Marie Nielsen och revolutionen

av Åsa Karlsson // Artikel i Offensiv

Marie Nielsen var en av de modigaste, smartaste, envisaste socialisterna som aldrig backade, aldrig satte person före sak, klartänkt och påstridig, och en av de få danska socialisterna som såg klart och som bröt med stalinismen till stöd för ”den förrådda leninismen”, Trotskij och den Fjärde Internationalen. Hennes fiender darrade och gjorde allt för att tysta henne, inte minst de som vägrade se sanningen och de som sålde ut klasskampen för egna privilegier. Hennes vänner glömde henne aldrig och hon tänkte alltid mer på andra än sig själv.

Staten satte henne i fängelse 1918. Hon, som många andra socialister, häktades och dömdes för artiklar som ansågs hetsa och tala för revolution. ”Jajamen” sa Marie, som försvarade sig själv i rättegångar mot domare som fick huvudvärk av hennes sätt att använda de grundlagsskyddande rättigheter som ändå fanns i Danmark. 
Till slut blev hon dömd för ”andan i tidningen”, en av de första politiska fångarna i landet. Hon hungerstrejkade i häktet när hon efter sex månader ännu inte hade fått en rättegång, ett vanligt knep hos överheten.
Marie Nielsen föddes den 23 december 1875 i en fattig torparfamilj på den danska landsbygden. Hennes pappa hade knappt gått i skola, utan började arbeta vid 6 års ålder. Trots att allmän folkskola infördes redan 1840 i Danmark för barn mellan 6 och 14 år var det fortfarande ovanligt att fattiga barn fick chansen att gå. 
Hennes pappa var daglönare och murare, i hushållet fanns också en fosterdotter, född av ”fint folk” som inte varit gifta samt en änka med sin handikappade son. Lite mark att odla till familjens försörjning fanns. En äldre syster lejdes tidigt ut som piga och när tre yngre bröder dog, dog också familjens drömmar på att emigrera till Amerika.

Det blev Maries uppgift att läsa tidningen varje dag för sin pappa och diskutera det politiska (borgerliga) innehållet. 
Venstre (som inte alls var ett vänsterparti, utan snarare ett bondeparti) hade bildats 1870 av 44 bonderiksdagsmän för att tala för landsbygdens intressen. Kungen och det konservativa parlamentet var förgrymmade på detta påhitt. Idealet för politiken skulle vara en ”upplyst debatt mellan de begåvade, de urbana, de civiliserade och de rika” som Orla Lehmann (1810-1870, ledamot Folketinget) formulerade det 1860.
Klassintressen hörde inte hemma i politikens salar och när de vadmalsklädda bönderna tågade in blev det lite oroligt. Förut hade Højre alltid lagt fram sin budget och kungen alltid godkänt.
Marie och hennes pappa följde framgångarna under provisorietiden (1885-1894) och gladdes över den nyvaknade demokratin i Danmark. 1876 bildades det första moderna partiet, Socialdemokraterna, med politiskt program, egen press och partiföreningar.

Vid 14 års ålder började Marie Nielsen arbeta som piga. Hon arbetade i olika hushåll, från lantliga bondgårdar till fina gods och lärde sig in på skinnet hur de rika alltid drar ett tjockt streck mellan sina bekväma liv och de som slavar för dem. 
En husbonde fick lov att prygla sitt tjänstefolk, vid behov. Marie var såpass gammal att hon slapp undan det värsta, men hon delade rum med en yngre lillpiga som kom från barnhem och hon såg henne bli pryglad med hästpiska när som helst godsets herre kände för det. 
Det var under de här åren hon blev socialdemokrat. Ett nytt, bättre Danmark där alla hade rätt att leva ett gott liv, det var värt att kämpa för. Marie förstod att ett lands lagar ska gälla alla och ge alla rätt och rättvisa, inte vara till för att en klass får alla fördelar medan en annan enbart får förpliktelser. Upproret brann i henne och den lågan slocknade aldrig.
Hon bestämde sig för att hon måste ha en utbildning och reste till huvudstaden där hon i tre års tid försörjde sig med att tvätta och stryka hos rika familjer medan hon försökte spara pengar, sökte upp alla gratis föreläsningar som ordnas, bland annat av studenter på söndagarna. 
Marie sökte tidigt upp de unga socialdemokraterna och tog debatt även där. Hon menade att ålder inte är så viktigt. Hon gick in i partiet också, men kände hela sitt liv en sympati för unga och deras passion, idealism och vilja.

Marie Nielsen bröt tidigt med socialdemokratin och såg faran med att en extra klass av ombudsmän och valda bildades, politiker som tappat sina rötter och glömt bort kampen, som slöt kompromisser och gjorde bleka framsteg. Hon var redaktör för olika kommunistiska tidningar och såg hur viktig en tidning är för arbetarklassen, en tidning som klart står för revolution, för kamp och facklig organisering. 
Direkt efter den ryska revolutionen reste Marie som en av få socialister till Ryssland, såg det krigstrasiga landet och matbristen, men också stoltheten över att vara fria människor, över revolutionen. Hon tyckte att Lenin var otroligt bra som ledare, men också att Trotskij var en enormt bra talare och organisatör. Hon hörde hur populär han var bland folk och hur de litade på att allt skulle bli bättre, med gemensamma krafter. 
Marie höll föredrag och skrev artiklar om revolutionen, om socialismens kvinnor, om en ny värld som bildades här och nu, och när signalerna började komma efter Lenins död om att de framsteg som gjorts nu skulle tas tillbaka reagerade hon starkt. Fri abort, rätt till arbete, bostad och barnomsorg för alla skulle nu ändras till att kvinnor skulle få diplom om de var hemma och födde barn åt fosterlandet!
Hon tog strid, hemma och internationellt, skrev en pamflett om Trotskij och hans liv för att informera, mot alla order som kom från Stalin och från partiet att genast fördöma Trotskij som kriminell. Hon ville att alla skulle få alla fakta för att kunna dra sina egna slutsatser, om de politiska frågorna och inte bara få svar från ledningen. Hon blev naturligtvis utesluten ur partiet.
Hennes pamflett ”försvann” från tryckeriet, men hon hade turligt nog ett par exemplar hemma. Trotskij fick läsa den och tackade, de brevväxlade och diskuterade hur han skulle försvara sig.

Upproret brann i henne och den lågan slocknade aldrig.

Trots otrolig press, dålig hälsa och urtaskig personlig ekonomi fortsatte Marie Nielsen kämpa för rättvisa och sanning. Hon gav sig aldrig. Dessutom försökte hon alltid övertala de som klivit fel, debattera och förklara, i hopp om att även de bistraste fiender kunde nås via klasskänslan. 
Strax före andra världskriget hade hon tänkt gå i pension, men när hon såg nazisterna och behovet av en motståndsrörelse blev hon aktiv, hade en illegal tryckpress i källaren där unga i motståndsrörelsen höll till. Hon smugglade judiska flyktingar, hjälpte kommunister som staten burade in, en skandal helt i sig självt.
Tyskarna skickade en lista på ca 50 ”farliga personer”, men danska polisen och staten passade på att internera mer än 300 kommunister och andra aktivister, varav en del skickades till läger i Tyskland. På Gestapos högkvarter i Köpenhamn var de rädda för tant Nielsen. Hon brukade gå dit och tala för fångar, ofta unga motståndsmän eller fackliga vars familjer lämnats utblottade. Ganska ofta fick hon dem släppta. 
Den stalinistiska rörelsen suddade ut henne och hennes stora betydelse i kampen. Hennes liv var en kamp för revolution, men det var inte förrän efter 1964 som hon skrevs in igen i historien. Hon tyckte inte om att bli hyllad, men skulle nog bli glad om hon hade inspirerat andra och bidragit till ett nytt Danmark och en ny värld. 

I brev till sin då 80-åriga mamma skrev Marie från fängelset att hon trots allt kände sig stolt över att sitta i finkan över något hon gjort för kampen, för klassen. Diskret och lojal vägrade hon skriva sina minnen om partiet ”för då blir det en hel del kritik och jag är ändå kommunist”. 
Hon bad sin nära väninna att bränna brev så att inte andra skulle bli skadade, men hennes (troligen) partner sparade en del och på så sätt vet vi att Marie också hade ett kärleksfullt liv, vilket gör mig glad.

Författare: Morten Thing
Förlag: Röda Rummet
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 416