Marknaden hindrar självförsörjning av mat

Artikel i Offensiv

De senaste regeringarna har talat sig varma för mer livsmedelsproduktion i Sverige och ett hållbart jordbruk. Men utvecklingen går åt fel håll. Jordbruket har gått tillbaka kraftigt sedan Sveriges EU-inträde och utsläppen ligger kvar på en hög nivå.

I början av 1990-talet var Sveriges självförsörjningsgrad av livsmedel 75 procent. Nu är siffran nere på 50 procent. EU:s stödsystem tillsammans med större utrymme för marknaden har lett till en massiv utslagning och en stark trend mot att storskalighet. Tydligast märks detta i norra Sverige. I Norrbotten har alla slags jordbruk minskat kraftigt. Inte ens när det gäller potatis är den nordliga fjärdedelen av landet självförsörjande.
Detta undergräver möjligheterna att minska jordbrukets klimatpåverkan. Det är självklart att så mycket som möjligt av den maten bör produceras lokalt för att minska transporter och svinn.

Sverige sticker ut jämfört med grannlandet Finland. Trots att klimatet är ungefär detsamma och båda länderna är med i EU är självförsörjningsgraden i Finland 80 procent. Sverige har gått längre i marknadsanpassning. Stödet till jordbruket i Finland är större.
De senaste regeringarna har talat sig varma för att matproduktionen ska öka. Alliansregeringen lanserade satsningen Matlandet Sverige och S-MP-regeringen har tagit fram en livsmedelsstrategi. I spåren på pandemin har frågan om livsmedelsförsörjning uppmärksammats än mer.
I livsmedelsstrategin betonas att jordbruket ska leva upp till miljömålen och bidra till en hållbar utveckling i hela landet. Samtidigt upprepas det att jordbruket ska vara ”konkurrenskraftigt”, vilket är en motsättning.

Det som gör det industriella jordbruket och de stora livsmedels­koncernerna konkurrenskraftiga är allt det som gör att jordbruket idag orsakar stor klimatpåverkan och andra miljöproblem. Det ökar konkurrenskraften att sätta in stora mängder antibiotika för att kunna hålla stora djurbesättningar på liten yta. Det är mer effektivt att ha stora sammanhängande arealer för spannmåls- eller grönsaksodling.
Klimatet gör att jordbruket i norra Sverige aldrig kommer att kunna producera lika mycket per hektar som i södra Sverige, men ska utsläppen kunna minska måste sådant som potatis och de vanligaste grönsakerna odlas i hela landet.

Självklart finns det all anledning att ta tillvara ny teknik och kunskap om djur och växter för att utveckla jordbruket. Men i grunden kommer ett hållbart jordbruk att vara mycket mer utspritt, med gårdar som är mindre än idag och kombinerar djurhållning och växtodling. Det gör också att ett hållbart jordbruk kommer att behöva betydligt mer arbetskraft. Det skulle ge en kraftfull knuff för att minska de regionala klyftorna i landet.
En förutsättning för att åstadkomma en växande matproduktion och ett hållbart jordbruk är en politik som bryter med uppfattningen att jordbruket ska vara ”konkurrenskraftigt”. Stödet till jordbruket måste utformas så att bönderna får betalt för den miljönytta de gör.

Kommunerna skulle kunna spela en stor roll i omställningen av jordbruket. En del kommuner har höjt ambitionerna när det gäller att köpa lokalproducerade livsmedel och väga in matens klimatpåverkan. Men detta innebär idag ett många gånger svårt manövrerande på grund av de snäva ramar som EU:s upphandlingsregler skapar.
Härjedalens kommun har gått ett steg längre och skaffat ett antal kommunala kor, som mot ersättning sköts av en av kommunens bönder. Detta är exempel som borde spridas. Självklart ska sådana initiativ ske i samarbete med de människor som arbetar inom jordbruket.
Men för att kunna spela en roll i omställningen av jordbruket måste kommunerna ha tillräckliga resurser. Efter årtionden av åtstramningar är många kommuner i ett så pressat ekonomiskt läge att resurser för framåtsyftande satsningar saknas.

Varje år försvinner ungefär 600 hektar jordbruksmark genom att det byggs bostäder, vägar, köpcentrum med mera. Jordbruksmark, särskilt i närheten av tätorter, kommer att vara extremt viktigt i omställningen av jordbruket. Därför är det viktigt att säga nej till exploatering av jordbruksmark.
Kommunerna skulle istället kunna uppmuntra till odling genom att erbjuda stadsnära odlingslotter i olika storlek på förmånliga villkor.
En sådan politik skulle förstås innebära en konflikt med EU:s jordbrukspolitik. EU har visserligen lanserat programmet ”Från gård till gaffel”, där miljöambitionerna har höjts. Men programmet innehåller fortsatt stöd till köttindustrin och riskerar att bidra till en fortsatt utslagning av mindre jordbruk.

Idag är klimatutsläppen från jordbruket 6,9 miljoner ton, 14 procent av de totala utsläppen i Sverige. Den lilla minskning som har skett sedan 1990 beror mest på att det produceras mindre.
Kunskapen finns om hur utsläppen kan minskas till en nivå som är nära noll samt att delar av jordbruket till och med uppnå negativa utsläpp. Men omställningen kommer att kräva en brytning med marknadsstyrningen och EU:s jordbrukspolitik. ■

Nya ”potatisuppror” för närodlade grödor positiva steg framåt

Det är finns ett stort och växande engagemang för en mer hållbar matproduktion. Det kan bli en viktig kraft för omställningen.
På några år har REKO-ringarna spritts till många platser i landet. Modellen är enkel. Lokala producenter lägger ut det de kan erbjuda på sociala medier och beställningarna levereras på en fast tid varje vecka. Ett smidigt sätt att knyta ihop producenter och konsumenter, som gör att de som tillverkar maten får betydligt bättre betalt än om de säljer via butikskedjorna.
På många håll har gemensamma odlingar startats. En mindre folkrörelse har växt fram kring fröbyten. Det bidrar till att äldre sorter av grönsaker bevaras. Ett viktigt genetiskt sparkapital när klimatet förändras.
I spåren på coronapandemin startades potatisupproret i Söderhamn, 103 år efter det första potatisupproret i Söderhamn, revolutionsåret 1917. Syftet var att öka självförsörjningen av livsmedel i allmänhet. I år delade föreningen Närodlat bland annat ut 12 ton sättpotatis till de som vill börja odla.
Detta är en mycket positiv utveckling. Att ta tillvara ett intresse av odling hos många människor och att hitta sätt att knyta ihop producenter och konsumenter är betydelsefulla pusselbitar i omställningen. Men den verkligt stora potentialen finns om engagemanget för odling kombineras med att driva politiska krav både lokalt och på riksplanet.
De lokala grupperna kan hålla koll på att det inte byggs på jordbruksmark och ställa krav på kommunernas inköp. Gemensamt kan de ställa krav på ett stopp för dagens marknadsinriktade politik. ■