Mäns våld mot kvinnor: Hur kan det stoppas?

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Hur ska vi utmana och vinna över mäns våld mot kvinnor, sexism och kapitalism, ett system som frodas och livnär sig på klass- och könsförtryck? Svenska politiker gråter krokodiltårar när ännu en kvinna dödas för att hon är kvinna, passar på att inskränka våra demokratiska friheter och ropa på ”hårdare tag” när flera av dem likt nazisterna i sin propaganda på 1930-talet försöker skylla våld, fattigdom och sexism på invandrare och flyktingar, ett skamgrepp!

Vi måste lyfta på stenen och exponera sexism och unkna machoattityder, utmana ”brödraskapet”, men också förstå och visa på hur våld är inbyggt i staten och i hela det kapitalistiska systemet. I ”världens mest jämställda land” vet vi att minst var fjärde kvinna någon gång redan har utsatts för våld (Nationella trygghetsundersökningen 2019).
Freezonen, en grupp bestående av tjej- , kvinno- och brottsofferjourer, har en namninsamling på nätet med krav på att förövarna ska flyttas. Det är inte offren och eventuellt barn som ska tvingas lämna sina liv. Sedan 1991 har de hjälpt mer än 10,000 våldsutsatta, med stöd gentemot myndigheter, ny bostad, och samtal. 
På Länsstyrelserna, som har i uppdrag att förebygga våldet med utgångspunkt i Jämställdhetsmyn­dighetens sjätte delmål om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, stöder man en stiftelse, ”1000 möjligheter”, som jobbar förebyggande med tonåringar 18-20 år eftersom unga tjejer idag är de hårdast utsatta för våld i en nära relation. 
Men, redan i förskola och grundskola borde undervisning och diskussioner genomsyras av allas lika värde. Kampanjen ”Svartsjuka är inte romantiskt” drogs igång i Västsverige 2017 i syfte att förändra normer och attityder, stärka flickors rätt till kroppslig integritet, med mera. 
Problemet med kampanjer är att de kommer och går. Liknande projekt för ökad lokaldemokrati i utsatta bostadsområden engagerar ett år, sedan försvinner de; massor av aktionsplaner och rapporter skrivs, och forskning bedrivs, men klassamhället består och förvärras. Klyftorna mellan de som har och vi andra ökar var dag. Vad som saknas är kamp och rörelser underifrån som utmanar och pekar på en väg framåt.

Det finns ett enormt behov av stora protester mot kvinnoförtrycket. Det vanvettiga våldet mot flickor och kvinnor världen över – i västländer, i krigszoner, flyktingläger och storstäder – måste få ett slut. Det krävs handling, inte bara ord. 
Sverige kallar sig ”världens mest jämställda land” och har en Jämställdhetsminister, lagar och målsättningar; polisen har sin Nollvision, det finns riksdagsbeslut på att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, med mera. Ändå mördas flickor och kvinnor, nästan alltid av en man de känner.
Den 1 augusti 2021 ska en ändring i Socialtjänstlagen träda i kraft; kommunernas socialnämnder ska få i uppgift att verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende. Även personer som inte har dömts ”bör” erbjudas insatser. Det känns lamt, minst sagt.

Vi vet att en liten del av allt våld i nära relationer anmäls till polisen. År efter år visar enkätstudier, som Våld och hälsa (2014) eller Slagen dam (2001) att mäns våld mot kvinnor är utbrett och vanligt förekommande. 
Våldet sker oavsett gärningsmannens utbildningsnivå, alkoholkonsumtion och födelseland. Våldet är medvetet och pågår ofta under lång tid. Enligt den officiella kriminalstatistiken är 89 procent (2016) av de dömda förövarna av misshandelsbrott män. När det gäller våld i nära relationer ökar detta till minst 98 procent. Genom fysiskt, psykiskt, sexuellt och materiellt våld kontrolleras offrets beteende och handlingsfrihet. 
I en metastudie från 2019 grans­ka­des 70 studier med totalt 55,000 individer som genomgått behandling för att ha begått sexualbrott, brott i nära relationer eller för att ha använt våld generellt. Slutsatsen var, ganska likt den som den svenska kriminalvården har kommit fram till efter tre decennier av våldsminskande behandling, att återfallsrisken är mycket stor, speciellt när förövaren har haft en relation till offret. 
Dagens behandling sker i grupp och kräver också att förövare har kontakt med offret. Gruppen stärker förövarna på ett negativt sätt och offren lever i skräck som blir extra utdragen då socialtjänst och kriminalvård kräver kontakt.

Vad som saknas är kamp och rörelser underifrån som utmanar och pekar på en väg framåt.

Trots polisens nollvision, ”Inte en enda kvinna ska dödas” (maj 2019, uttalande från regionpolischef Ulf Johansson) och införandet av ”Initiativ Gryning”, region Stockholms satsning på särskilt utsatta brottsoffer, med fler tekniker, fler poliser och fler utredare, har inte mycket förändrats. 
Polisens egna ansvariga säger nu att polisens egna normer och attityder saboterar, och att polisers egna fördomar och åsikter om att våld inom hemmets fyra väggar är annorlunda jämfört med brott på gata gör att man inte prioriterar dessa. Att man dåligt undersöker och dåligt dokumenterar försvårar på så sätt för åklagare, som inte driver fallen vidare.
Vi har inte tid att vänta. Verklig förändring kräver att vi går samman och kämpar för ett helt annat samhälle där allas rätt till liv, frihet, trygghet och självbestämmande är självklart.

Kapitalismens strukturer, som är kvinnoförtryckande, har under det senaste årets krishantering framträtt allt mer tydligt. Samtidigt som det polisanmälda våldet mot kvinnor ökade med 15 procent under 2020 (där det också finns ett mörkertal) har regeringen, högerpartierna och de olika kommunerna och regionerna fortsatt skurit ner på välfärd. Skyddsnät har monterats bort, kvinnojourer sålts ut till privata bolag och arbetsvillkor attackerats. 
Kvinnor har varit i frontlinjen i kampen mot covid-19 – inom vården, omsorgen med mera – och har utsatts för stora risker, utan egentlig kompensation. Det är just de kvinnodominerade välfärdsyrkena som har drabbats hårdast av nedskärningarna. Detta är en del av det ekonomiska förtrycket och den ekonomiska ojämlikheten som slår mot kvinnor.
Kvinnoförtrycket är invävt i klassamhället, där kapitalismen och patriarkatet är förutsättningar för varandra. Och mäns våld mot kvinnor är en aktiv del av det strukturella kvinnoförtrycket, där ju även könsnormer, ojämlika löner, könssegregerad arbetsmarknad, manlig dominans i olika maktpositioner samt kvinnors obetalda hushållsarbete, som globalt uppgår till biljontals dollar årligen, ingår.
Mäns våld mot kvinnor handlar om kontrollen över kvinnan och kvinnans kropp, som såväl utnyttjar som cementerar det existerande kvinnoförtrycket.

Därför måste kampen mot sexismen, mäns våld mot kvinnor och allt kvinnoförtryck länkas samman med kampen mot högerpolitik och kapitalism: för bostad åt alla, upprustad välfärd, schysta jobb med bra löner och villkor, med mera, liksom kamp för specialdomstolar med genuskompetens och att förövare ska dömas till tvångsvård för att bli kvitt sitt kvinnoförtryckande beteende.
Det är en sån kamp vi behöver vara en del av att bygga upp. Internationella protester mot kvinnoförtrycket och för aborträtten har varit återkommande i många år nu – Irland, Argentina, Polen, Australien för att nämna några. Det behövs även i Sverige. #Kvinnostrejk kan vara en glimt av den kvinnokamp som komma skall även här.