Den maoistiska gerillan i Nepal kommer att ingå i en ny interimsregering som ska bildas inom en månad. Detta stod klart sedan maoisternas ledare, Prachanda, den 16 juni träffade premiärminister Girija Prasad Koirala. Är detta en fredsprocess som kommer att hålla?
Aprilrevolutionen i år skapade en helt ny politisk situation i
Nepal. Kung Gyanendras väg mot diktatur – upplöste parlamentet
2002 och regeringarna 2004-2005, tog över makten helt 2005 och införde
undantagstillstånd i februari 2005 – slutade i en massrevolt
som var nära att störta kungen helt och hållet.
Alla partier, inklusive maoisterna, togs på sängen av rörelsen,
vars ryggrad var en generalstrejk i huvudstaden Kathmandu. Först
under de sista dagarna försökte traditionella partier spela
en roll, som Kongresspartiet, Kongress (D) och det största icke-maoistiska
kommunistpartiet CPN(UML). De erbjöd ett skyddsnät för
kungen och bildade en interimsregering den 28 april. Det förespråkades
starkt av den indiska regeringen och av Västmakterna.
Avtalet den 16 juni
Avtalet den 16 juni mellan maoisterna och sjupartialliansen (SPA) säger
att både det nuvarande parlamentet och konstitutionen (grundlagen)
ska avskaffas. Det innehåller också en tidtabell för
•
en ny interimsregering som inkluderar maoisterna.
•
en interimskonstitution inom 15 dagar.
•
ett datum för val till en konstituerande församling ska utlysas.
För att uppnå dessa eftergifter från SPA lovade Prachanda
och maoisterna:
•
att upplösa de ”folkregeringar” de upprättat under
inbördeskriget sedan 1996 i byar, distrikt och på nationell
nivå.
•
att bjuda in FN att under perioden av val övervaka dess väpnade
styrkor och vapenarsenal. FN ska också övervaka den nepalesiska
armén (tidigare den ”kungliga armén”).
Flera politiker berömde Prachanda efter avtalet. ”Jag var
djupt imponerad … han visade upp beundransvärda nationella känslor”,
kommenterade Ramesh Nath Pandey, som var kungens utrikesminister. Men
andra högertyper och diplomater från Väst varnade för
att maoisterna ”inte tog avstånd från våld och
inte gav någon tidtabell för avväpning” (Kunda
Dixit, Nepal Times).
Maoisterna har utan tvekan många anhängare och är det
parti som vunnit mest från revolutionen i april. Deras Folkarmé har
10 000-12 000 soldater och kontrollerar 75 procent av landsbygden. Efter
vårens massrörelse har maoisterna också gått framåt
i städerna.
Under maj höll det maoistiska kommunistpartiet massmöten runt
om i landet, med ett massmöte med minst 200 000 deltagare i Kathmandu
den 2 juni som kulmen. Maoistiska slagord var målade på väggar
i hela staden och all trafik blockerades när deltagarna samlades.
Maoismen
När Prachanda träffade Koirala upprepade han tidigare löften
om stöd till ”flerpartidemokrati” och hävdade att
han kommit ut från djungeln för alltid. Maoisterna säger
att sammanbrotten för tidigare fredssamtal 2001 och 2003 orsakades
av regeringens vägran att acceptera val till en konstituerande församling.
Det är ändå oklart i vilken grad maoisterna verkligen
kan riva upp de förändringar som de redan genomdrivit på landsbygden.
Stödet till maoisterna baseras på dess kamp att förbättra
vardagslivet för fattiga bönder, kvinnor, kastlösa och
etniska minoriteter.
Maoism är i korthet en variant av stalinism. Dess perspektiv är
en revolution via två stadier, först ett demokratiskt och
senare ett socialistiskt. I kampen för det första ”demokratiska” stadiet
eftersträvar maoisterna allianser med ”progressiva” och
nationella borgare. Det gäller även när maoismen organiserar
en väpnad gerilla.
All historisk erfarenhet visar dock att de demokratiska och socialistiska
uppgifterna hänger ihop. I den ryska revolutionen 1917 kunde de
viktiga demokratiska uppgifterna – nationell frigörelse och
jordreform – uppnås först när arbetarna tog makten.
Mao själv tvingades att överge sitt ursprungliga perspektiv
av 50 års kapitalism i Kina och upprättade en regim med Stalins
diktatur i Sovjet som modell.
Dagens maoister i Nepal lägger all betoning på revolutionens
demokratiska uppgifter. Dev Gurung, en ledande medlem i maoisternas centralkommitté,
intervjuades nyligen på Asia Times hemsida. ”Enligt Gurung är
hans partis mål att göra Nepal till ett demokratiskt land
med ett civiliserat samhälle. Det ska finnas utrymme för alla
Nepals etniska och regionala grupper, med utveckling av en federal struktur
om det behövs”.
”Om de vinner valet kommer partiet, enligt Gurung, att anta en ekonomisk
politik som skulle förvandla den nuvarande självhushållsekonomin
till en industriell. Nepal får inte tillåta sig förbli
en marknad kapad av Indien. Gurung sade att ryktet att partiets politik
betyder slutet för privat ägande av jord och annan egendom
absolut inte var sant.” Också Prachanda säger att rebellerna
kommer att ”uppmuntra industri, att skapa nya jobb och jakten på profiter” även
om han samtidigt uttalar sig mot ”ekonomisk liberalisering och
globalisering”.
Så vad kommer att förändras? Maoisterna tecknar en sorts
nationell kapitalistisk väg i ett läge där Indien och
Väst redan dominerar landets ekonomi, men utan att förbereda
massorna på en kamp mot kapitalismen. Maoister i en regering med
partier som är ökända för sitt tidigare samarbete
med imperialismen och kungen kommer inte att kunna genomföra en
verklig omvandling.
En fredsprocess?
Det var massrörelsen som lade grunden till en fortsatt omvandling
av Nepal. Aprilrevolutionen hade på ett sätt också ett
stöd från den maoistiska gerillan, som hade försvagat
regimen.
På grund av avsaknaden av ett revolutionärt parti som bygger
på arbetarklassen i städerna så framstår maoisterna
som den kraft som massorna ställer sina förväntningar
på. Uttalanden från de maoistiska ledarna, som inte ger massorna
någon annan roll än som anhängare av maoisterna, riskerar
nu att förvirra många aktivister. Den nuvarande fredsprocessen
i Nepal har tyvärr inte bättre framtidsutsikter än sina
föregångare i Palestina eller Östtimor. Från olika
klasståndpunkter kommer både massorna som gjorde aprilrevolutionen
och den feodala-kapitalistiska reaktionen att förstå att makten
inte kan delas. Imperialismen och den nepalesiska borgerligheten är än
så länge beredda att vänta och se. Just nu verkar Prachanda
helt inställd på att etablera sig i Kathmandu. Men efter ett
tag kan de maoistiska ledarna antingen möta ett uppror underifrån
eller besluta sig för att lämna den centrala politiska scenen
för en ny omgång av bondekrig.
Nepal är ett av världens fattigaste länder och därför
i akut behov av en socialistisk rörelse som kan förbättra
villkoren för arbetare, ungdomar och fattiga bönder. Nepal
behöver inte nationalism utan internationalism genom att vända
sig till arbetare i alla grannländer för stöd och gemensam
kamp för socialism.
Per-Åke Westerlund
