv

Mostafa är en av många som har sökt jobb efter jobb efter att ha gått ut sin gymnasieutbildning. Tidspressen gör allt svårt och många mår väldigt dåligt. Stress och osäkerhet bidrar till psykisk ohälsa. Här berättar Mostafa lite om sin situation.

Mitt namn är Mostafa, och jag kom till Sverige 2015. Jag är en glad och sportig kille, och är intresserad av allt som involverar fotboll: att titta, träna och spela. Jag spelar fotboll både i lag och med mina kompisar på fritiden.
År 2017 kom jag in på gymnasiet och började läsa industriprogrammet. Det var då jag fick mitt första avslag på min asylprocess från Migrationsverket och tvingades flytta ut från mitt första boende till ett annat boende som låg utanför stan. Där bodde vi sex personer i ett rum och vi som gick i skolan fick resa i två timmar fram och tillbaka varje dag. 
Därtill hade vi också bestämda tider för måltider vid frukost, lunch och middag, en timme vid varje. Missade man det fick man ingen mat, vilket påverkade mig jättemycket negativt. 
På grund av detta kunde jag inte vara med på alla mina träningar, då jag tränade 4 eller 5 gånger i veckan med Carlstad United (u19 div 1) och till slut var jag tvungen att sluta då jag inte orkade mer. 

På sommaren 2018 fick en av mina kompisar lägenhet i Göteborg och efter att jag pratade med honom kom vi överens om att jag fick flytta in till honom. Vi bodde tillsammans tills jag fick uppehållstillstånd. Det var en bra känsla att få stanna ett tag till, men varje gång jag tänkte på de 6 månaderna jag har på mig att skaffa ett fast jobb fick jag en hopplöshetskänsla, för jag har hört om svårigheterna att skaffa fast jobb, speciellt just nu.
Jag hade blandade känslor; jag var glad över att jag fortfarande får stanna kvar, men var också stressad och orolig över min oklara framtid. 
När jag sommarjobbade och mina kollegor snackade om sina långsiktiga planer om plugg eller jobb lyssnade jag bara, och när de frågade mig hade jag inte ett tydligt svar, eftersom jag inte ens visste om jag skulle få stanna eller inte. 

På grund av coronapandemin blev det väldigt svårt att hitta ett jobb inom mitt yrke och därför pratade jag med min chef på äldreboendet där jag hade sommarjobbat två somrar och berättade om min situation och den korta tiden som jag hade på mig. 
Hon hjälpte mig att komma in i Äldreomsorgslyftet som började nyligen på grund av personalbristen inom vård och omsorg under coronakrisen. 
Jag har också hört talas om att regeringen skulle underlätta genom att ge oss mer tid, 1 år istället 6 månader. Om det blir så är det klart att det blir lättare för oss att lyckas hitta jobb och man har mindre stress. Nu har jag börjat utbilda mig inom vård och omsorg och hoppas att detta funkar för mig.